Tawassul-sagan i Ibn Kathîrs Tafsîr

Imâm Ibn Kathîr (rahimahullâh) citerade Allâhs (ta´âlâ) Ord och följde upp med att nämna en saga som följer nedan:

”Men om de kom till dig efter att de hade gjort sig själva orätt med sin synd för att be om Allâhs förlåtelse, och om sändebudet bad om förlåtelse för dem, skulle de finna att Allâh i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger.” (4:64)

"Jag satt en dag vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav, då en beduin kom och sade:

”Frid vare med dig, Allâhs sändebud! Jag hörde Allâh säga:

”Men om de kom till dig efter att de hade gjort sig själva orätt med sin synd för att be om Allâhs förlåtelse, och om sändebudet bad om förlåtelse för dem, skulle de finna att Allâh i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger.”

Jag har kommit till dig medan jag ber Allâh om förlåtelse för mina synder och jag söker din medling hos min Herre."

Sedan gick han sin väg och jag överväldigades av sömn. I sömnen såg jag profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och han sade:

”´Utbî, spring ikapp beduinen och ge honom det glada budskapet om att Allâh har förlåtit honom."

Svar:

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (rahimahullâh) sade:

”Denna berättelse är avvisad med en klar avvisning och det räcker att du vet att den går tillbaka till en okänd beduin.”

Därefter sade han:

”I Ibn Kathîr är den inte relaterad till någon känd person bland Ahl-ul-Hadîth, utan han tillskriver den al-´Utbî som i sin tur endast är känd i denna berättelse. Det kan röra sig om Ayyûb al-Hilâlî som förekommer i al-Bayhaqî. Detta är alltså inte bara en avvisad berättelse, utan även lögnaktig (Bâtil).” ^[1]

Beträffande liknande berättelse som förekommer i al-Bayhaqîs ’Shu´b-ul-Îmân’ (2/1/82/2), sade Imâm al-Albânî (rahimahullâh):

”al-Bayhaqî nämnde i ’ash-Shu´b’ (2/1/82/2) med sin berättarkedja från Abû Yazîd ar-Ruqâshî, från Muhammad bin Rûh bin Yazîd al-Basrî som sade: ”Ayyûb berättade för oss...” tills att han sade: ”Den här berättarkedjan är mycket svag och oklar. Jag känner varken Ayyûb al-Hilâlî eller någon annan än honom. adh-Dhahabî nämnde Abû Yazîd ar-Ruqâshî i ’al-Muqtanâ fî Sard-il-Kunâ’ (2/155) och nämnde inte hans namn och antydde att han inte kände honom genom att säga:

”Citerade något.”

Jag förmodar att det är den här berättelsen han menar.” ^[2]

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

”De nämnde en vers från al-´Utbî och att han såg en beduin komma till hans grav och läsa denna vers. Därefter såg han i sömnen att Allâh hade förlåtit honom. Detta har ingen av de lärde nämnt bland de följda rättskolorna vars domslut tas av. Inte heller har den som har nämnt den, nämnt något Sharî´ah-baserat bevis för den. Det är känt att om det hade varit lagstiftat att be honom om tillbedjan, förmedlan och förlåtelse vid hans grav, hade följeslagarna och de som följde dem i godhet varit kunnigare om det och utfört det före någon annan. Så förträffliga Imâm Mâliks ord är då han sade:

”Den senare generationen av detta folk kan endast rättas till med det som rättade till den tidigare generationen”

Likväl sade han:

”Jag har inte hört att någon från detta samfunds företrädare har gjort något liknande.”

Denna Imâm gav ett exempel och ställde frågan hur något kan anses vara religion då det inte har rapporterats av någon från Salaf, för att därefter befalla samfundet att söka tillbedjan, medling och förlåtelse från döda profeter och rättfärdiga människor efter att de har dött – samtidigt som ingen av detta samfunds Salaf gjorde det?” ^[3]

Imâm Muqbil bin Hâdî al-Wâdi´î (rahimahullâh) sade:

”Denna berättelse är falsk.” ^[4]

Imâm Ibn ´Abdil-Hâdî al-Maqdisî (rahimahullâh) sade:

”Denna berättelse som han – d v s as-Subkî – har nämnt berättas av vissa från al-´Utbî utan någon kedja, somliga rapporterar den från Muhammad bin Harb al-Hilâlî, andra rapporterar den från Muhammad bin Harb al-Hilâlî utan någon kedja, från Abûl-Hasan az-Za´farânî från beduinen. Likväl har al-Bayhaqî nämnt den i ’Shu´b-ul-Îmân’ med en oklar kedja från Muhammad bin Rûh bin Yazîd al-Basrî som sade:

”Abû Harb al-Hilâlî berättade för mig: En beduin vallfärdade och då han kom till Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) moskés dörr, fick han sin kamel att gå ned på knä och band fast den. Därefter gick han in i moskén tills att han kom till graven.”

