Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb förklarar en grundläggande princip i Tawassul

ur: ad-Durrar as-Sunniyyah (1/542)

Shaykh-ul-Islâm, Mudjaddid och Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

”Om du håller med om detta, känner du till vad folket säger beträffande denna fråga, nämligen att fråga Allâh vid en skapelse ^[1] . Jag har nämnt till dig att vi inte förklarar någon vara otroende pga. det ^[2] , men vi säger att det är en avskyvärd innovation som Salaf förbjöd. Mâlik (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”Den senare generationen av detta folk kan endast rättas till med det som rättade till den tidigare generationen.”

Och han (sallâ Allâhu `alayhi wa sallam) sade:

”Lämna det du betvivlar för det du inte betvivlar.”

Om detta inte är avgudadyrkan, så leder den till det.”

Därefter sade han:

”Men det återstår en fråga som dess motsättare inte har något bevis för, nämligen att anropa någon annan än Allâh med ”O” (Yâ’ an-Nidâ’). Om detta består av hopp och fruktan, anses det som tillbedjan (Du´â’). Att ägna den åt någon annan än Allâh är avgudadyrkan ^[3] . Allâhs sändebud (sallâ Allâhu `alayhi wa sallam) sade:

”Tillbedjan är dyrkan”

Och Han (tabârak wa ta´âlâ) sade:

”Till Honom riktas all sann bön. De som människor åkallar i Hans ställe kan inte svara dem; dessa människor beter sig lika bakvänt som den som när han vill dricka sträcker flata handen mot vattnet – så når det inte den törstiges mun. De otrognas bön är bara en meningslös gest.” (13:14)

Likaså sade Han (tabârak wa ta´âlâ):

”Anropa därför inte en annan gud vid sidan av Allâh; i annat fall kommer du att höra till de som skall straffas.” (26:213)

Likaså sade Han  (´azza wa djall):

”Er Herre säger: ”Be till Mig, så skall jag besvara er bön. De som håller sig för goda för att tjäna Mig skall gå med böjt huvud in i helvetet.”” (40:60)

Bevis för att anrop (Nidâ’) är tillbedjan är Hans (ta´âlâ) Tal:

”Där i helgedomen bad Zakariyyâ till Allâh: ”Herre! Låt mig, som en gåva från Dig, få en son, sund till kropp och själ! Du bönhör den som ber.”” (3:38)

Och:

”Detta är en berättelse om hur din Herre bevisade Sin tjänare Zakariyyâ Sin nåd. När han i en tyst innerlig bön bad till sin Herre, sade han: ”Herre! Min kropp har blivit svag och mitt huvud har vitnat, men aldrig har Du, Herre, låtit mig gå ohörd från Dig.”” (19:2-4)

Därmed kallade Han anrop (Nidâ’) i dessa verser för tillbedjan (Du´â’). Och tillbedjan är förbjuden eftersom det är en form av dyrkan – och detta råder det inga meningsskiljaktigheter om. Han (ta´âlâ) sade:

”Den som vid sidan av Allâh åkallar en annan gudom – för vars existens han saknar bevis – skall stå till svars enbart inför sin Herre. Det skall inte gå dem väl som förnekar sanningen!” (23:87)

^[1] T ex att säga: "Allâh, jag ber dig vid profet Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ställning…" Denna typ av Tawassul är Bid´ah och kallas för "Tawassul vid en persons essens/ställning/person". Detta är dock inte samma sak som att gå till en grav och be den döde att han ber Allâh åt dig. Detta är enligt de lärde Shirk och Kufr eftersom den döde har tagits som medlare mellan skapelsen och Skaparen.

^[2] D v s den som säger: "Allâh jag ber Dig vid din profets ställning", inte den som går till gravar och ber de döda att de skall be för honom.

^[3] Detta är alltså den här grundläggande principen denna väldiga Imâm (rahimahullâh) syftar på, nämligen att man anropar någons namn utan fruktan eller hopp.