Ahl-us-Sunnahs syn på att söka döda människors medling

Sammanfört av Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com
publicerad 26.12.2007

Imâm al-Hadjâwî al-Hanbalî (rahimahullâh) sade:

”Den som placerar en medlare mellan sig själv och Allâh, tillber honom, litar sig till honom eller ber honom om något, har enligt samstämmigheten gjort Kufr, ty denna handling hör till avgudadyrkarnas handling:

مَا نَعْبُدُهُمْ إِلَّا لِيُقَرِّبُونَا إِلَى اللَّهِ زُلْفَى

”Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Allâh.”” (39:3) [1]

Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

”Håll fast vid din kunskap att de frågor som annullerar en persons Islâm är tio:

Den andra: Den som placerar en medlare mellan sig själv och Allâh, tillber honom, ber honom om medling eller litar sig till honom, har enligt samstämmigheten gjort Kufr.” [2]

Shaykh ´Abdul-´Azîz ar-Radjhî (hafidhahullâh) förklarade Imâmens ord och sade:

”Till detta hör den som tar Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) till en medlare mellan sig själv och Allâh och säger: "Muhammad, medla för mig hos din Herre." Samma sak gäller om han ber till en ängel, Djinn, solen eller månen och tar dem till medlare mellan sig själv och Allâh. Han ber till den så att den medlar hos Allâh.” [3]

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) förklarade versen

هَـؤُلاء شُفَعَاؤُنَا عِندَ اللّهِ

“De är våra medlare inför Allâh.” (10:18):

”Den rycker upp Shirk-trädets rötter ur den förnuftiges hjärta. Sannerligen skar Allâh bort samtliga tillvägagångssätt avgudadyrkarna (Mushrikûn) håller sig till. En avgudadyrkare tar endast till sig en gudom om det förekommer gagn i den och gagn förekommer endast i följande fyra:

1.     En som har det han vill ha,

2.     en som har en andel till det han vill ha,

3.     en hjälpare, eller,

4.     en medlare.

Han (subhânah) avvisade samtliga fyra i tur och ordning. Han avvisade maktinnehav, andel, hjälp och medling som avgudadyrkaren söker.” [4]

Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

”Den första frågan: De dyrkar genom att göra rättfärdiga människor till medhjälpare vid Allâhs sida i dyrkan och de anser detta vara en högaktning av de rättfärdiga, vilket Allâh älskar. Med det söker de även deras medling eftersom de tror att de älskar det.” [5]

Shaykh Sâlih al-Fawzân (hafidhahullâh) förklarade Imâmens (rahimahullâh) ovanstående ord och sade:

”På den hedniska tiden (Djâhiliyyah) dyrkade de Allâh och likaså dyrkade de andra varav några är helgon och rättfärdiga människor. Detta är vad som skedde med Nûhs folk då de överdrev i sina rättfärdiga människor Wadd, Suwâ´, Yaghûth, Ya´ûq och Nasr. De dyrkade deras gravar vid sidan av Allâh (´azza wa djall) med argumentet att de är rättfärdiga och att de för dem närmare Allâh. På liknande sätt gick [folket på] den hedniska tiden till väga. De dyrkade helgon, rättfärdiga människor och änglar och sade:

مَا نَعْبُدُهُمْ إِلَّا لِيُقَرِّبُونَا إِلَى اللَّهِ زُلْفَى

”Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Allâh.” (39:3)

هَـؤُلاء شُفَعَاؤُنَا عِندَ اللّهِ

”De är våra medlare inför Allâh.” (10:18)

De sade alltså inte att de är deras medhjälpare (Shurakâ’) , utan de sade: ”De är Allâhs tjänare som medlar för oss och för oss närmare Allâh.” 