Därefter nämnde han det som tidigare har nämnts. Likväl har vissa lögnare tillskrivit ´Alî bin Abî Tâlib denna berättelse. Som slutsats är denna ovannämnda berättelse från beduinen inget bevis. Dess kedja är oklar och likaså är dess formulering olik. Och om den hade varit autentisk, hade den inte varit något bevis för motsättaren på det sätt som han vill. Det är enligt de lärde inte korrekt att använda sig av denna berättelse som bevis och inte heller att förlita sig på den – och hos Allah ligger framgången.” ^[5]

Därefter sade Imâm Ibn ´Abdil-Hâdî (rahimahullâh) – och denna gång talar han om versens (4:64) betydelse, inte den skadade berättarkedjan:

”Ingen av Salaf eller Khalaf förstod någonting annat än att den innebar att man skulle gå till honom under hans livstid för att be för dem om förlåtelse. Allâh (ta´âlâ) klandrar den som inte gick till honom då han hade handlat orätt mot sig själv och underrättade att han hörde till hycklarna. Han (ta´âlâ) sade:

”När de uppmanas: ”Kom och låt Allâhs sändebud be att Han förlåter er!” vänder de bort huvudet och du ser dem dra sig undan, fulla av högmod.” ^[6]

På samma sätt handlar denna vers om en hycklare som hellre ville dömas av Ka´b bin al-Ashraf och andra än Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och gjorde därmed sig själv orätt med denna synd. Följaktligen gick han inte till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att be Allâh att Han förlåter honom, ty att komma till honom betyder att ångra sig och gör sig kvitt sin synd. Detta var följeslagarnas vana med honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam); om en av dem gjorde något som fordrade ånger, gick de till honom och sade: ”Allâhs sändebud, jag gjorde det och det. Be därför om förlåtelse för mig.”

Detta var skillnaden mellan dem och hycklarna. Då Allâh (´azza wa djall) tog hans liv, hände det aldrig att en följeslagare begav sig till hans grav och sade:

”Allâhs sändebud, jag har gjort det och det. Be därför om förlåtelse för mig.”

Och den som säger att de har gjort något liknande har ljugit.

Detta klargör att denna tolkning motståndarna använder sig av är en falsk tolkning. Hade den varit korrekt, skulle de ha varit före oss att handla enligt den utav kunskap, handlingar, vägledning och råd. Det är inte tillåtet att införa en ny tolkning till en vers eller en Sunnah som inte förekom på Salafs tid och som varken kändes till av dem eller klargjordes av dem till samfundet. Detta betyder i så fall att de var okunniga om sanningen och avvek från den, medan den sena motståndaren vägleddes till den. Vad skall man då säga om tolkningen motsätter sig och annullerar deras tolkning?

Vad gäller att beviset i versen är mot hans tolkning, är att Han (subhânah) inledde versen med att säga:

”Om Vi sänder ett sändebud är det för att han med Allâhs hjälp skall göra sig åtlydd. Men om de kom till dig efter att de hade gjort sig själva orätt…”

Detta tyder på att komma till honom och be honom att be om förlåtelse innebär att lyda honom, och därför klandrade Han de som inte utförde denna lydnad. Ingen av Muslimerna har sagt:

”Den som gör sig själv orätt är ålagd att gå till hans grav och be honom att be om förlåtelse.”

Hade detta varit lydnad, innebär det att de främsta generationerna handlade olydigt mot denna lydnad och annullerade den, medan dessa extrema syndare gör rätt. Detta motsätter sig Hans (ta´âlâ) Ord:

”Nej vid din Herre, de tror inte förrän de sätter dig som domare att döma mellan sig.” ^[7]

Han negerade tron från den som inte låter honom döma och hans domslut är det han kom med som levande och efter döden. Under hans livstid var han domaren, medan hans efterträdare var det efter att han hade avlidit.

Vad som klargör detta ytterligare, är att han sade:

”Gör inte min grav till en plats som regelbundet besöks.” ^[8]

Hade det varit lagstiftat för samtliga syndare att bege sig till hans grav för att han skall be om förlåtelse, skulle graven varit den största frekventa platsen för syndarna – och detta är en klar motsättning till hans religion och det han kom med.” ^[9]

Således ser den förnuftige att denna vers enbart handlar att komma till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) då han levde.

Shaykh Muhammad bin Nasîb ar-Rifâ´î (rahimahullâh) kommenterade den omnämnda versen och sade:

”Att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ber om förlåtelse är något som bara sker under hans livstid, ty samtliga handlingar upphör vid döden. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”När en människa dör upphör samtliga hennes handlingar utom tre; en pågående välgörenhet, kunskap som andra gynnas av, eller en rättfärdig son som ber för henne.”

Vi säger om versen ”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…” att den gagnar om de kom till honom och bad Allâh om förlåtelse och bad Allâhs sändebud att be Allâh att förlåta och nåda dem. Det råder inga tvivelaktigheter om att den som gjorde det, skulle uppnå ånger och nåd. Men när? De skulle uppnå det om de gjorde det då han levde. Lever han nu så att de kan gå till honom och tala om för honom att be om förlåtelse för dem? Svar: Nej. Han är död och kan varken tala eller be om förlåtelse, ty hans handlingar har upphört vilket han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) själv underrättade om. Hur kan man då jämföra hans liv med hans död? Är denna jämförelse korrekt? Vi har fått reda på att det enbart gäller då han levde genom Hans (ta´âlâ) Ord:

”…och om sändebudet bad om förlåtelse för dem…”

Han kan endast be om förlåtelse då han lever. Således förstås det att denna vers handlar enbart om hans livstid. Jag tror inte att någon kan förstå denna vers på ett annat sätt än det sätt vi har förstått den på. Inte heller har någon av följeslagarna, efterföljarna eller de förträffliga generationerna sagt det ni säger – och det samma gäller de lärde vilka färdas på den profetiska metodiken.” ^[10]  

Shaykh Rabî´ al-Madkhalî (hafidhahullâh) sade beträffande denna berättelse:

“Det är märkligt att ett folk inte använder sig av autentiska ahâdîth som bevis beträffande troslära, samtidigt som de håller fast vid berättelser rapporterade av okända människor endast för att tillfredsställa sina drifter. Dessa människor är inte kända hos de lärde inom ’al-Djarh wat-Ta´dîl’. De som har skrivit ned de pålitligas och de svagas namn gick miste om dessa okända personer vars berättelser Driftens anhängare håller sig till.

