Den blinde mannens Tawassul

Av Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com

"En blind man kom till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade: ”Min syn har tillfogats skada, be därför till Allâh för mig.” Profeten sade: ”Gå och tvaga dig, be två Rak´ah och säg sedan:

”Allâh, jag ber Dig och vänder mig till Dig vid din profet Muhammad, barmhärtighetens profet; Muhammad, jag söker din medling hos min Herre för att Han skall återge mig min syn.”"

Profeten tillade:

”Och om du behöver någonting, gör då likadant” ^[2]

Imâm al-Albânî (rahimahullâh) sade:

”Är detta ett bevis för dem ^[3] eller mot dem? Vi säger:

Ahmad och andra rapporterade från ´Uthmân bin Hunayf att en blind man kom till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade:

”Tillbe Allâh att Han botar mig.” Då sade han: ”Om du vill, ber jag för dig, och om du vill, härdar du och det är bättre för dig.” Han sade: ”Tillbe Honom.” Han beordrade då honom att två sig och utföra tvagningen på ett bra sätt, förrätta två Rak´ah samt tillbe följande bön: ”Allâh, sannerligen ber Jag Dig och vänder mig till Dig vid Din profet Muhammad, barmhärtighetens profet. Muhammad, sannerligen vänder jag mig vid dig till min Herre i detta behov så att det genomförs på mig. Allâh, låt honom medla för mig!” Därefter sade han (d v s ´Uthmân): ”Mannen gjorde det och frisknade till.” ^[4]

Motsättarna anser att denna hadîth tyder på att det är tillåtet att göra Tawassul vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) eller andra rättfärdiga människors essens, ty det framstår att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lärde den blinde göra Tawassul vid honom i tillbedjan. Den blinde gjorde det och blev därpå botad och kunde se.

Vad gäller oss, anser vi inte att denna hadîth är ett bevis för dem att det är tillåtet att göra Tawassul vid essenser, utan det är bevis för den tredje typen av lagstiftad Tawassul vilket vi har angivit tidigare. Detta, eftersom den blindes Tawassul var vid hans bön. Bevis till det vi säger är många – och de är hämtade från just denna hadîth – och de viktigaste är:

Ett – Den blinde gick till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att han skulle be för honom, baserat på:

”Tillbe Allâh att Han botar mig.”

Han gjorde därmed Tawassul vid hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön, eftersom han vet att hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön väger tyngre och har större chans att bönhöras av Allâh än någon annans tillbedjan. Om den blinde avsåg Tawassul vid hans essens eller ställning, skulle det inte ha funnits något behov av att gå till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och be honom om att be för honom, utan kunde lika gärna sitta hemma och tillbe sin Herre med att säga:

”Allâh, jag ber Dig vid den ställning och position Din profet har hos Dig att Du botar mig och får mig kunna se.”

Men varför gjorde han inte det? Jo, eftersom han är arab och förstår verkligen vad ordet ’Tawassul’ betyder på det arabiska språket. Han vet att det inte är ett ord som enbart uttalas vid nöd och att man endast nämner personen vars namn man gör Tawassul vid, utan det omfattar att man beger sig till personen man tänker gått om och ber honom att be för en.

Två – Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lovade honom att be för honom samtidigt som han rådde honom och klargjorde för honom vad som är bättre för honom, nämligen:

”Om du vill, ber jag för dig, och om du vill, härdar du och det är bättre för dig.”   

Det andra är det han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade i hadîthen han rapporterade från sin Herre (tabârak wa ta´âlâ) och att Han sade:

”Om min tjänare sätts på prövning med sina två käraste – d v s ögonen – och har tålamod, får han paradiset som ersättning.” ^[5]

Tre – Den blinde var bestämd om bönen och det är då han säger:

”Tillbe.”

Detta fordrar att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ber för honom eftersom han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) är den som är bäst på att uppfylla löften. Han lovade honom att tillbe för honom om han så önskade – vilket har antytts. Han ville att han skulle be och var fast beslutsam om det, vilket innebär att han måste be för honom och får därmed avsikten uppfylld. Utav sin barmhärtighet, riktade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) den blinde till den andre typen av föreskriven Tawassul, nämligen Tawassul vid en rättfärdig handling. Därpå befallde han honom att två sig och be två Rak´ah för att därefter be för sig själv – och dessa handlingar hör till lydnad mot Allâh (ta´âlâ) och omnämns i Hans (ta´âlâ) Ord:

”Sök det som kan före er närmare Honom.” ^[6]

Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) nöjde sig inte med enbart tillbedjan, utan han beordrade honom med handlingar vilka består av lydnad mot Allâh (ta´âlâ) samt ett medel som för en närmare Honom. Detta gjorde han för att han ville att frågan skulle vara komplett från samtliga synvinklar samt lättare för att bönhöras av Allâh (subhânahu wa ta´âlâ). Byggt på detta, cirkulerar hela denna händelsen runt tillbedjan och inget av de som de påstår nämns.

Shaykh al-Ghumârî var okunnig, eller låtsades vara okunnig, om detta och sade i ”al-Misbâh”:

”Om du vill, ber jag för dig…” Det vill säga, om du vill, lär jag dig en bön du skall tillbedja med” och detta är en tolkning som är obligatorisk för att början av hadîthen skall stämma överens med dess slut.”

Jag säger: Detta är en falsk tolkning p g a flera anledningar varav några är att den blinde bad honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om att be för honom, inte att lära honom bönen. Om hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord till honom ”Om du vill, ber jag för dig…” var ett svar på hans önskan, betyder det enbart att det handlar om bön för honom. Det måste vara detta och detta är vad som stämmer överens med slutet av denna hadîth. Likväl såg vi att al-Ghamârî inte brydde sig om förklaringen till hans ord vilket förekommer i slutet, nämligen:

”Allâh, låt honom medla för mig och låt mig medla för honom.”

eftersom det är klart och tydligt att denna form av Tawassul rörde sig om hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillbedjan – vilket vi övrigt har nämnt tidigare.