Inte heller kallade de sin handling för avguderi (Shirk), ty Djävulen har förskönat för dem att denna handling inte är Shirk, utan de kallar den för Tawassul vid rättfärdiga människor och bön om deras medling. Poängen ligger inte i namnen, utan i realiteterna. Detta är Shirk, även om de skulle kalla det för medling och närmande – detta är Shirk! Namn ändrar inte på realiteterna. Allâh tycker inte om att någon gör någon annan delaktig av den dyrkan som ägnas Honom, precis som Han (ta´âlâ) sade:

فَمَن كَانَ يَرْجُو لِقَاء رَبِّهِ فَلْيَعْمَلْ عَمَلًا صَالِحًا وَلَا يُشْرِكْ بِعِبَادَةِ رَبِّهِ أَحَدًا

”Var och en som med hopp ser fram mot mötet med sin Herre skall göra rättfärdiga gärningar och inte göra någon delaktig av den dyrkan som han ägnar sin Herre.” (18:110)

فَاعْبُدِ اللَّهَ مُخْلِصًا لَّهُ الدِّينَ

”Dyrka därför Allâh med ren och uppriktig tro!” (39:2)

فَادْعُوا اللَّهَ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّينَ وَلَوْ كَرِهَ الْكَافِرُونَ

”Åkalla därför Allâh med ren och uppriktig tro även om det ses med ovilja av de otrogna.” (40:14)

Detta är alltså en av de väldigaste frågorna från den hedniska tiden – att dyrka helgon och rättfärdiga människor.” [6]

Imâm Muhammad al-Amîn ash-Shanqîtî (rahimahullâh) sade:

وَالَّذِينَ اتَّخَذُوا مِن دُونِهِ أَوْلِيَاء مَا نَعْبُدُهُمْ إِلَّا لِيُقَرِّبُونَا إِلَى اللَّهِ زُلْفَى

”Men de som tar beskyddare vid sidan av Honom [säger]: ’Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Allâh.’” [7]

Han (rahimahullâh) sade:

”Han klargör att de endast dyrkar statyer för att de skall föra dem närmare Allâh… det vill säga att de hävdar att de gagnar dem med deras medlingar. Vi har tidigare talat om versen i kapitlet ”al-Mâ’idah”:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ اتَّقُواْ اللّهَ وَابْتَغُواْ إِلَيهِ الْوَسِيلَةَ

”Troende, frukta Allâh och sök det som kan föra er närmare Honom.” [8]

och klargjort att ta till sig medlare och dyrkade föremål vid Allâhs sida hör till de otrognas hädelse (Kufr-ul-Kuffâr). Detta klargör Han (ta´âlâ) solklart i kapitlet ”Yûnus” då Han (djalla wa ´alâ) säger:

وَيَعْبُدُونَ مِن دُونِ اللّهِ مَا لاَ يَضُرُّهُمْ وَلاَ يَنفَعُهُمْ وَيَقُولُونَ هَـؤُلاء شُفَعَاؤُنَا عِندَ اللّهِ

”Vid sidan av Allâh dyrkar de vad som varken kan skada dem eller gagna dem och säger: ’De är våra medlare inför Allâh.’” [9]

Han (ta´âlâ) klargjorde att denna typ av att ta till sig medlare är Shirk vid Allâhs sida.” [10]

Likaså sade Han (rahimahullâh) när förklarade den trettiofemte versen i ”al-Mâ’idah”:

”Efter denna utredning förstår du att uttalet många kättare har, bland dem som följer okunniga människor som hävdar Tasawwuf [11] , då de säger att betydelsen av ”Wasîlah” (det som kan föra er närmare) i versen är en Shaykh som är medlare mellan personen i fråga och Herren, är ett rent fumlande i okunnigheten, blindheten och villfarelsen. Detta hör även till att ta Allâhs Bok på skoj. Att ta till sig medlare vid Allâhs sida hör till roten i de otrognas hädelse (Usûl Kufr-il-Kuffâr).” [12]

Imâm ´Abdul-´Azîz bin Bâz (rahimahullâh) sade:

”Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) består av ett detaljerat svar. Om det rör sig om Tawassul genom att följa honom, älska honom, lyda hans beordringar och avstå från hans förbud, samt uppriktighet mot Allâh i dyrkan, anses det vara Islâm och den religion Allâh sände profeterna med. Detta är samtliga ansvariga människor ålagda och detta är medlet till lyckan i detta liv samt livet efter detta. Vad gäller att man söker Tawassul genom att be honom om något, söka skydd av honom, be honom om hjälp mot fienden samt bota den sjuke, anses detta som den största typen av Shirk och detta är Abû Djahls och alla andra avgudadyrkares religion, vare sig det rör sig om honom, andra profeter, goda män, Djinn, änglar, träd, stenar eller statyer. Det förekommer även en tredje typ av Tawassul, nämligen Tawassul vid hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ställning, position eller essens. T ex säger en människa:

”Allâh, jag ber Dig vid Din profet” eller ”Vid Din profets ställning” etc.