Det är också märkligt att de använder sig av drömmar som bevis åt frågor som berör trosläran. Likaså är det märkligt att de håller fast vid vad som har tillskrivits en ociviliserad beduin samtidigt som de vänder sig bort från det som autentiskt har rapporterats från Salafs Imâmer. Exempel på det är rapporteringen från ´Abdur-Razzâq, från Ma´mar, från ´Ubaydullâh bin ´Umar, att han inte känner till att någon från följeslagarna brukade besöka profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav ^[11] – och detta är utan någon som helst tvekan en autentisk rapportering.

Är denna beduin kunnigare än Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare? Är han kunnigare än dem i Qur’ânen? Är han ivrigare än dem i att handla enligt den? Varför kom inte Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare till hans grav, läste denna vers som bevis och bad honom om förlåtelse?”

Därefter nämner Shaykhen hadîthen rapporterad av Anas bin Mâlik i vilken det rapporteras att en beduin urinerade i moskén. Sedan sade han:

”Tar man dessa beduiners handlingar som bevis? Tar man dem som förebilder? Om denna handling är felaktig, är även denna handling – d v s att gå till graven och be om förlåtelse – felaktig. Detta, eftersom han missförstod versen och bad sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) efter att han hade dött det som inte är tillåtet att be om. Och skulle det ha varit tillåtet, hade de ädla följeslagarna gjort det. Likväl hade det inte bara varit känt att de utövade det, utan även rapporterat i en stor mängd.” ^[12]

Shaykh Sâlih Âl ash-Shaykh (hafidhahullâh) sade:

”För det första: Så länge den (d v s rapporteringen från al-´Utbî) inte är från sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah och inte heller en handling från hans renläriga kalifer, hans ädla följeslagare eller ens en handling som utfördes av de förträffliga generationerna, utan enbart en berättelse från en okänd person som har rapporterats med en svag berättarkedja, går det inte att använda sig av den inom Tawhîds troslära som är grundernas grund. Hur kan man använda sig av den som bevis när den motstrider autentiska ahâdîth som förbjuder att man överdriver i hängivenheten till gravar och de rättfärdiga människorna och särskilt då hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav och person. Vad gäller det som de lärde har framfört eller ansett vara fint, anses det inte vara ett bevis eftersom det motsätter sig autentiska Texter och motstrider Salafs troslära. För vissa lärde är något dolt medan det är uppenbart för andra. Likväl felar de då de framför något liknande och på så sätt är beviset hos den som motsätter sig dem. Så länge vi känner till sanningens väg, har vi ingenting att göra med vad han här har sagt och vad han där har framfört, ty vår religion är inte byggd på sagor och drömmar, utan på autentiska bevis.

För det andra: Vissa frågor och betydelser kan vara dolda för vissa människor som har lämnat avgudadyrkan och avsvurit sig från den och dess folk, t ex de följeslagare som sade:

”Allâhs sändebud, låt oss ha en Dhât Anwât på samma sätt som de har en Dhât Anwât. Då sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Allâhu Akbar! Detta är precis vad Israels barn sade: ”Låt oss få en gud liksom de har gudar.””

Beviset här, är att dessa följeslagare, trots att de var nya i Islâm, blev Muslimer med att säga ’det finns ingen gud utom Allâh’, vilket innebär att de förnekar jämlikar, statyer, avguderi samt dyrkar enbart den Dyrkade. Trots det och trots att de visste vad begreppet ’det finns ingen gud utom Allâh’ ^[13] betyder, var vissa frågor oklara för dem. Det handlar alltså om att återvända till bevisen och hålla sig fast vid dem då de klargörs – även om den okunnige skulle ursäktas, på samma sätt som vissa följeslagare ursäktades då de sade:

”Allâhs sändebud, låt oss ha en Dhât Anwât på samma sätt som de har en Dhât Anwât.”

Således råder det ännu större risk att de lärde faller i att förbise någonting, även om det skulle handla om Tawhîd och Shirk.

För det tredje: Hur kan en person våga motsätta sig           Allâhs Bok och Hans sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah med ett yttrande som en person nämner, då Allâh (subhânah) säger:

”De som vill sätta sig emot hans befallningar bör ta sig i akt så att de inte får utstå prövningar (Fitnah) och ett plågsamt straff.” ^[14]

Imâm Ahmad sade:

”Jag förvånas över de människor som känner till berättarkedjan och dess autencitet samtidigt som de håller fast vid Sufyâns åsikt. Allâh (ta´âlâ) sade:

”De som vill sätta sig emot hans befallningar bör ta sig i akt så att de inte får utstå prövningar (Fitnah) och ett plågsamt straff.”

Vet du vad Fitnah är? Fitnah är Shirk! Kanske avvisar han något av hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) uttalanden och på så sätt faller någon villfarelse in i hans hjärta för att därefter gå under.”

Lydnad mot Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kommer före lydnad mot någon annan, även om det skulle handla om detta samfunds främsta människor, Abû Bakr och ´Umar. Ibn ´Abbâs sade:

”Stenar är nära på att börja regna över er från himlen. Jag säger: ”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade” medan ni säger: ”Abû Bakr och ´Umar sade”.”