Fyra – I bönen som sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lärde honom att säga: ”Allâh, låt honom medla för mig…” förekommer en antydan på att det är omöjligt att det handlar om hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) essens, ställning, status etc., ty betydelsen är:

”Allâh, bönhör hans medling för mig.”

Nämligen, bönhör hans bön genom att återge mig synen. ’Medling’ (Shafâ´ah) betyder språkmässigt ’Tillbedjan’ (Du´â’) och är just betydelsen av den bekräftade medlingen han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och resten av profeterna kommer att inneha på Domedagen. Detta klargör att medling är mer specifik än tillbedjan, eftersom den endast äger rum om det förekommer två personer som önskar en och samma sak. Således är den ene medlare för den andre, till skillnad från endast en person som ber om något men som inte har någon att medla för honom. Han – d v s Ibn-ul-Mandhûr al-Afrîqî – sade i ’Lisân-ul-´Arab’:

”Medling (Shafâ´ah) är medlarens (Shafî´) medling till kungen som berör ett behov han frågar för någon annan.”

Således fastställdes det även från denna synvinkel att den blindes Tawassul handlade enbart om hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön och inte hans essens.

Fem – Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lärde den blinde att säga:

”…och låt mig medla för honom.” d v s bönhör min medling, nämligen bönhör min bön jag ber för att hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) medling skall bönhöras, med andra ord: hans bön om att min syn skall återkomma. Endast detta kan förstås ur denna mening.

Därför ser du motståndarna låtsas som ingenting om den och bryr sig inte heller om att ta itu med den, ty den river ned deras byggnad av principer och rycker upp deras rötter. Om de skulle höra den, ser du dem titta på dig på samma sätt som en avsvimmad person. Detta, eftersom sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön för den blinde är begriplig, men hur sker den blindes bön för sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam)? Något sådant har de aldrig något svar på. Vad som också tyder på att denna mening annullerar deras tolkning, är att du aldrig ser dem använda sig av den.

Sex – Denna hadîth har de lärde nämnt i böcker som handlar om profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) mirakel och bönhörda böner. Med denna bön återgav Allâh den blinde synen. Därför har författarna som al-Bayhaqî och andra nämnt den i böcker med namnet ’Dalâ’il-un-Nubuwwah’ (Bevis på profetkallet). Detta tyder på att hemligheten bakom den blindes tillfrisknad var profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön för honom.

Om hemligheten däremot låg bakom den blindes tillfrisknad i hans Tawassul vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ställning och status, vilket många eftersläntrare tror, hade det varit meningen att alla andra blinda som gör Tawassul vid hans essens skulle ha blivit botade. Likväl skulle de lägga till alla andra profeters, sändebuds, helgons, martyrers, änglars och goda Djinns och människors ställningar – men vi vet inte och inte heller tror vi att någon har blivit frisk på detta sätt.

Om det då klargörs för den käre läsaren att de bevis vi har nämnt tyder på att hadîthen om den blinde rör sig om Tawassul vid hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön och att den inte har någonting med Tawassul vid hans essens att göra, förstår man att betydelsen av:

”Allâh, sannerligen ber Jag Dig och vänder mig till Dig vid Din profet Muhammad, barmhärtighetens profet.”

är, ”Jag gör Tawassul till Dig vid Din profets bön” och på så sätt raderas bisatsen. Detta är något allmänt känt i språket. Han (ta´âlâ) sade:

”Fråga den stad där vi befann oss, och karavanen vi färdades hit.” ^[7]

Nämligen människorna i staden och karavaninnehavarna. Både vi och motståndarna är ense om det, nämligen att det som hänger ihop med bisatsen är raderat. Antingen är det raderade ”Jag vänder mig till Dig vid Din profets ställning” och ”Muhammad, jag vänder mig till min Herre vid din essens och position”, vilket de påstår, eller så är det ”Jag vänder mig till Dig vid Din profets bön. Muhammad, jag vänder mig till min Herre vid din bön”, vilket är vår åsikt. Det som bevisen pekar på är den rätte. Vad gäller ”vid hans ställning”, saknar de bevis både från denna hadîth och från alla andra ställen, ty orden saknar all typ av antydan på att det rör sig om essens. Likväl saknar de bevis från Qur’ânen, Sunnahn samt följeslagarnas handlingar på att det rör sig om Tawassul vid essensen. Därmed kvarblir deras raderade ord utan någon framgång – och lov och pris tillkommer Allâh.

Vad gäller vårt raderade ord, stöds det av många bevis, vilka har angivits tidigare.

Där förekommer ännu en notabel sak att nämna. Om hadîthen skulle uppfattas som att det rörde sig om Tawassul vid essensen, skulle den ha annullerats av hans senare ord:

”Allâh, låt honom medla för mig och låt mig medla för honom.”

Detta är naturligtvis inte möjligt. Därmed måste denna mening stämma överens med den föregående och detta stämmer endast överens med det vi tidigare har nämnt – nämligen att det rörde sig om Tawassul vid tillbedjan. Avsikten har fastställts och beviset för att det rör sig om Tawassul vid essensen har fallit – och lov och pris tillkommer Allâh.

Observation: Håll fast vid din kunskap att hadîthen om den blinde har några tillägg vilkas avvikelse (Shudhûdh) och svaghet måste klargöras så att läsaren befinner sig på klarhet och inte luras av dem.