Detta räknas till Bid´ah och ett medel till Shirk och är inte tillåtet att utföra, vare sig det handlar om honom eller någon annan. Detta, eftersom Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) inte har föreskrivit det. Dyrkan är något som måste komma från en uppenbarelse och får därmed inte äga rum om inte den rena Sharî´ahn har tytt på den. Vad gäller den blindes Tawassul vid honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) då han levde, var det Tawassul vid honom för att tillbe och medla för honom inför Allâh, så att han skulle återfå sin syn. Det handlade alltså inte om någon Tawassul vid hans essens, ställning eller rättighet, vilket förövrigt är känt från hadîthens text och vilket även Sunnahns lärda har klargjort då de förklarat denna hadîth.” (Fatâwâ Ibn Bâz 5/322-323)

Imâm Muhammad bin Sâlih bin Ibn ´Uthaymîn (rahimahullâh) sade:

”Att be de döda om något, samt Tawassul vid dem är förbjudet och hör till Shirk. Det förekommer ingen skillnad om det görs vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav eller någon annans. Det är varken tillåtet att göra Tawassul vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav eller vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) essens efter hans död. Detta hör till Shirk. Skulle det ha varit rätt, hade följeslagarna gjort det före alla andra. De gjorde dock inte det, utan ´Umar (radhiyâ Allâhu ´anh) bad om regn och sade:

”Allâh, sannerligen brukade vi göra Tawassul till Dig vid vår profet och Du gav oss regn. Nu gör vi Tawassul till Dig vid vår profets farbror, så ge oss regn”

Därefter reste sig al-´Abbâs (radhiyâ Allâhu ´anh) upp och tillbad. Här förekommer det ett bevis på att Tawassul inte skall utföras genom en död människa oavsett hans ställning och position hos Allâh (´azza wa djall). Istället skall det utföras genom en levande människas tillbedjan vars tillbedjan man hoppas på kommer att bönhöras.” (Madjmû´ Fatâwâ Ibn ´Uthaymîn, 2/243-244)

´Allâmah och dagens Muftî i Saudiarabien, Shaykh ´Abdul-´Azîz Âl ash-Shaykh (hafidhahullâh), sade:

“Till de allvarligaste, skadligaste och strävaste faktorerna som annullerar ens Islâm, är Shirk. Shirk är den allvarligaste synden man har handlat olydigt mot Allâh med. Allâh sände Sina profeter och sändebud för att mana folket till Tawhîd och varna dem för Shirk. Efter att Shirk hade satt klorna i Nûhs folk, sände Allâh Nûh för att varna hans folk och få dem att enbart dyrka Allâh och hålla sig borta från att dyrka annat än Allâh. Nûhs folk sökte sig till de rättfärdiga. De gjorde dem till medlare mellan sig själva och Allâh och menade att de framförde deras behov till Allâh och klargjorde för Honom vad de önskade. Detta hör till den största orättvisan och den största Kufr, ty Allâh är den som hör och ser och som är väl underrättad om allting. Han behöver ingen som förkunnar för Honom om Sina tjänares behov. Faktum är att Han vet vad tjänarna kommer att göra innan de gör det. Den som säger att det är Allâh som är Skaparen och Upprätthållaren, men att dessa rättfärdiga människor och helgon är medlare mellan honom och Allâh, att de medlar för honom hos Allâh, att han ber dem om Tawassul till Allâh och att han hoppas komma Allâh närmare med deras medling – har utfört den typ av Shirk Allâh sände Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att förbjuda.” [13]

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) om profeternas gravar och gravdyrkarna:

”Samma sak gäller att göra deras gravar till böneplatser som högaktas. De faller ned på sina ansikten inför dem och högaktar dem, eller tillber dem och frågar dem – på samma sätt som de tillber och frågar Allâh – efter att de har dött, eller i deras frånvaro, eller hoppas från dem eller fruktar dem på samma sätt som man hoppas från Allâh och fruktar Honom. Den som gör detta är sannerligen är Mushrik (avgudadyrkare) och en Mubtadi´ (innovatör).” [14]

Därefter sade han (rahimahullâh):