Vad skulle Ibn ´Abbâs säga om han såg dessa människor motsäga sig den bekräftade Sunnahn och de klara bevisen för en beduins historia vars källa finns i al-´Utbîs svaga och avslagna rapportering?

För det fjärde: Samtliga lärde blir avvisade för de frågor som de har valt, antingen p g a någon åsikt eller något svagt bevis, men de är dock ursäktade innan de får bevisen klargjorda mot sig. Om människorna skulle börja följa avvikande åsikter och misstag som kommer från de lärde, hade de gått ut ur Islâm och trätt in i en annan religion. Det har sagts:

”Den som följer misstag blir till en kättare.”” ^[15]

´Allâmah ´Abdur-Rahmân bin Nâsir as-Sa´dî (rahimahullâh) kommenterade den omtalade versen i kapitlet ’an-Nisâ’’ och sade:

“Att komma till sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gäller enbart då han levde eftersom språket tyder på det. Att be sändebudet om något gäller endast under hans livstid, medan det anses vara Shirk efter att han har dött.” ^[16]

Shaykh Hamûd at-Tuwaydjarî (rahimahullâh) sade:

”Angående att man ber profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be om förlåtelse under hans livstid, anses det vara tillåtet. Allâh (ta´âlâ) sade:

”Men om de kom till dig efter att de hade gjort sig själva orätt med sin synd för att be om Allâhs förlåtelse, och om sändebudet bad om förlåtelse för dem, skulle de finna att Allâh i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger.” ^[17]

Likväl beordrade Allâh (ta´âlâ) Sitt sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be om förlåtelse för de troende männen och kvinnorna. Han (ta´âlâ) sade:

”Håll fast vid din kunskap att det inte finns någon gud utom Allâh; be Honom om förlåtelse för dina synder och för alla troende män och kvinnor.” ^[18]

Men att be profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att han ber om förlåtelse efter att ha dött, anses som en innovation som inte förekom på följeslagarnas och efterföljarnas tid. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Den som för in något obehörigt till vår angelägenhet, får det avslaget.” ^[19]

I Ahmads, Muslims och al-Bukhârîs formulering sägs det:

”Den som utför en handling som inte stämmer överens med våra angelägenheter, får den avslagen.”

Avslagen betyder förvisad, d v s falsk.

I dessa ahâdîth förekommer ett rent svar på den som säger att det är tillåtet att be profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be om förlåtelse efter att ha dött. Detta, eftersom profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) beordrade inte sitt samfund att göra det och inte heller utfördes det av de renläriga och vägledda kaliferna eller någon annan av följeslagarna. Om det hade varit tillåtet, skulle följeslagarna ha gjort det före alla andra. ar-Râdjiz sade:

”Allt gott ligger i att följa Salaf (företrädarna) och allt ont ligger i att följa innovationerna från Khalaf (efterträdarna).”

Vad som också tyder på att denna innovation är avvisad, är det som Imâm Ahmad, al-Bukhârî, Muslim, at-Tirmidhî och an-Nasâ’î rapporterade från Ibn ´Abbâs (radhiyâ Allâhu ´anhumâ) som sade:

”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stod och predikade för oss” till dess att han sade ”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Sannerligen kommer det komma män från mitt samfund som kommer att bli tagna i vänster hand. Jag kommer då att säga: ”Herre, mina följeslagare!” Då kommer det att sägas: ”Sannerligen vet du inte vad de har innoverat efter dig.” Därför säger jag det den vise tjänaren sade: ”Jag var vittne till deras handlingar så länge jag levde bland dem, men sedan Du kallade Mig till Dig, är det Du som vakar över dem.”” ^[20]

I hans ord: ”Sannerligen vet du inte vad de har innoverat efter dig” och i orden: ”Jag var vittne till deras handlingar så länge jag levde bland dem, men sedan Du kallade Mig till Dig, är det Du som vakar över dem.” förekommer det ett bevis på att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) enbart kände till de vädjan som ställdes till honom om att be om förlåtelse då han levde och var vittne till deras handlingar och att han inte vet vad som har innoverats av de som ber honom om att be om förlåtelse efter döden.

Och de historier som nämns i samband med detta ämne av vissa okunniga människor som ber profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be om förlåtelse efter att ha dött, är inget som helst bevis, ty de tillhör innovationerna och samtliga innovationer avvisas av de autentiska ahâdîth som nyligen har nämnts. Shaykh-ul-Islâm Abûl-´Abbâs Ibn Taymiyyah sade i ’at-Tawassul wal-Wasîlah’:

”De som ber profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om att be om förlåtelse efter att ha dött, har motsatt sig följeslagarnas, efterträdarnas samt samtliga Muslimers Samstämmighet.” ^[21]

Imâm Ibn-ul-Djawzî (rahimahullâh) sade om ”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…”:

”Denna (vers) hänvisar till de människor som ville döma med människogjorda lagar vilkas benämning tidigare har antytts ^[22] . Ibn ´Abbâs sade: ”De gjorde orätt mot sig själva genom att hysa agg mot sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) domslut: ”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…”” ^[23]

Shaykh Muhammad bin ´Abdir-Rahmân al-Khumayyis (hafidhahullâh) kommenterade den omtalade versen och sade:

”Resor och vallfärder till gravar är förbjudet i Islam och en innovation i religionen som leder till avguderi. Hur kan då Qur’ânen som uppenbarades för att verkställa den uppriktiga monoteismen och utrota samtliga typer av avguderi och dess medel tillåta det???” ^[24]