Det första tillägget:

Hammâd bin Salamahs tillägg. Han sade: ”Abû Dja´far berättade för oss…” och nämnde berättarkedjan och hadîthen på samma sätt som Shu´bahs rapportering, med det enda undantaget att han förkortade lite och lade i slutet till:

”Och om du behöver någonting, gör då likadant.”

Den är rapporterad av Abû Bakr bin Abî Khaythamah i hans ”at-Târîkh”. Han sade:

”Muslim bin Ibrâhîm berättade för oss, Hammâd bin Salamah berättade den för oss.”

Detta tillägg defekterades av Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah i ”al-Qâ´idah al-Djaliyyah” eftersom Hammâd bin Salamah är ensam om den samt motstrider Shu´bahs rapportering – och han är den förträffligaste som rapporterar denna hadîth. Att anse att denna defekt är en defekt stämmer överens med Hadîth-lärans principer, medan Shaykh al-Ghammârîs ord i ”al-Misbâh” att Hammâd är pålitlig, tillhör ”den Autentiskas” män samt att den pålitliges tillägg godtas, är antingen okunnighet från hans sida eller så låtsas han vara okunnig om det som har bekräftats inom Hadîth–terminologins principer, nämligen att tillägget endast godtas om det inte motstrider det en pålitligare rapporterare har rapporterat. Hâfidh – d v s Ibn Hadjar – sade i ”Nukhbat-ul-Fikr”:

”Ett tillägg är acceptabelt så länge det inte motstrider den som är pålitligare. Om den då skulle motstridas av den som är pålitligare, är den pålitligare kvar och bevarad medan den som motstrider den är Shâdh (udda).”

Jag säger: Detta villkor är borttappat här. Även om Hammâd bin Salamah är en av Muslims män, har han utan några som helst tvivelaktigheter sämre minne än Shu´bah. Detta klargörs för dig då du går igenom dessa två mäns biografier. Den förste nämner adh-Dhahabî i ”al-Mîzân” och det är en bok som endast består av personer som har anmärkningar på sig (Mutakallam fîh). Han säger:

”Sanningsenlig men har inbillningar.”

Shu´bah nämns däremot inte alls i boken! Likväl klargörs skillnaden då du funderar över Hâfidhs – d v s Ibn Hadjar – biografier om dem. Han sade i ”at-Taqrîb”:

”Hammâd bin Salamah. Pålitlig, dyrkare och en av de stadigaste. Hans minne förändrades dock mot slutet (av hans liv).”

Därefter sade han:

”Shu´bah bin al-Hâdj. Pålitlig, memorerare (Hâfidh) och behärskare (Mutqin). ath-Thawrî brukade säga: ”Han är de Troendes ledare i Hadîth.” Han är den förste i Irak som undersökte män (i berättarkedjorna). Han skyddade Sunnah och var en dyrkare.” 

Jag säger: När Hammâds motsättning till Shu´bah och hans tillägg i denna hadîth klargörs för dig, ser du att detta tillägg är ej acceptabelt eftersom det motsätter sig den som är pålitligare. Istället är detta tillägg Shâdh vilket Hâfidhs tidigare ord i ”Nukhbat-ul-Fikr” antydde. Likväl kan Hammâd ha rapporterat denna hadîth efter att hans minne hade försämrats och föll därmed i misstag. Likaså verkar det som om Imâm Ahmad också antydde på att denna hadîth är Shâdh. Han rapporterade denna hadîth via Mu’ammal – Ibn Ismâ´îl – från Hammâd men han nämnde aldrig hadîhtens formulering, utan nämnde istället den formulering Shu´bahs hadîth har och sade: ”Och han nämnde hadîthen”. Likaså kan det vara så att tillägget aldrig ägde rum i den rapportering som rapporteras via Mu’ammal från Hammâd. Därför pekade inte Imâm Ahmad på den – vilken är memorerarnas (Huffâdh).

Slutsats: Detta tillägg är inte autentiskt p g a att det är udda. Och om det skulle ha varit autentiskt, hade det inte varit något bevis för att det är tillåtet att göra Tawassul vid hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) essens, ty det finns möjlighet att betydelsen av ”Och om du behöver någonting, gör då likadant” är att han beger sig till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) under hans livstid, ber honom om hans bön och Tawassul vid den samt tvår sig, förrättar bönen och tillber den bönen Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lärde honom att tillbe med – och Allâh vet bättre.

Det andra tillägget:

Berättelsen om mannen och ´Uthmân bin ´Affân och hans Tawassul vid honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) så att hans behov uppfylldes. Den är rapporterad av at-Tabarânî i ”al-Mu´djam as-Saghîr” och i ”al-Kabîr” från ´Abdullâh bin Wahb, från Shubayb bin Sa´îd al-Makkî, från Rûh bin al-Qâsim, från Abû Dja´far al-Khatamî al-Madanî, från Abû Umâmah bin Sahl bin Hunayf, från sin farbror ´Uthmân bin Hunayf att en man brukade ofta gå till ´Uthmân bin ´Affân (radhiyâ Allâhu ´anh) p g a sina behov men ´Uthmân brydde sig inte om honom och inte heller tittade han på hans behov. Därpå träffade han ´Uthmân bin Hunayf och klagade hos honom. Då sade ´Uthmân till honom: ”Gå till tvagningsplatsen, två dig, gå till moskén, be två Rak´ah och säg sedan: ”Allâh, sannerligen ber jag Dig och vänder jag mig till Dig vid vår profet Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), barmhärtighetens profet. Muhammad, sannerligen vänder jag mig till min Herre (´azza wa djall) vid dig så att Han uppfyller mitt behov” därmed nämner du ditt behov och går till honom och jag kommer också gå med dig. Därmed gick man iväg och gjorde det han sade. Därefter begav han sig till ´Uthmân bin ´Affâns (radhiyâ Allâhu ´anh) dörr. Då kom hans dörrvakt och tog tag i hans hand, släppte in honom och lät honom sätta sig ned vid honom. Han sade: ”Vad har du för behov?” Han talade om för honom sitt behov och fick det avklarat. Därefter sade han: ”Om du skulle få något annat behov, är det bara att komma till oss.” Därefter gick man ut från hans rum och träffade ´Uthmân bin Hunayf och sade till honom: ”Må Allâh belöna dig. Han brukade varken titta på mitt behov eller ens bry sig om mig till dess att du medlade för mig hos honom. Då sade ´Uthmân bin Hunayf: ”Vid Allâh, jag har inte talat med honom. Däremot bevittnade jag att en blind man kom till Allâhs sändebud och jämrade sig över att hans syn hade gått förlorad. Profeten (sallâ  Allâhu ´alayhi wa sallam) sade då till honom: ”Kan du tålamod?” Han sade då: ”Allâhs sändebud, jag har ingen som leder mig och dessutom upplever jag svårigheter.” Då sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Gå till tvagningsplatsen, två dig, be två Rak´ah tillbe sedan med dessa böner.” ´Uthmân bin Hunayf sade: ”Vid Allâh, vi varken skildes oss eller talade länge, förrän mannen kom till oss som om han aldrig någonsin hade lidit av något.”

at-Tabarânî sade:

”Ingen annan än Shubayb bin Sa´îd Abû Sa´îd al-Makkî har rapporterat detta från Rûh bin al-Qâsim och han – d v s Shubayb – är pålitlig. Från honom rapporterar Ahmad bin Shubayb, från sin fader, från Yûnus bin Yazîd al-Aylî. Denna hadîth har även Shu´bah från Abû Dja´far al-Khatamî – och han heter ´Umar bin Yazîd – och han är pålitlig som ´Uthmân bin ´Umar bin Fâris är ensam om att rapportera från Shu´bah – och hadîthen är autentisk.”

Jag säger: Helt säkert är denna hadîth autentisk, men det är denna berättelse det nu gäller att forska i. Det handlar om berättelsen som Shubayb bin Sa´îd är ensam om att berätta – vilket at-Tabarânî sade. Denna Shubayb har anmärkningar på sig (Mutakallam fîh) och särskilt om det rör sig om rapporteringar från Ibn Wahb från honom. Men den skildras även från honom från Shubayb bin Sa´îds två söner Ismâ´îl och Ahmad. Jag vet inte vem Ismâ´îl är och inte heller har jag hittat att någon har nämnt honom. De har dock försummat honom ty de har inte nämnt honom som en av sin faders berättare, till skillnad från brodern Ahmad, för han är sanningsenlig (Sadûq). Vad gäller hans fader Shubayb, är han pålitig med svagt minne, förutom om det rapporteras från honom, från sin son, från Yûnus – i det fallet godtas hans uttalanden. adh-Dhahabî sade i ”al-Mîzân”:

”Sanningsenlig men rapporterar främmande rapporteringar. Ibn ´Adî nämnde honom i sin ”al-Kâmil” och sade:

”Han hade en bok från Yûnus bin Yazîd. Ibn Wahb berättade ur den med ahâdîth som är Munkar. Ibn-ul-Madînî sade: ”Han gjorde många affärsresor till Egypten. Hans bok är sund. Han skrev den från sin son Ahmad.” Ibn ´Adî sade: ”Shubayb brukade göra fel och få inbillningar då han talade efter sitt minne – och jag hoppas att han inte avsåg det. Om det är hans son Ahmad som rapporterar från honom med Yûnus’ hadîth, verkar det som det är en annan Yûnus, d v s han gör bra ifrån sig.”

Detta tal gagnar att Shubayb är godkänd förutsatt att två villkor uppfylls.

Det första: Att berättelsen kommer från hans son Ahmad, från honom.

Det andra: Att berättelsen kommer från Shubayb, från Yûnus.

Detta beror på att han hade böcker av Yûnus bin Yazîd, vilket Ibn Abî Hâtim sade från sin fader i ”al-Djarh wat-Ta´dîl” (2/1/359). Han gör bra ifrån sig då han berättar efter hans böcker, men om han berättar efter sitt minne, gör han fel, vilket Ibn ´Adî sade. Byggt på detta är Hâfidhs ord i hans biografi i ”at-Taqrîb”:

”Hans hadîth är godkända om de kommer från hans son Ahmads rapporteringar till skillnad från Ibn Wahbs rapporteringar.”

observerade. Detta, eftersom han fick för sig att hans hadîth är fullkomligt godkända om det är Ahmad som rapporterar från honom – och det är inte sant. Istället är detta begränsat med att det skall vara rapporterat från Yûnus – vilket har antytts. Vad som stödjer det, är att Hâfidh själv pekade på denna begränsning, ty han nämnde Shubayb i ”al-Bukhârîs män som har blivit kritiserade” i förordet till ”Fath-ul-Bârî”. Därefter avlägsnade han kritiken mot honom – efter att ha nämnt vem som har förklarat honom som pålitlig samt Ibn ´Adîs ord om honom – och sade:

”Jag säger: al-Bukhârî har rapporterat ahâdîth som är rapporterade från hans son, från Yûnus och han rapporterade inte något som kommer från någon annan än Yûnus och inte heller någonting från Ibn Wahb.”