”Muslimernas Imâmer är ense om att det inte är lagstiftat för någon att tillbe eller fråga någon död eller frånvarande människa om en tjänst.” [15]

Imâm Sulaymân bin ´Abdillâh Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) sade om profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans inställning till avgudadyrkarnas handlingar:

”Han tillät dem inte att be änglarna, profeterna eller statyerna om medling, utan gav dem istället Hans (ta´âlâ) Ord:

قُل لِّلَّهِ الشَّفَاعَةُ جَمِيعًا

”All medling tillkommer Allâh.” [16]

أَأَتَّخِذُ مِن دُونِهِ آلِهَةً إِن يُرِدْنِ الرَّحْمَن بِضُرٍّ لاَّ تُغْنِ عَنِّي شَفَاعَتُهُمْ شَيْئًا وَلاَ يُنقِذُونِ إِنِّي إِذًا لَّفِي ضَلاَلٍ مُّبِينٍ

”Skulle jag sätta medgudar vid Hans sida? Om den Nåderike vill att något ont skall drabba mig, är deras medling till ingen nytta för mig och de kan inte rädda mig. I vilken klar villfarelse skulle jag då inte befinna mig?” [17]

Betydelsen är att de forntida avgudadyrkarna ber änglarna och de rättfärdiga att de skall medla för dem hos Allâh [18] – och detta är något Qur’ânens texter, Qur’ân-tolkningarna, biografierna samt rapporteringarna vittnar om. Det räcker för den förnuftige att han läser Hans (ta´âlâ) Ord:

وَيَوْمَ يَحْشُرُهُمْ جَمِيعًا ثُمَّ يَقُولُ لِلْمَلَائِكَةِ أَهَؤُلَاء إِيَّاكُمْ كَانُوا يَعْبُدُونَ قَالُوا سُبْحَانَكَ أَنتَ وَلِيُّنَا مِن دُونِهِم بَلْ كَانُوا يَعْبُدُونَ الْجِنَّ أَكْثَرُهُم بِهِم مُّؤْمِنُونَ

”Och den Dag då Han skall samla dem alla skall Han fråga änglarna: ”Var det er de dyrkade?” De skall svara: ”Stor är Du i Din Härlighet! Du är vår beskyddare och vi tar helt avstånd från dem. Nej, de dyrkade Djinn som de flesta av dem trodde på.”” [19] [20]

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

“Den som gör änglarna och profeterna till medlare, ber till dem, förlitar sig på dem samt ber dem om att gagna dem och avvärja skada från dem, är enligt Muslimernas Idjmâ´ Kâfir.” [21]

Imâm ´Abdur-Rahmân bin Qâsim an-Nadjdî al-Hanbalî (rahimahullâh) kommenterade Allâhs Ord:

مَن ذَا الَّذِي يَشْفَعُ عِنْدَهُ إِلاَّ بِإِذْنِهِ

“Vem är den som vågar medla inför Honom utan Hans tillstånd?” [22]

I denna vers avvisas de avgudadyrkare som tog till sig änglar, profeter, statyer och andra till medlare vid sidan av Allâh. De trodde att de medlar inför Honom utan Hans tillstånd och då avvisade Han dem. Han klargjorde även Sin Makt och Väldighet, och att ingen förmår tala på Domedagen utan Hans tillstånd. Likaså klargjorde Han att medlingen kommer äga rum i livet efter detta.” [23]

Och hur vackert förklarade inte Shaykh-ul-Islâm Ibn Qayyim-il-Djawziyyah, Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyahs (rahimahumâ Allâh) elev, anledningen till varför det är Shirk att be döda människor om medling:

”Till dess typer – d v s Shirk – är att man ber dem om olika tjänster och söker skydd av dem – och detta är grunden till mänsklighetens Shirk. En död persons handlingar har upphört och han kan varken gagna eller skada sig själv, för att inte tala om den som söker skydd av honom, eller ber honom om medling – och detta tyder på okunnighet om medlaren samt den det medlas för. Han förmår inte att medla för honom inför Allâh utan Hans tillstånd och inte heller låter Allâh hans skyddsökning och medling vara en orsak till Hans tillstånd, utan orsaken ligger i en fullbordad Tawhîd. Således är denna avgudadyrkares [24] handling orsaken till att han berövas denna medling och han befinner sig i en position som den nödställde som söker hjälp av något som hindrar honom få den – och detta är samtliga avgudadyrkares tillstånd. De kombinerar alltså mellan att dyrka någon annan vid sidan av den Dyrkade [25] och att ändra Hans religion.” [26]