Shaykh Muhammad bin Nasîb ar-Rifâ´î (rahimahullâh) sade:

”Vad gäller den här al-´Utbî, säger historikerna att han dog år 228 H. Är det då möjligt att han bevittnar denna händelse som ägde rum tre dagar efter att sändebudet hade begravts? Låt oss säga att om han levde 100 år, skulle det fortfarande ha funnits ett gap på 120 år mellan honom och händelsen. Är det då möjligt att han upplevde denna händelse 120 år innan Allâh skapade honom? Och är denna rapportering som han skildrar autentisk?” ^[25]

Därefter sade Shaykh ar-Rifâ´î (rahimahullâh):

”Zayn-ud-Dîn Abû Bakr bin al-Hasan bin ´Umar Abûl-Fakhr al-Murâghî (817 H) sade i sin bok ’Tahqîq-un-Nusrah bi Talkhîs Ma´âlim Dâr-il-Hidjrah’ om al-´Utbî:

”Han heter Muhammad bin ´Abdillâh bin ´Umar bin Mu´âwiyah bin ´Umar bin ´Utbah Ibn Abî Sufyân Sakhr bin Harb. Avled år 228.”

Ibn-ul-Athîr sade i sin bok ’al-Lubâb fî Tahdhîb-il-Ansâb’:

”al-´Utbî – vilket även är en tillskrivning till ´Utbah bin Abî Sufyân Sakhr bin Harb bin Umayyah bin ´Abdi Shams, broder till Mu´âwiyah bin Abî Sufyân. En hel grupp tillskriver sig honom. Till dem hör Muhammad bin ´Abdillâh bin ´Umar bin ´Utbah bin Abî Sufyân al-´Utbî al-Basrî. Hans ’kunyah’ är Abû ´Abdir-Rahmân och han besitter historier och författarskap. Han rapporterade från sin fader, Ibn ´Uyaynah och likväl rapporterade Abû Hâtim as-Sidjistânî från honom.” ^[26]

Ibn Khallikân sade i ’Wafayât-ul-A´yân’:

”Abû ´Abdur-Rahmân Muhammad bin ´Abdillâh bin ´Umar bin Mu´âwiyah bin ´Umar bin ´Utbah bin Abî Sufyân Sakhr Ibn Harb bin Umayyah bin ´Abdi Shams al-Qurashî al-Umawî, känd som al-´Utbî. Han var en diktare…” till dess att han sade: ”Han avled år 228, må Allâh vara honom Nådig.” ^[27]

Kanske säger någon: ”Hur vet du att den här al-´Utbî är just den som nämns i beduinens berättelse?” Då säger jag:

Jag är säker på att det är han som nämns i beduinens berättelse. Bevis för det är historikernas utlåtanden samt ett utlåtande som kommer från en av er som säger att det är tillåtet att göra Tawassul vid en skapelses essens, nämligen Shaykh as-Subkî, författaren till ’Shafâ’-us-Siqâm’ och som har svarats av Ibn ´Abdil-Hâdî i ’as-Sârim al-Munkî fîr-Radd ´alâ as-Subkî’. Han sade:

”as-Subkî sade i sin bok ’Shafâ’-us-Siqâm fî Ziyârah Khayr-il-Anâm’:

”al-´Utbî: Muhammad ibn ´Abdillâh bin ´Umar bin Mu´âwiyah bin ´Umar bin ´Utbah bin Abî Sufyân Sakhr bin Harb. Han tillhörde de vältaligaste folken. Han rapporterade från sin fader och Sufyân bin ´Uyaynah. Han avled året 228 och hans ’kunyah’ var Abû ´Abdir-Rahmân.”

Detta sade as-Subkî efter att ha skildrat al-´Utbîs berättelse för att dra slutsatsen att det är tillåtet att göra Tawassul vid skapelser.

Ibn ´Abdil-Hâdî sade i ’as-Sârim al-Munkî fîr-Radd ´alâ as-Subkî’:

”Vad beträffar berättelsen som han skildrade, så är det en berättelse som några Fiqh- och Hadîth-vetare har skildrat och den är varken autentisk eller bekräftad från al-´Utbî. Likaså har den rapporterats från andra än honom med en mörk berättarkedja. Som helhet är det en berättelse som inte fastställer någon som helst lagstiftad dom. Hade den varit lagstiftad och rekommenderad, skulle följeslagarna och efterföljarna ha varit kunnigare om den samt handlat i enlighet med den innan någon annan.” ^[28]

Shaykh Muhammad Amân al-Djâmî (rahimahullâh) sade:

”Låt oss gå tillbaka till den första av dessa två verser…

”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…”

Vid den här versen har några Qur’ân-tolkare nämnt ett par vaggvisor och på så sätt vilselett många människor. Denna skildring berättas av al-´Utbî och han påstår att han en dag satt vid Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav och då kom en beduin till den ädla graven och tilltalade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) med att säga:

”Jag hörde Allâh säga: ”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…”

Ofta kan en beduin inte memorera liknande verser och detta är ett av tecknen på att denna saga är en lögn. Han reciterade versen, läste ett par verser ur en dikt och gick sedan sin väg. al-´Utbî sade:

”Jag överväldigades av sömn och då tilltalade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) mig och sade: ”´Utbî, spring ikapp beduinen och svara honom.” Han gjorde det och sade: ”Allâh har förlåtit dig.”

