´Umars Tawassul vid al-´Abbâs

Av Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com

Imâm al-Albânî (rahimahullâh) sade:

”Som argument för att göra Tawassul vid personers ställningar och helgd, använder de sig av Anas föregående hadîth:

”När det rådde torka, brukade ´Umar bin al-Khattâb (radhiya Allâhu ´anh) be vid al-´Abbâs bin ´Abdil-Muttalib. Han sade: ”Allâh, förr brukade vi göra Tawassul till Dig vid vår profet och Du gav oss regn. Nu gör vi Tawassul till Dig vid vår profets farbror, så ge oss regn.”

Följaktligen fick de regn.” ^[1]

Från denna hadîth förstår de att ´Umars (radhiya Allâhu ´anh) Tawassul skedde vid al-´Abbâs ställning och position hos Allâh (subhânah) och att hans Tawassul endast rörde sig om att nämna al-´Abbâs namn i tillbedjan. Vid honom bad han Allâh om regn samtidigt som följeslagarna godkände hans handling, vilket i sin tur gagnar deras påstående. Anledningen till att ´Umar (radhiya Allâhu ´anh) vände sig bort från att göra Tawassul vid sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att istället göra det vid al-´Abbâs (radhiya Allâhu ´anh), är för att visa att det är tillåtet att göra det vid en god i den bättres närvaro ^[2] . Denna förståelse är felaktig och avvisad ur flera synvinklar:

1 – Till de viktiga reglerna inom den Islâmiska Sharî´ahn, är att Sharî´ah-baserade texter förklarar varandra. Byggt på det, förstås hadîthen om ´Umars Tawassul endast i ljuset av de hadîther som just berör Tawassul. Vi och motståndarna är båda ense om att det i ´Umars ord ”Allâh, förr brukade vi göra Tawassul till Dig vid vår profet… Nu gör vi Tawassul till Dig vid vår profets farbror, så ge oss regn” förekommer något underförstått och att en underförstådd mening fordras. Denna underförstådda mening är antingen: ”Allâh, förr brukade vi göra Tawassul till Dig vid vår profet(s ställning) och Du gav oss regn. Nu gör vi Tawassul till Dig vid vår profets farbror(s ställning), så ge oss regn.” Detta är deras åsikt. Eller så betyder det: ”Allâh, förr brukade vi göra Tawassul till Dig vid vår profet(s tillbedjan) och Du gav oss regn. Nu gör vi Tawassul till Dig vid vår profets farbror(s tillbedjan), så ge oss regn”, vilken är vår åsikt. En av dessa meningar måste användas för att meningen skall förstås på ett klart sätt.

För att veta vilken av dessa två meningar som är rätt, måste vi vända oss till Sunnahn så att den klargör för oss de ädla följeslagarnas Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Brukade de, då det rådde torka, sitta i sina hem utan Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) närvaro och be till sin Herre:

”Allâh, vid Din profet Muhammad, hans helgd hos Dig och hans ställning hos Dig, ge oss regn”?

Eller brukade de gå till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) själv och be honom att be Allâh (ta´âlâ) för dem, varvid han uppfyllde deras förfrågan och tillbad sin Herre för att därefter få regn. Vad gäller den första meningen, saknar den både existens i den ädla, profetiska Sunnahn, och i de ädla följeslagarnas handlingar. Ingen av eftersläntrarna eller sektanhängarna kan komma med ett bevis som bekräftar att deras Tawassul ägde rum genom att nämna profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) namn och därpå be Allâh vid hans ställning om det de önskar sig. Istället finner vi en stor mängd bevis på – vilket Sunnah-böckerna är fulla av – att följeslagarnas sätt att göra Tawassul på vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), var att de begav sig direkt till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och bad honom att be Herren lösa deras svårigheter. Med andra ord, de brukade göra Tawassul vid det ädla sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillbedjan. Vad som tyder på det, är Hans (tabârak wa ta´âlâ) Ord:

”Men om de kom till dig ^[3] efter att de hade gjort orätt för att be om Allâhs förlåtelse, och om sändebudet bad om förlåtelse för dem, skulle de ha funnit att Allâh i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger.” ^[4]

Andra bevis som tyder på det, är Anas hadîth om beduinen som en fredagsbön kom till moskén medan Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) predikade och underrättade honom om sitt tillstånd. Han bad honom be Allâh (subhânah) att rädda dem från det de led av. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) besvarade honom och han är den som beskrevs av sin Herre med:

”Ett sändebud har kommit till er ur era led. Att ni kan drabbas av straff tynger hans sinne, alla hans omsorger gäller er. Han ömmar för de troende, full av kärlek.” ^[5]

Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad sin Herre för dem och Han (subhânah) bönhörde Sin profet, handlade barmhärtigt mot Sina tjänare, spred Sin Nåd och återupplivade deras döda jord.