Imâm ´Abdur-Rahmân bin Hasan Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) kommenterade Imâm Ibn-ul-Qayyims (rahimahullâh) ord och sade:

”Detta sätt Imâmen förklarade denna vers betydelse på, är den Islâmiska religionens sanna realia.” [27]

Imâm Muhammad bin Ismâ´îl as-San´ânî (rahimahullâh) sade:

"Att tro att träd, stenar, gravar, änglar, Djinn, levande eller döda kan gagna, skada [28] , [och betr. den döde] föra en närmare Allâh, medla inför Honom i världsliga behov och göra Tawassul till Herren (ta´âlâ), förutom det som har nämnts i Profeten Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah eller liknande, har gjort Shirk vid Allâhs sida, för att inte tala om att avlägga löften vid en levande eller en död, eller be denna döda person om något som endast Allâh bes om. Till detta hör att man ber honom om att de sjuka tillfrisknar, att den frånvarande träder fram eller någon annan tjänst. Detta är den typen av solklar Shirk som avgudadyrkarna var upprättade på.

Att avlägga löften vid en död person, slakta för en grav, göra Tawassul genom den eller be den om olika tjänster, är just det som gjordes på den hedniska (Djâhiliyyah) tiden." [29]

Käre läsare, lägg märke till att Imâmen (rahimahullâh) delade in Shirk i två typer:

1. Den som ber en död människa medla för honom hos Allâh och göra Tawassul till Honom. Detta kallade Imâmen för "Shirk".

2. Den som ber den döde i sig att bota den sjuke, få fram den frånvarande och dylikt. Även denna handling kallade Imâmen (rahimahullâh) för "Shirk".

Imâm Sulaymân bin ´Abdillâh Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) sade:

”Gravdyrkarna tror antingen att helgon, eller de djävlar de kallar för ”lärda”, gagnar, skadar, orsakar skada, avvärjer den och att de har ett fullkomligt förfogande över skapelsen med hjälp av underverk, och denna Kufr är typ värre än de forna arabernas Kufr, eller så tror de att detta sker genom en medlare som finns mellan dem och Allâh och medlar för dem. Detta är den typ av Shirk som utövades av dem som sade:

مَا نَعْبُدُهُمْ إِلَّا لِيُقَرِّبُونَا إِلَى اللَّهِ زُلْفَى

”Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Allâh.”” [30] [31]

Imâm Ibn Abîl-´Izz al-Hanafî (rahimahullâh) sade:

”Sannerligen brukade de arabiska avgudadyrkarna bekräfta Allâhs Herravälde och att enbart Han har skapat himlarna och jorden. Han (ta´âlâ) sade:

وَلَئِن سَأَلْتَهُم مَّنْ خَلَقَ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ لَيَقُولُنَّ اللَّهُ

”Och om du frågar dem: ”Vem har skapat himlarna och jorden?” – svarar de helt säkert: ”Allâh.”” [32]

De trodde inte på att deras statyer hade någon andel i skapandet av skapelsen, utan de trodde samma sak som de andra avgudadyrkarna gjorde bland romarna, turkarna och barbarerna. De tog till sig dessa avbilder på människor bland profeter och rättfärdiga som medlare och bad dem göra Tawassul till Allâh – och detta är roten till arabernas avguderi!” [33]

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (rahimahullâh) sade om de arabiska avgudadyrkarna som blev högmodiga då det sades till dem ”Säg: ”Det finns ingen sann gud utom Allâh””:

”Varför blev de högmodiga? Därför att de visste vad ”Det finns ingen sann gud utom Allâh” betyder; att inte sätta vederlikar vid Allâhs sida och att inte dyrka någon annan än Allâh. De dyrkade andra vid sidan av Allâh; de anropar andra än Allâh, söker skydd av andra än Allâh, för att inte tala om att avlägga löften i någon annans namn än i Allâhs, göra Tawassul vid andra än Allâh, slakta i någon annans namn än i Allâhs, döma enligt någon annan lag än Allâhs…” [34]

Imâm Ahmad bin ´Alî al-Maqrîzî ash-Shâfi´î (rahimahullâh) sade:

”Människorna är uppdelade i tre grupper angående gravbesök:

Den första gruppen besöker de döda och ber för dem. Detta besök är lagstiftat.