Till denna saga och vaggvisa som är utan berättarkedja håller sig människor som är kända för extremism (Ghuluww) och brist på förståelse i religionen. De påstår att varenda en kan bege sig till Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav och be honom att han ber om förlåtelse för honom. Detta tyder på att den som säger detta och låter sig luras av liknande skildringar är okunnig. Man frågar inte Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) efter att ha dött om något. Man ber inte honom om bön, tal, dom eller någonting annat – och inte heller gör man Tawassul vid honom.” ^[29]

Shaykh Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (rahimahullâh) sade:

“Vad gäller det som har rapporterats av al-´Utbî och att en beduin kom till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav och sade: ”Frid vare med dig, Allâhs sändebud! Jag hörde Allâh säga: ”Men om de kom till dig efter att de hade gjort sig själva orätt…”, och jag har kommit till dig medan jag ber Allâh om förlåtelse för mina synder…”, så är detta en lögn och ej autentisk. Versen är inget bevis för det, ty Allâh säger:

”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…”

Han sade inte ”efter att de gör (idhâ) orätt”. ”Efter” (idh) tyder här på dåtid, inte futurum. Likväl handlar versen om ett folk som ville ha andra domslut istället för Allâhs och Hans sändebuds – vilket det tyder på.” ^[30]

Likväl sade han (rahimahullâh):

”Om någon skulle säga: ”Är det tillåtet för mig att gå till sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav och ber honom att be om förlåtelse och medling för mig inför Allâh?” Vi svarar med att säga att det inte är tillåtet. Om han då skulle säga:

”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…”

säger vi: Jo, visst säger Allâh det, men Han säger: ”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…”. ”Efter” (idh) är en preposition som tyder på dåtid, inte futurum. Allâh säger inte ”Men om de kommer till dig efter att de gör…”. Versen handlar om en händelse som ägde rum under sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) livstid. Att be sändebudet att be om förlåtelse efter att ha dött är något som är omöjligt. Detta beror på att en tjänares samtliga handlingar upphör då han dör utom tre. Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”När en människa dör upphör samtliga hennes handlingar utom tre; en pågående välgörenhet, kunskap som andra gynnas av, eller en rättfärdig son som ber för henne.”

En levande person kan inte få någon död människa att be för honom och inte heller kan hon be för sig själv, ty handlingarna har upphört.” ^[31]

Shaykh Hammâd al-Ansârî (rahimahullâh) sade:

”Denna falska berättelse nämnde Ibn Nadjdjâr i ”ad-Durrah ath-Thamînah fî Târîkh-il-Madînah” med följande berättarkedja:

”´Abdur-Rahmân bin Abîl-Hasan underrättade oss i sin bok, Abûl-Faradj bin Ahmad underrättade oss, Ahmad bin Nasr underrättade oss, Muhammad bin al-Qâsim underrättade oss: ”Jag hörde ´Alî bin Ghâlib as-Sûfî säga: ”Jag hörde Ibrâhîm bin Muhammad al-Muzanî säga: ”Jag hörde Abûl-Hasan bin Muhammad, från Ibn Fudhayl an-Nahawî, från Muhammad bin Rûh, från Muhammad bin Harb al-Hilâlî som sade:

”En beduin vallfärdade och då han kom till Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) moskés dörr, fick han sin kamel att gå ned på knä och band fast den. Därefter gick han in i moskén tills att han kom till graven…”

Denna berättelse som vissa Fiqh- och Hadîth-vetare skildrar är inte autentisk och inte heller bekräftad från al-´Utbî…Denna rapportering är avvisad och påhittad och är inte sund att ta till sig som troslära…Vad gäller berättarkedjan som an-Nadjdjâr nämnde, förekommer det personer i den som är okända; från början med hans lärare till slutet med Muhammad bin Harb al-Hilâlî.” ^[32]

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

”Vissa människor misstolkar Hans (ta´âlâ) Ord ” ”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…” och säger:

”Om vi ber honom om att be om förlåtelse efter att han har dött, befinner vi oss på samma nivå som de följeslagare som gjorde det då han levde.”

Således motsätter sig de den samstämmighet följeslagarna och de som följde dem i godhet var upprättade på. Ingen av dem bad profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be om förlåtelse, medling eller någonting annat efter att han hade dött… Denna typ av att be till änglarna, profeterna och de rättfärdiga vid gravar efter att de har dött eller i deras frånvaro, hör till den största typen av Shirk ^[33] som besitts av avgudadyrkarna och innovatörerna bland Bokens folk och Muslimerna.” ^[34]

Sammanfattning: al-´Utbî berättar och drömmer om beduinen som i sin tur lever mer än två sekler före al-´Utbî, vilket tyder på en kolossal tappad länk (Irsâl). Berättelsen har stämplats som svag, ej autentisk och framför allt påhittad. Det råder inga som helst tvivelaktigheter för en förnuftig person att det inte går att stödja sig på en liknande saga – och Allâh vet bättre. Likaså har vi sett att denna vers – 4:64 – handlar om hycklarna som ville döma med något annat än med det Allâh (tabârak wa ta´âlâ) har uppenbarat och att det är dem Allâh talar om – vilket är klart och tydligt från Muslimernas främste Qur’ân-tolkare, ´Abdullâh bin ´Abbâs (radhiyâ Allâhu ´anhumâ) förklaring. Likaså faller motståndarnas argument med denna fabel, med hjälp av den arabiska grammatiken då det klargörs att denna vers handlar om dåtiden, varken nutiden eller framtiden. Vad som ytterliggare tyder på att denna berättelse är en lögn, är Imâm Sufyân ath-Thawrîs (rahimahullâh) uttryck:

”Då berättarna använde sig av lögn, slog vi tillbaka med datum.” ^[35]

D v s årtal och tidsperioder. Likväl sade Imâm Hafs bin Ghayyâth (rahimahullâh):

”Om du misstänker en Shaykh, skall du konfrontera honom med årtal.” ^[36]

Kan en uppriktig och ärlig muslim som strävar och letar efter sanningen säga det denna Sûfî säger efter att ha läst vad de lärde har sagt om denna saga? Med Allâhs lov och tillstånd har det blivit uppenbart att denna saga är avvisad och utgör inget som helst bevis för att be till döda människor. Den har avvisats av Qur’ânen, Sunnahn, de lärdes uttalanden samt det arabiska språket – och lov och pris tillkommer Allâh...