Med dessa ord förklarar han (rahimahullâh) att Shubayb är under kritik så länge han rapporterar från någon annan än Yûnus, även om det skulle röra sig om en rapportering från sin son Ahmad, från honom – och detta är det korrekta vilket jag har klargjort tidigare. Likaså är detta sättet man skall förstå hans tal i ”at-Taqrîb” för att kunna få hans ord att stämma överens och avvärja motsättningar.

Om detta blir klart och tydligt för dig, ser du att denna berättelse är svag samt fel att ta till sig som bevis. Därefter märkte jag ännu en brist i den, nämligen Ahmads skiljaktigheter i den. Hadîthen rapporterades av Ibn-us-Sinnî i ”´Amal al-Yawm wal-Laylah” (sid. 202) och al-Hâkim (1/526) via tre vägar från Ahmad bin Shubayb utan någon berättelse. Likväl rapporterades den av ´Awn bin ´Amârah al-Basrî som sade: ”Rûh bin al-Qâsim berättade den för oss” och den är rapporterad av al-Hâkim. Den här ´Awn är svag och även om han är det, är hans rapportering främre än Shubaybs rapportering eftersom den stämmer överens med Shu´bahs och Hammâd bin Salamahs rapportering från Abû Dja´far al-Khatamî.

Sammanfattning: Sannerligen är den här berättelsen svag och Munkar p g a tre orsaker:

Den första: Personen som är ensam om att rapportera den har ett svagt minne.

Den andra: De skiljaktigheter som förekommer i den. 

Den tredje: Den motstrider de pålitliga som inte har nämnts i hadîthen.

En av dessa frågor hade räckt för att få den här berättelsen på fall, vad skall man då säga om en hel samling?

Vad som tyder på fanatismens och driftstödens märkliga sidor, är att Shaykh al-Ghamârî nämnde denna berättelses rapporteringar i ”al-Misbâh” (sid. 12-17) via al-Bayhaqî i ”ad-Dalâ’il” och at-Tabarânî för att därefter hålla tyst om dem – han sade varken att de är autentiska eller svaga. Anledningen är klar och tydlig. Att säga att de är autentiska är ju omöjligt, och att säga att de är svaga är ju sant, men…

Samma sak gjorde den som inte har lyckats få någon framgång i ”al-Isâbah”. På sidan 21-22 nämnde de hadîthen med denna berättelsen och sade:

”Den här hadîthen har at-Tabarânî förklarat vara autentisk i ”as-Saghîr” och ”al-Kabîr”.”

I detta uttalande förekommer det okunnigheter p g a ung ålder.

För det första: at-Tabarânî sade inte att hadîthen är autentisk i ”al-Kabîr”, utan endast i ”as-Saghîr”. Jag har nämnt hadîthen direkt från honom åt läsarna och inte med hjälp av någon mellanhand vilket dessa människor gör.

För det andra: at-Tabarânî förklarade endast hadîthen vara autentisk, inte berättelsen. Beviset är hans ord:

”Hadîthen rapporterades av Shu´bah…och hadîthen är autentisk.”

Detta är en text som klart tyder på att han menade Shu´bahs hadîth. Shu´bah rapporterade aldrig någon berättelse och på sätt har den inte förklarats autentisk av at-Tabarânî – och därmed föll deras bevis i hans ord.

För det tredje: Om den här berättelsen skulle vara bekräftad från ´Uthmân bin Hunayf, bör man veta att han inte lärde mannen hela den blindes bön. Han sade aldrig: ”Allâh, låt honom be för mig och låt mig medla för honom.”

Detta, eftersom han med sin naturella arabiska förstår att detta ord fordrar att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ber för mannen, vilket han gjorde för den blinde. När detta inte var möjligt för mannen, nämnde han inte denna mening. Shaykh-ul-Islâm sade:

”Det är känt att ett ord som kommer från en person som säger efter att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har dött: ”Allâh, låt honom medla för mig” är fruktlöst med tanke på att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inte ber för honom samt att ´Uthmân bin ´Affân inte lärde honom att be profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om något. Inte heller lärde han honom att säga:

”Låt honom medla för mig.”

Och inte heller befallde han honom hela den rapporterade bönen, utan enbart en del av den. Det förekommer inte någon medling från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och inte heller det man skulle kunna tro är medling. Om någon skulle säga efter att han har dött: ”Låt honom medla för mig” skulle det ha varit betydelselöst. Därför befallde inte ´Uthmân bin Hunayf honom det och inte heller den rapporterade bönen från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Det han befallde honom var inte någon rapporterad bön från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och med liknande handlingar fastställs inte Sharî´ah. Samma sak gäller de enstaka handlingar som kommer från vissa följeslagare och berör god dyrkan, tillåtelser, påbud och förbud, ty de stämmer inte överens med någon annan av följeslagarnas handlingar och likväl har det som har bekräftats från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) motstridit det och inte stämt överens med det.” ^[8]

I berättelsen förekommer en mening som får den förnuftige människan som känner till följeslagarnas förträffligheter att tänka till samt finna ännu en anledning till varför denna berättelse är svag. Det handlar nämligen om den renlärige kalifen ´Uthmân (radhiyâ Allâhu ´anh) och att han varken tittade på mannens behov eller ens bry sig om honom. Hur stämmer detta överens med mannen som änglarna skäms för, vilket har rapporterats autentiskt från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam)? Likväl är det känt att ´Uthmân var mild och barmhärtig med människorna. Allt detta får oss att avlägsna att detta har kommit från honom, ty det handlar om orättvisa som motsäger hans (radhiyâ Allâhu ´anh) egenskaper.” ^[9]