Till detta hör ´Â’ishahs (radhiya Allâhu ´anhâ) rapportering då hon sade:

”Människorna klagade till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om torka. Han beordrade då att en predikstol skulle placeras på böneplatsen och bestämde en tid åt människorna för att komma ut till den.” Hon sade: ”Efter att solen hade gått upp, gick han upp på predikstolen, sade ”Allâhu Akbar” och lovprisade Honom. Därefter sade han: ”Ni har klagat om att det råder torka på era marker och att det var länge sedan ni fick regn. Allâh har beordrat er att tillbe Honom och Han har likaså lovat bönhöra er.” ^[6]

Här antyds att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad Allâh (subhânah) och att han bad tillsammans med människorna. Följaktligen gav Allâh (ta´âlâ) dem regn så att det började forsa vatten vilket i sin tur fick dem att snabbt bege sig hem. Då skrattade sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) så att hans kindtänder kunde ses och sade:

”Jag vittnar om att Allâh är kapabel till allting och att jag är Allâhs tjänare och sändebud.”

Dessa och liknande hadîther som ägde rum under profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans ädla följeslagares livstid klargör klart och tydligt att Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) eller de rättfärdiga utfördes genom att den som vill göra Tawassul går till den som skall utföra den, underrättar honom om sitt tillstånd samt ber honom att be till Allâh (subhânah) för att bönhöra honom.

2 – Detta är betydelsen av ordet ”Wasîlah”, vilket är känt i människans liv samt hennes utövanden. Om en person skulle vara i behov av något hos en rektor, chef eller anställd, söker han efter en person som känner honom för att därefter gå till honom, tala med honom och underrätta honom om situationen. Följaktligen uppfyller den andre personen förfrågan. Därmed förmedlar medlaren hans förfrågan till den ansvarige som för det mesta uppfyller förfrågan. Detta är den kända Tawassul hos araberna sedan lång tid tillbaka fram till idag. Om någon skulle säga: ”Jag har gjort Tawassul vid honom”, menar han att han har gått till den andra personen och talat med honom om sitt behov, för att han i sin tur skall underrätta den högste så att hans behov uppfylls. Därmed är det ingen som förstår att det skall gås till den högste och sägas: ”Vid hans position hos dig, vid hans ställning hos dig, uppfyll mitt behov.”

Tawassul vid en rättfärdig person sker inte genom att man gör Tawassul vid hans essens, ställning eller position, utan vid hans tillbedjan, underkastelse och skyddsökning av Honom (subhânahu wa ta´âlâ). Detta är betydelsen av ´Umars (radhiya Allâhu ´anh) ord:

”Allâh, förr brukade vi göra Tawassul till Dig vid vår profet och Du gav oss regn.”

Nämligen, då det rådde brist på regn, brukade vi gå till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och be honom att be Allâh (djalla Sha’nuh) för oss.

3 – Vad som stödjer och klargör detta, är ´Umars (radhiya Allâhu ´anh) fullständiga uttalande:

”Nu gör vi Tawassul till Dig vid vår profets farbror, så ge oss regn.”

Nämligen, efter att vår profet har dött, har vi kommit med profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) farbror al-´Abbâs för att han skall be vår Herre för oss så att vi får regn.

Varför vände sig ´Umar (radhiya Allâhu ´anh) bort från att göra Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att istället göra det vid al-´Abbâs (radhiya Allâhu ´anh), då han vet, att hur förträfflig ställning al-´Abbâs än har, når den aldrig profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ställning och position?