^[1] Tafsîr al-Qur’ân al-´Adhîm, 4:64, al-Maktabah at-Tawfîqiyyah.

^[2] as-Silsilah as-Sahîhah, vol. 6, sid. 1034, Maktabah al-Ma´ârif, Riyâdh. 

^[3] Qâ´idah Djaliyyah fît-Tawassul wal-Wasîlah, sid. 161-162, Maktabah al-Furqân.

^[4] Ta´lîqât ´alâ Tafsîr Ibn Kathîr, 4:64.

^[5] as-Sârim al-Munkî, sid. 212.

^[6] 63:5.

^[7] 4:65

^[8] Ahmad (2/368) och Abû Dâwûd (2042). God enligt Imâm al-Albânî (rahimahullâh) i ’Tahdhîr-us-Sâdjid”, sid. 142.

^[9] as-Sârim al-Munkî fîr-Radd ´alâ as-Subkî, sid. 425-427.

^[10] at-Tawassul ilâ Tahqîq-it-Tawassul, sid. 207-208, al-Maktabah al-Makiyyah.

^[11] Rapporteringen den ädla Shaykhen, Shaykh Rabî´ al-Madkhalî (hafidhahullâh) menar är den ´Abdur-Razzâq rapporterade från Ma´mar, från Ayyûb, från Nâfi´ som sade:

”Efter att kommit hem från en resa, brukade Ibn ´Umar gå till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav och säga: ”Fred med dig Allâhs sändebud. Fred med dig Abû Bakr. Fred med dig kära fader.””

Detta underrättade ´Abdullâh bin ´Umar oss, från Nâfi´, från Ibn ´Umar. Ma´mar sade:

”Jag nämnde detta till ´Ubaydillâh bin ´Umar och han sade:

”Jag känner inte till att någon annan av Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare gjorde det.” (al-Musannaf, 3/576)

^[12] Fotnot till Ibn Taymiyyahs ’Qâ´idah Djaliyyah fît-Tawassul wal-Wasîlah’, sid. 161-162, Maktabah al-Furqân

^[13] D v s att det inte finns någon värd dyrkan utom Allâh.

^[14] 24:64

^[15]   Hâdhihi Mafâhîmunâ, sid. 76-78.

^[16] Tafsîr as-Sa´dî.

^[17] 4:64

^[18] 47:19

^[19] Ahmad, al-Bukhârî, Muslim, Abû Dâwûd och Ibn Mâdjah.

^[20] 5:117

^[21] al-Adjwibah al-Djaliyyah ´alâ al-As’ilah al-Kuwaytiyyah, sid. 10, Maktabah al-Ma´ârif, Riyâdh.

^[22] En okunnig Sûfî sade:

<<regeln lyder för övrigt att man behandlar orden i texten inte det specifika uppenbarelse tillfället, och detta är en regel som ingen av de lärda bestrider. Versen är med andra ord generell och gäller alla tider, den som påstår att den endast gällde under hans (saas) livstid måste stärka sitt påstående med bevis.>>

Svar: 

För det första – Har du läst samtliga böcker som har med denna fråga att göra för att säga att ingen av de lärde motsätter sig denna regel? Imâm as-Suyûtî (rahimahullâh) sade:

“Ahl-ul-Usûl har skiljt sig åt; ligger poängen i den generella texten eller i den specifika anledningen till varför den har uppenbarats?” (al-Itqân (1/95))

Likväl sade Imâm Ibn Qudâmah (rahimahullâh):

”Om den generella texten skulle drabba samman med den specifika anledningen, faller inte den generella texten.”

Därefter sade han:

”Mâlik och några av Shâfi´iyyah-lärde säger att den generella texten faller.” (Se Imâm ash-Shanqîtîs (rahimahullâh) ’Mudhakkirah fî Usûl-il-Fiqh’, sid. 250, Maktabah al-´Ulûm wal-Hikam, 1422/2001)

På sätt ser vi att det visst förekommer lärde som säger att den specifika anledningen har företräde framför den generella texten.  