Om vi skulle säga att Hunayfs (radhiyâ Allâhu ´anh) rapportering är autentiskt, skulle det ändå inte vara något bevis för gravdyrkarna, ty han var ensam om denna åsikt samt motsatte sig resten av följeslagarna, vilket i sin tur inte är acceptabelt. Ibn ´Umar sade att det inte är tillåtet att en Muslim gifter sig med en kristen eller judisk kvinna, och detta är fel och inget bevis. ´Umar och Ibn Mas´ûd förbjöd att en person som har haft sexuellt umgänge gör Tayammum, och detta är fel och inget bevis. Mu´âwiyah ansåg det vara korrekt att en Muslimer ärver en icke-Muslim, och detta är fel och inget bevis o s v. Det är allmänt känt att en följeslagares handling anses vara ett bevis då ingen avvisar honom eller att handlingen inte motsätter sig en Text, vilket den gör här. Ingen av följeslagarna gjorde Tawassul vid någons essens, utan de gjorde det vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön då han levde och vid deras främsta mannars bön då han hade dött. ´Umar gjorde Tawassul vid al-´Abbâs bön medan Mu´âwiyah och adh-Dhahhâk gjorde det vid al-Aswads bön. Således faller denna berättelses argument även genom denna dörr.

´Allâmah Muqbil bin Hâdî al-Wâdi´î (rahimahullâh) sade:

”Vad som tyder på att detta tillägg är svagt, är att den cirkulerar kring Shubayb bin Sa´îd och som sammanfattning tyder adh-Dhahabîs tal i ’al-Mîzân’ från Ibn ´Adî och Hâfidhs tal i förordet till ’Fath-ul-Bârî’ på att hans hadîth inte är autentisk utom om det skulle vara från hans son Ahmad, från Yûnus bin Zayd al-Aylî – men denna rapportering är inte från hans rapporteringar från Yûnus. Således är detta tillägg svagt och motsägande (Munkar) – och Allâh vet bättre.” ^[10]  

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

“Den blindes hadîth är inget bevis för dem, ty han bad profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om bön. Klart och tydligt ses det att han gjorde Tawassul vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön och medling. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) beordrade honom att säga:

”Allâh, låt honom medla för mig.”

Därför återgav Allâh honom hans syn och detta räknas till ett av profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) mirakel. Skulle någon annan blind man gjort Tawassul utan att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad för honom, hade de inte uppnått det han uppnådde.” ^[11]

Shaykh Rabî´ al-Madkhalî (hafidhahullâh) kommenterade detta tal och sade:

”Efter att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade dött, blev flera följeslagare blinda. Till dem hör bl a Ibn ´Abbâs och Djâbir och Ibn ´Abbâs ville t o m få synen tillbaka. Hade Tawassul vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) essens varit lagstiftad, skulle han ha gjort det och skulle likväl ha mer rätt att bli bönhörd en denna okända följeslagare. Likväl blev ´Utbân bin Mâlik av med sin syn på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid och det samma gäller Ibn Umm Maktûm.” ^[12]

Imâm ´Abdur-Rahîm al-Mubârakfûrî (rahimahullâh) sade:

“Jag säger: Enligt mig är sanningen att Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) under hans livstid, vilket innebär att man gör Tawassul vid hans bön och medling, är något som är tillåtet och samma sak gäller med andra rättfärdiga människor då de lever. Vad gäller att göra Tawassul vid honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), och likaså alla andra rättfärdiga människor, efter att han har dött, anses det vara förbjudet. Detta är vad bl a Imâm Ibn Taymiyyah har sagt i sin bok ”at-Tawassul wal-Wasîlah”. Han har sannerligen förklarat tillräckligt och gjort bra ifrån sig, så hänvisa dit.” ^[13]

Imâm al-Baldadjî (rahimahullâh) sade:

”Det är föraktfullt att tillbe Allâh vid någon annan än Honom. Således är det inte tillåtet att säga: Jag ber Dig vid den och den, vid Dina änglar, vid Dina profeter o s v, ty skapelsen har ingen rätt över Skaparen.” ^[14]

Imâm al-Manâwî (rahimahullâh) kommenterade också den blindes hadîth och sade:

”Först bad han Allâh att Han tillåter honom medla. Därefter vände han sig till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och bad honom om att be för honom, för att slutligen åter igen be sin Herre om att bönhöra hans bön.” ^[15]

Imâm Abû Bakr al-Kutbî al-Makkî (rahimahullâh) sade:

”Samma sak gäller den blindes hadîth. Han bad profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be Allâh att Han återger honom synen. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lärde då honom en bön och han beordrade honom att han ber Allâh att Han bönhör Sin profets bön. Detta tyder på att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad för honom och beordrade honom att be Allâh att Han bönhör hans bön och att orden ”Allâh, sannerligen ber Jag Dig och vänder mig till Dig vid Din profet Muhammad, barmhärtighetens profet.”, betyder ”hans bön och medling”.” ^[16]

Imâm Ibn Bâz (rahimahullâh) sade:

”Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) består av ett detaljerat svar. Om det rör sig om Tawassul vid att följa honom, älska honom, lyda hans beordringar och avstå från hans förbud samt uppriktighet mot Allâh i dyrkan, anses det som Islâm och religionen som Allâh sände profeterna med. Detta är samtliga ansvariga människor ålagda och detta är medlet till lyckan i detta liv samt livet efter detta. Vad gäller att man söker Tawassul genom att be honom om något, söka skydd av honom, be honom om hjälp mot fienden samt bota den sjuke, anses detta som den största typen av Shirk och detta är Abû Djahls och alla andra avgudadyrkares religion, vare sig det rör sig om honom eller några andra profeter, goda män, Djinn, änglar, träd, stenar eller statyer. Det förekommer även en tredje typ av Tawassul, nämligen Tawassul vid hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ställning, position eller essens. T ex säger en människa:

”Allâh, jag ber Dig vid Din profet” eller ”Vid Din profets ställning” etc.