Vårt svar är att det är omöjligt att göra Tawassul vid honom efter att han har dött. Hur skall de kunna gå till honom, förklara för honom sitt tillstånd och be honom att be för dem, när han har slutit sig till det högsta sällskapet. Dess tillstånd skiljer sig från det jordiska livets tillstånd och dess förutsättningar vilka för övrigt endast Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) känner till. Hur kan de då hoppas på hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön och medling för dem, då det mellan dem och honom förekommer det Allâh (´azza Sha’nuh) sade:

”Bakom dem reser sig ett oöverstigligt hinder fram till den dag då de kallas till nytt liv.” ^[7]

Således vände sig ´Umar – och han är en äkta arab som gjorde profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sällskap i de flesta situationerna och kände honom utomordentligt, förstod hans religion exemplariskt och vars uttalanden och åsikter flera gånger har stämt överens med Qur’ânen – till en möjlig Tawassul och gick därmed till al-´Abbâs (radhiya Allâhu ´anh) p g a hans släktband med profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ur en synvinkel, och hans förträfflighet, religion och gudsfruktan ur en annan. Därpå bad han honom be för dem om regn och vatten. Hade Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) varit möjlig, skulle varken ´Umar eller någon annan lämnat Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för al-´Abbâs eller någon annan. Det hade varit helt otänkbart för följeslagarna att gå med på att ´Umar skulle göra det. Att lämna Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för någon annan, är precis som att förrätta bönen bakom någon annan än profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Detta, eftersom följeslagarna kände till sin profets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ställning och förträfflighet som ingen annan gjorde, vilket vi klart och tydligt kan se i Sahl bin Sa´d as-Sâ´idîs (radhiya Allâhu ´anh) hadîth:

”Att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gick till Banû ´Amr bin ´Awf för att sluta fred mellan dem. Då gick tiden för bönen in. Böneroparen kom då till Abû Bakr och sade: ”Skall du leda människorna i bönen så att jag kan kalla till bön?” Han sade: ”Abû Bakr började be och då kom Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) samtidigt som människorna befann sig mitt i bönen. Han slöt sig till raden och då började människorna klappa händer. Abû Bakr, som befann sig i bönen, brydde sig däremot inte. Sedan såg han Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) men Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) antydde åt honom att stanna kvar på sin plats. Abû Bakr lyfte då sina händer och tackade Allâh (´azza wa djall) för det Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) beordrat honom, för att därefter gå bak och sluta sig till raden så att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kunde komma fram. Efter att hade förrättat bönen och avslutat den, sade han: ”Abû Bakr, vad hindrade dig från att förbli (på din plats) efter att jag beordrat dig?” Då sade Abû Bakr: ”Det är inte lämpligt att Ibn Abî Qahâfah ^[8] ber framför Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).”” ^[9]

Du ser hur följeslagarna ansåg det vara otillåtet för Abû Bakr att fortsätta leda bönen efter att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade dykt upp och även Abû Bakr själv var besvärad av att förbli på sin plats trots att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) beordrade honom till det. Varför? Jo, för att allt detta tyder på högaktningen och respekten de hyste för deras profet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Likaså tyder detta på deras kännedom om hans rättighet och förträfflighet. Om då följeslagarna var missnöjda med att bli ledda i bönen av någon annan än profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), hur skall de då kunna lämna Tawassul vid honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för någon annan? På samma sätt som Abû Bakr inte gick med på att leda Muslimerna i bönen, gäller detta ännu mer al-´Abbâs och att människorna gör Tawassul vid honom istället för Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) – om detta nu skulle vara möjligt.” ^[10]

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

”Efter att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) dött, gjorde de Tawassul vid hans farbror al-´Abbâs tillbedjan, och inte vid honom. Då han levde, brukade de göra Tawassul vid hans tillbedjan, som i sin tur upphörde med hans död. Således gjorde de Tawassul vid al-´Abbâs tillbedjan.

Likaså gjorde Mu´âwiyah bin Abî Sufyân i Shâm ^[11] Tawassul vid Yazîd bin al-Aswad al-Djurashîs bön om regn. Han sade:

”Allâh, vi gör Tawassul till Dig vid vår främste. Yazîd, lyft på händerna.”