För det andra – Vad som tyder på att du har missuppfattat regeln, är att Imâmerna Ibn Taymiyyah och as-Sa´dî (rahimahumâ Allâh) säger också att poängen ligger i den allmänna texten och inte i anledningen till varför den uppenbarades för att därefter säga att be profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om något efter att ha avlidit är Shirk! Imâm Ibn Taymiyyah sade:

”En vers som har en särskild anledning till varför den har uppenbarats gäller både personen den har uppenbarats på grund av samt andra människor som ligger på hans nivå – om det nu skulle handla om beordring eller förbud. Om den däremot skulle vara en underrättning i vilken det förekommer beröm eller klander, gäller den också både personen den har uppenbarats på grund av samt de människor som ligger på hans nivå.” (Muqaddimah fî Usûl-it-Tafsîr, sid. 37, Dâr Ibn Hazm, 1418/1997)  

Shaykh as-Sa´dî (rahimahullâh) sade:

”Poängen ligger i den allmänna texten och inte i den specifika anledningen till varför den har uppenbarats. När Mufassirûn säger: ”Den uppenbarades p g a det och det”, är det endast för att förtydliga texten och inte för att man skall tro att texternas och versernas betydelser är begränsade till dem.” (al-Qawâ´id al-Hisân li Tafsîr-il-Qur’ân, sid. 7, Maktabah al-Ma´ârif, 1402/1982)

Här ser vi alla hur Imâm Ibn Taymiyyah och Shaykh as-Sa´dî säger att poängen ligger i den allmänna texten, inte i anledningen till varför den har uppenbarats. Därpå ser vi att as-Sa´dî säger om versen 4:64:

“Att komma till sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gäller enbart då han levde eftersom språket tyder på det. Att be sändebudet om något gäller endast under hans livstid, medan det anses vara Shirk efter att han har dött.” (Tafsîr as-Sa´dî, 4:64)

Imâm Ibn Taymiyyah förklarade också versen 4:64 och sade:

” ”Vissa människor misstolkar Hans (ta´âlâ) Ord ” ”Men om de kom till dig efter (idh) att de hade gjort sig själva orätt…” och säger:

”Om vi ber honom om att be om förlåtelse efter att han har dött, befinner vi oss på samma nivå som de följeslagare som gjorde det då han levde.”

Således motsätter sig de den samstämmighet följeslagarna och de som följde dem i godhet var upprättade på. Ingen av dem bad profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be om förlåtelse, medling eller någonting annat efter att han hade dött… Denna typ av att be till änglarna, profeterna och de rättfärdiga vid gravar efter att de har dött eller i deras frånvaro, hör till den största typen av Shirk som besitts av avgudadyrkarna och innovatörerna bland Bokens folk och Muslimerna.” (Qâ´idah ´Djaliyyah fît-Tawassul wal-Wasîlah, sid. 23-24)  

För det tredje – Vad som ytterligare visar att du har missuppfattat denna regel och denna vers, är att ingen av följeslagarna (radhiya Allâhu ´anhum) förstod versen på det sätt du gör. Därför är det lämpligt att säga det Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade då han kom till Khawâridj för att klargöra sanningen för dem:

”Jag har kommit till er från Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare och ingen av dem är bland er. Antingen har ni en religion som är mer vägledd än Muhammads religion, eller så håller ni på och öppnar en dörr till villfarelse.”

Varför tillämpade inte de denna regel och sade att den är allmän och på så sätt gick till graven och bad profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be om regn eller förlåtelse? Därför att de förstod att versen enbart gällde under hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) livstid och att han efter att hade dött var okapabel till att höra dem, för att inte tala om att besvara dem. Härmed ser vi frukterna av att följa Qur’ânen och Sunnah enligt följeslagarnas förståelse. Allâh (ta´âlâ) säger:

”Och om de tror så som ni tror, då har de i sanning funnit rätt väg; men om de vänder om, då är de söndrare och sektbildare.” (2:137)

Allâh sade inte ”du, Muhammad”, utan ”ni, du Muhammad och dina följeslagare”. Därför skall denna vers förstås på det sätt följeslagarna förstod den – vilket Allâh har ålagt oss. På så sätt får den som säger att även följeslagarna förstod denna vers på det sätt denna Sûfî och hans trosfränder förstår den, hämta autentiska bevis för det, eller stanna där de stannade.

^[23] Zâd-ul-Masîr (2/223).

^[24] al-Madjmû´ al-Mufîd fî Naqdh-il-Quburiyyah wa Nusrat-it-Tawhîd, sid. 172, Dâr Atlas, 1413/1997.

Det Shaykhen (hafidhahullâh) menar är profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hadîth:

”Det skall endast resas till de tre moskéerna: den här moskén, den Heliga Moskén och al-Aqsâ-moskén.” (al-Bukhârî och Muslim)

Imâm al-Qâdhî Ismâ´îl (rahimahullâh) rapporterade att Imâm Mâlik bin Anas (rahimahullâh) blev frågad om personen som har svurit att komma till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav. Han svarade:

”Han skall inte komma om han avsåg graven. Däremot får han komma om han avsåg moskén.” Därefter nämnde han hadîthen om de tre moskéerna. (al-Mabsût)

^[25] at-Tawassul ilâ Tahqîq-it-Tawassul, sid. 274, al-Maktabah al-Makiyyah.

^[26] 1/119

^[27] 1/522-523

^[28] at-Tawassul fî Tahqîq-it-Tawassul, sid. 274-281, al-Maktabah al-Makiyyah.

^[29] Ur kassettbandet “Wa mâ arsalnâ min Rasûl illâ li yutâ´ bi Idhnillâh” del. 1.

^[30] Fatâwâ-ul-´Aqîdah, sid. 269-270, Maktabah as-Sunnah, 1413/1992.

^[31] Ibid. sid. 278-279

^[32] Tuhfat-ul-Qârî, sid. 35

^[33] Följande fråga ställs till denna Sûfî som säger att detta handlar om Fiqh: Hur kan något som är den största typen av Shirk vara en Fiqh-fråga som man inte skall kritisera och fördöma varandra för?

^[34] Qâ´idah ´Djaliyyah fît-Tawassul wal-Wasîlah, sid. 23-24

^[35] al-Kifâyah, sid. 119

^[36] Ibid. 119-120