En annan grupp besöker gravarna och ber genom dem – och dessa människor är avgudadyrkare (Mushrikûn).

En tredje grupp besöker gravarna och ber direkt till dem – och dessa människor är till och med avgudadyrkare i Herraväldet.” [35]

Shaykh ´Alî bin Nâsir al-Faqîhî (hafidhahullâh) ställdes följande fråga:

”Vad är domen för att be de döda om medling? Vad är domen för att be dem om att be Allâh om regn?”

Han (hafidhahullâh) svarade:

”Det är Shirk och är inte tillåtet. Däremot är det tillåtet att söka en levande människas medling då du säger: ”Hjälp mig genom att medla för mig hos den och den personen.” Men vad gäller den döde, är det inte tillåtet. Vad tänker du säga till den döde? Vad har du tänkt att han gör för dig? Att du ber honom om något enbart Allâh förmår [36] att utföra är större Shirk och inte tillåtet. Det är alltså varken tillåtet att be de döda att de ber för dig om regn, eller någon annan medling.” [37]

Imâm al-Âlûsî al-Hanafî (rahimahullâh) förklarade versen

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ اتَّقُواْ اللّهَ وَابْتَغُواْ إِلَيهِ الْوَسِيلَةَ

”Troende, frukta Allâh och sök det som kan föra er närmare Honom” [38]

och sade därpå:

”Vissa människor använder sig utav denna vers för att förklara det vara föreskrivet att söka skydd av rättfärdiga människor och att göra dem till en mellanhand mellan Allâh (ta´âlâ) och skapelsen. Vissa av dem säger till den frånvarande eller döda rättfärdiga personen: ”Be Allâh att Han skänker mig uppehälle.” De säger att detta är ett sätt att söka närhet till Allâh på, då faktum är att det är fjärran från sanningen.” [39]

Imâm ´Abdur-Rahmân bin Nâsir as-Sa´dî (rahimahullâh) sade:

”Tawassul är att söka närhet till Allâh med hjälp av medel Han har föreskrivit,

t ex:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ اتَّقُواْ اللّهَ وَابْتَغُواْ إِلَيهِ الْوَسِيلَةَ

”Troende, frukta Allâh och sök det som kan föra er närmare Honom.” [40]

Detta omfattar bl a att söka närhet till Allâh genom att utföra förpliktelser och rekommendationer, samt att hålla sig borta från förbud och föraktfullheter. Till denna typ hör att göra Tawassul till Honom genom att be Honom vid Hans Namn och Egenskaper. Att göra Tawassul till Honom vid ens tro på Hans sändebud och skrifter är också en typ av föreskriven Tawassul.

Den andra typen av Tawassul är att göra Tawassul vid skapelsens essenser och ställningar. Den korrekta åsikten är att det inte är tillåtet. Det är enbart tillåtet att söka närhet till Allâh på det sätt Han har föreskrivit, medan detta sätt är inkorrekt.

Den tredje typen är den avgudadyrkarna kallar för Tawassul, då den i själva verket är att söka närhet till skapelserna genom att be till dem, frukta dem och lägg ens hopp i dem. Detta är Tawassul till Shaytân, inte till ar-Rahmân [den Nåderike]. Likaså är denna typ större Shirk, vars utövare endast förlåts om han ångrar sig för den – och Allâh vet bättre.” [41]

Shaykh Muhammad bin Khalîl Harrâs (rahimahullâh) sade då han avvisade den f d egyptiske Muftîn, Muhammad Makhlûf, och hans syn på tillåten typ av Tawassul:

”Han säger: ”Samma sak gäller om han säger: ”Allâhs sändebud” eller ”Min mästare, jag ber dig att du ber Allâh att Han förrättar mina behov” eller att han säger: ”Be Allâh för mig” så att han medlar hos Allâh, på samma sätt som vi ber våra vänner att avvärja något ont och medföra något gott.”

Här uttrycker han sig klart och tydligt om att be dem om bön. Det har redan antytts att det är tillåtet att be någon om bön, förutsatt att den man ber till är levande och närvarande och på så sätt besitter förmågan att be.