Detta räknas till Bid´ah och ett medel till Shirk och är inte tillåtet att utföra, vare sig det handlar om honom eller någon annan. Detta, eftersom Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) inte har föreskrivit det. Dyrkan är något som måste komma från en uppenbarelse och får därmed inte äga rum om inte den rena Sharî´ahn har tytt på den. Vad gäller den blindes Tawassul vid honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) då han levde, var det Tawassul vid honom för att tillbe och medla för honom inför Allâh så att han återfår sin syn. Det handlade alltså inte om någon Tawassul vid hans essens, ställning eller rättighet, vilket förövrigt är känt från hadîthens text och vilket även Sunnahns lärde har klargjort då de har förklarat denna hadîth.” ^[17]

Den Permanenta Kommittén för Fatâwâ ^[18] (al-Ladjnah ad-Dâ’imah lil-Iftâ’) sade:

”Tawassul till Allâh i att be vid sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ställning, essens eller position är inte lagstiftat utan är ett medel till Shirk. Denna forskning ägde rum för att klargöra sanningen inom ´Aqîdah-fältet. Vad beträffar Tawassul till Allâh vid Hans Namn och Egenskaper, att följa Hans sändebud samt handla enligt det som har kommit från honom om ´Aqîdah och domar, anses det vara lagstiftat. Och hos Allâh ligger framgången och må Allâhs välsignelse och frid vara med Muhammad, hans familj och hans följeslagare.” ^[19]

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) om profeternas gravar och gravdyrkarna:

”Samma sak gäller att göra deras gravar till böneplatser som högaktas. De faller ned på ansikten inför dem och högaktar dem, eller tillber dem och frågar dem – på samma sätt som de tillber och frågar Allâh – efter att de har dött eller i deras frånvaro, eller hoppas från dem eller fruktar dem på samma sätt som man hoppas från Allâh och fruktar Honom. Den som gör detta är sannerligen är Mushrik (avgudadyrkare) och en Mubtadi´ (innovatör).” ^[20]

Därefter sade han (rahimahullâh):

”Muslimernas Imâmer är ense om att det inte är lagstiftat för någon att tillbe eller fråga någon död eller frånvarande människa om en tjänst.” ^[21]

Imâm Sulaymân bin ´Abdillâh Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) sade om profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans ställning till avgudadyrkarnas handlingar:

”Han tillät dem inte be änglarna, profeterna eller statyerna om medling ^[22] , utan gav dem istället Hans (ta´âlâ) Ord:

”All medling tillkommer Allâh.” ^[23]

”Skulle jag sätta medgudar vid Hans sida? Om den Nåderike vill att något ont skall drabba mig, är deras medling till ingen nytta för mig och de kan inte rädda mig. I vilken klar villfarelse skulle jag då inte befinna mig?” ^[24]

Betydelsen är att de forntida avgudadyrkarna ber änglarna och de rättfärdiga att de skall medla för dem hos Allâh – och detta är något Qur’ânens texter, Qur’ân-tolkningar, biografier samt rapportertingar vittnar om. Det räcker för den förnuftige att han läser Hans (ta´âlâ) Ord:

”Och den Dag då Han skall samla dem alla skall Han fråga änglarna: ”Var det er de dyrkade?” De skall svara: ”Stor är Du i Din Härlighet! Du är vår beskyddare och vi tar helt avstånd från dem. Nej, de dyrkade Djinn som de flesta av dem trodde på.”” ^{[25] [26]}   

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

“Den som gör änglarna och profeterna till medlare, ber till dem ^[27] , förlitar sig på dem samt ber dem om att gagna dem och avvärja skada från dem, är enligt Muslimernas Idjmâ´ Kâfir.” ^[28]

Shaykh ´Abdur-Rahmân bin Qâsim an-Nadjdî al-Hanbalî (rahimahullâh) kommenterade Allâhs Ord:

“Vem är den som vågar medla inför Honom utan Hans tillstånd?” ^[29]  

I denna vers avvisas de avgudadyrkare som tog till sig änglar, profeter, statyer och andra till medlare vid sidan av Allâh. De trodde att de medlar inför Honom utan Hans tillstånd och då avvisade Han dem. Han klargjorde även Sin Makt och Väldighet och att ingen förmår tala på Domedagen utan Hans tillstånd. Likväl klargjorde Han att medlingen kommer äga rum i livet efter detta.” ^[30]

Och hur vackert förklarade inte Shaykh-ul-Islâm Ibn Qayyim-il-Djawziyyah, eleven till Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahumâ Allâh), anledningen till varför det är Shirk att be döda människor om medling:

”Till dess typer – d v s Shirk – är att man ber dem om olika tjänster och söker skydd av dem – och detta är grunden till mänsklighetens Shirk. En död persons handlingar har upphört och han kan varken gagna eller skada sig själv för att inte tala om den som söker skydd av honom eller ber honom om medling – och detta tyder på okunnighet om den medlaren samt den det medlas för. Han förmår inte att medla för honom inför Allâh utan Hans tillstånd och inte heller låter Allâh vara hans skyddsökning och medling vara en orsak till Sitt tillstånd, utan orsaken ligger i en fullbordad Tawhîd. Således är denna avgudadyrkares ^[31] handling orsaken till att bli bortrövad denna medling och han befinner sig i en position som den nödställde som söker hjälp av något som hindrar honom få den – och detta är samtliga avgudadyrkares tillstånd. De kombinerar alltså mellan att dyrka någon annan vid sidan av den Dyrkade ^[32] och att ändra Hans religion.” ^[33]

Imâm ´Abdur-Rahmân bin Hasan Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) kommenterade Imâm Ibn-ul-Qayyims (rahimahullâh) ord och sade:

”Detta sätt Imâmen förklarade denna vers betydelse på är den Islâmiska religionens sanna realitet.” ^[34]

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) förklarade versen “De är våra medlare inför Allâh.” (10:17):

”Den rycker upp Shirk-trädets rötter ur den förnuftiges hjärta. Sannerligen skar Allâh bort samtliga tillvägagångssätt avgudadyrkarna (Mushrikûn) håller sig till. En avgudadyrkare tar endast till sig en gudom om det förekommer gagn i den och gagn förekommer endast i följande fyra:

1.     En som har det han vill ha,

2.     en som har en andel till det han vill ha,

3.     en hjälpare, eller,

4.     en medlare.