Han lyfte då på händerna och började tillbe ^[12] och det samma gjorde människorna till dess att det började regna.” ^[13]

På grund av detta sade de Fiqh-lärde:

”Det är rekommenderat att be om regn vid de rättfärdiga och religiösa människorna och det är ännu bättre att personen i fråga är från Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) familj på samma sätt som ´Umar bad al-´Abbâs att be om regn.” ^[14]

Shaykh Sâlih al-Fawzân (hafidhahullâh) sade:

”Det är inte tillåtet att be de döda om bön, ty den döde förmår inte att tillbe till skillnad från då han levde. Inte heller är det tillåtet att be de döda om medling eftersom ´Umar bin al-Khattâb och Mu´âwiyah bin Abî Sufyân (radhiyâ Allâhu ´anhumâ), samt de följeslagare och efterföljare som var närvarande, bad de levande att be om regn, som al-´Abbâs och Yazîd bin al-Aswad. De gjorde inte Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och inte heller bad de honom om medling eller regn, vare sig vid hans grav eller någon annanstans. Istället begav de sig till någon annan som al-´Abbâs och Yazîd. ´Umar sade:

”Allâh, förr brukade vi göra Tawassul till Dig vid vår profet och Du gav oss regn. Nu gör vi Tawassul till Dig vid vår profets farbror, så ge oss regn.”

När de visste att det var omöjligt att göra Tawassul vid honom på ett föreskrivet sätt, vände de sig till någon annan. Om det hade varit tillåtet, skulle det ha varit möjligt för dem att gå till hans grav och göra Tawassul vid honom. Att de inte gjorde det är ett bevis på att det är förbjudet att göra Tawassul vid de döda samt be dem om medling. Om det varit samma sak att be den levande som den döde, skulle de aldrig lämnat honom för någon annan lägre än honom.” ^[15]

´Allâmah Ibn ´Uthaymîn (rahimahullâh) sade:

”Att be de döda om något och Tawassul vid dem är förbjudet samt hör till Shirk. Det förekommer ingen skillnad om det görs vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav eller någon annans. Det är varken tillåtet att göra Tawassul vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav eller vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) essens efter att ha dött. Detta hör till Shirk. Skulle det ha varit tillåtet, hade följeslagarna gjort det före alla andra. De gjorde dock inte det, utan ´Umar (radhiyâ Allâhu ´anh) bad om regn och sade:

”Allâh, sannerligen brukade vi göra Tawassul till Dig vid vår profet och Du gav oss regn. Nu gör vi Tawassul till Dig vid vår profets farbror, så ge oss regn”

Därefter reste sig al-´Abbâs (radhiyâ Allâhu ´anh) upp och tillbad. Här förekommer det ett bevis på att Tawassul inte skall utföras vid en död människa oavsett hans ställning och position hos Allâh (´azza wa djall). Istället skall det utföras vid en levande människas tillbedjan vars tillbedjan man hoppas kommer att bönhöras.” ^[16]

^[1] al-Bukhârî (2/398) med ‘Fath-ul-Bârî’.

^[2] D v s al-´Abbâs, som är den gode, i profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), som är den bättre, närvaro.

^[3] Här ser läsaren att det fordras att personen i fråga beger sig till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och ber honom att be Allâh om vad han önskar.

^[4] 4:64.

^[5] 9:128.

^[6] Abû Dâwûd (1170) med en god kedja. Autentisk enligt Imâm al-Albânî i ”Sahîh Abî Dâwûd”.. Därefter bad profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

”Skicka ned regn till oss…”

^[7] 23:100.

^[8] D v s han själv. Abû Qahâfah var hans fader.

^[9] al-Bukhârî (376) med Imâm al-Albânîs ”Mukhtasar Sahîh al-Bukhârî” samt Muslim (4/145-146) med Imâm an-Nawawîs förklaring.

^[10] at-Tawassul, sid. 51-58.

^[11] Ett område som motsvarar dagens Syrien, Libanon, Palestina och Jordanien.

^[12] Ännu ett solklart exempel på följeslagarnas Tawassul, nämligen vid den rättfärdiges bön. Sûfî! Var är Tawassul vid essensen, ställningen och personen?

^[13] Ibn Sa´d I ”at-Tabaqât” (7/444), Abû Zur´ah ar-Râzî i ’at-Târîkh’ (1/602), adh-Dhahabî i ”Târîkh-ul-Islâm” (538), Ibn ´Asâkir i ’Târîkh Dimashq’ (18/120) m fl.

^[14] Qâ´idah fîl-Wasîlah, sid. 61-62.

^[15] ´Aqîdat-ut-Tawhîd, sid. 174, Dâr-ul-´Âsimah, 1420/1999.

^[16] Madjmû´ Fatâwâ Ibn ´Uthaymîn, (2/243-244)