Han (subhânah) avvisade samtliga fyra i tur och ordning. Han avvisade maktinnehav, andel, hjälp och medling som avgudadyrkaren söker.” ^[35]

^[2] at-Tirmidhî.

^[3] D v s som säger att det är tillåtet att göra Tawassul vid en människas essens.

^[4] Ahmad (4/138), at-Tirmidhî (10/23) med Tuhfat-ul-Ahwadhî Sharh Sunan at-Tirmidhî, at-Tabarânî i “al-Kabîr” (3/2/2) och al-Hâkim (1/313).

^[5] al-Bukhârî.

^[6] 5:35

^[7]   12:82

^[8] Qâ´idah Djaliyyah, sid. 104

^[9] at-Tawassul, sid. 68-88, Maktabah al-Ma´ârif.

^[10] ash-Shafâ´ah, sid. 193, Dâr-ul-Âthâr, 1423/2002. 

^[11] Qâ´idah Djaliyyah fît-Tawassul wal-Wasîlah, sid. 122-123.

^[12] Ibid.

^[13] Tuhfat-ul-Ahwadhî bi Sharh Sunan at-Tirmidhî, vol. 10, sid. 25, Dâr al-Kutub al-´Ilmiyyah.

^[14] Djalâ’-ul-´Aynayn, sid. 483.

^[15] Faydh-ul-Qadîr, 2/124.

^[16] Fasl-ul-Maqâl, sid. 97-98.

^[17] Fatâwâ Ibn Bâz (5/322-323)

^[18] Bestående av Ibn Bâz, Sâlih al-Fawzân, ´Abdul-´Azîz Âl ash-Shaykh och ´Abdullâh al-Ghudâyân.

^[19] Fatâwâ al-Ladjnah ad-Dâ’imah (1/347)

^[20] Qâ´idah fîl-Wasîlah, sid. 56, Dâr-ul-´Âsimah, 1420/1999.

^[21] Ibid. 58.

^[22] När du väl stannar upp vid Imâmens ord 'medling', är det viktigt att du läser ´Utbîs svaga och motsättande fabel vissa okunniga Sûfiyyûn använder sig av för att tillfredställa sina behov. Den förekommer i Imâm Ibn Kathîrs (rahimahullâh) Tafsîr och lyder på följande sätt:

"Jag satt en dag vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav, då en beduin kom och sade:

”Frid vare med dig, Allâhs sändebud! Jag hörde Allâh säga:

”Men om de kom till dig efter att de hade gjort sig själva orätt med sin synd för att be om Allâhs förlåtelse, och om sändebudet bad om förlåtelse för dem, skulle de finna att Allâh i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger.”

Jag har kommit till dig medan jag ber Allâh om förlåtelse för mina synder och jag söker din medling hos min Herre."

Sedan gick han sin väg och jag överväldigades av sömn. I sömnen såg jag profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och han sade…"

Det är alltså klar Shirk att bege sig till gravarna och be de döda att de skall be för dig, d v s medla för dig. Därför skall du inte låta dig luras när denna okunniga Sûfî säger att det bara är Allâh som kan hjälpa. Det han egentligen menar, är att det bara är Allâh som kan skicka ned regn, förlåta och dylikt. Han säger på ett av forumen och tror sig säga det Islâm säger:

<<det är endast Allah som besvarar åkallan>>

Faktum är att detta är exakt samma sak avgudadyrkarna sade:

"Säg: "Vem förser er med det i himlen och på jorden som ni behöver för er försörjning? Vem låter livet spira ur det som är dött och låter döden stiga fram ur det levande? Och vem styr skapelsens ordning?" På detta kommer de att svara: "Allâh."" (10:31)

Även dessa avgudadyrkare visste att det bara var Allâh besvarade åkallan och gav regn. Vad var deras fel då? Jo, att till sig medlare mellan Allâh och dem själva. På så sätt är det du säger sant, men det du menar är lögn.

^[23] 39:44.

^[24] 36:23-24.

^[25] 34:40.

^[26] Taysîr al-´Azîz al-Hamîd, Sharh Kitâb-it-Tawhîd, sid. 209, 1412/1992, Dâr-ul-Fikr.

^[27] T ex ber till dem att de skall be Allâh om förlåtelse och regn etc.

^[28] Madjmû´-ul-Fatâwâ (1/124)

^[29] 2:255.

^[30] Hâshiyah Kitâb-it-Tawhîd, sid. 178.

^[31] Lägg märke till att denna väldiga Imâm kallar den som ber döda om medling – t ex att medla för regn eller förlåtelse – för avgudadyrkare (Mushrik).

^[32] D v s Allâh (tabârak wa ta´âlâ).

^[33] Madâridj-us-Sâlikîn (1/345-346)

^[34] Fath-ul-Madjîd, sid. 179, Maktabah ar-Rushd.

^[35] Madâridj-us-Sâlikîn (1/345-346)