Vad gäller den döde, har han blivit av med sina sinnen och därför är det en ren dumhet att anropa och be honom om något. Allâh (ta´âlâ) sade:

أَمْواتٌ غَيْرُ أَحْيَاء وَمَا يَشْعُرُونَ أَيَّانَ يُبْعَثُونَ

”Döda, livlösa, vet de inte när de skall återuppväckas till liv.” [42]

إِن تَدْعُوهُمْ لَا يَسْمَعُوا دُعَاءكُمْ وَلَوْ سَمِعُوا مَا اسْتَجَابُوا لَكُمْ

”Om ni ber till dem hör de inte er bön, och om de hörde den skull de inte svara er.” [43]

Han sade till Sin profet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

وَمَا أَنتَ بِمُسْمِعٍ مَّن فِي الْقُبُورِ

”Du kan inte förmå dem att lyssna som är begravda.” [44]

Dessutom gäller samma dom för den frånvarande, som är långt borta från den som ber honom om Tawassul. Det är inte tillåtet att göra det även om han lever, ty han kan inte höra den som ropar honom.” [45]

Därefter sade han (rahimahullâh):

”Att be en levande och närvarande person som förmår att göra Tawassul är ofarligt, men att be den döde eller frånvarande som inte förmår att be, anses vara förgäves och villfarelse. Att tro att bara för att man ber honom om Tawassul kommer hans bön att bönhöras av Allâh, är ren fantasi och inbillning. Men gravdyrkarnas grundlösa inbillningar liknar avgudadyrkarnas, då de brukade föreställa sig att deras statyer behagas och förargas.” [46]

---

[1] al-Iqnâ´ (4/297).

[2] Nawâqidh-ul-Islâm, sid. 258 tillsammans med Madjmû´ Mu’allafât-ish-Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb, vol. 6, Dâr-ul-Qâsim

[3] Ur kassettbandet ”Sharh Nawâqidh-il-Islâm”.

[4] Madâridj-us-Sâlikîn (1/345-346).

[5] Mâsâ’il-ul-Djâhiliyyah, sid. 24.

[6] Sharh Masâ’il-il-Djâhiliyyah, sid. 20-21.

[7] 39:3.

[8] 5:35.

[9] 10:18.

[10] Adhwâ’-ul-Bayân (7/28).

[11] Sûfiyyahs troslära.

[12] Adhwâ’-ul-Bayân (2/75).

[13] Kassettbandet “Nawâqidh-ul-Islâm”.

[14] Qâ´idah fîl-Wasîlah, sid. 56, Dâr-ul-´Âsimah, 1420/1999.

[15] Ibid. 58.

[16] 39:44.

[17] 36:23-24.

[18] Jämför Imâmens (rahimahullâh) ord med den som säger:

<<Vad är det då för skillnad mellan att gå till en levande person och be honom be till Allah att Han skall förlåta dig, och mellan att gå till någon som är levande i sin grav och be honom att han skall be till Allah att han skall förlåta dig?>>

[19] 34:40-41.

[20] Taysîr al-´Azîz al-Hamîd, Sharh Kitâb-it-Tawhîd, sid. 209, 1412/1992, Dâr-ul-Fikr.

[21] Madjmû´-ul-Fatâwâ (1/124).

[22] 2:255.

[23] Hâshiyah Kitâb-it-Tawhîd, sid. 178.

[24] Lägg märke till att denna väldiga Imâm kallar den som ber döda om medling – t ex att medla för regn eller förlåtelse – för avgudadyrkare (Mushrik).

[25] D v s Allâh (tabârak wa ta´âlâ).

[26] Madâridj-us-Sâlikîn (1/345-346)

.

[27] Fath-ul-Madjîd, sid. 179, Maktabah ar-Rushd.

[28] D v s i det som ingen annan än Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) har förmåga att uträtta. I övrigt är det allmänt känt bland Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah att skapelsen innehar den förmåga som behövs för att bl a förrätta de obligatoriska handlingarna.

[29] Tathîr-ul-I´tiqâd, sid. 17-18, Dâr as-Sûdâniyyah lil-Kutub.

[30] 39:3.

[31] Taysîr al-´Azîz al-Hamîd, sid. 174.

[32] 31:25

[33] Sharh al-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 81, al-Maktab al-Islâmî, 1408/1988.

[34] at-Tawhîd Awwalan, yâ Du´ât-al-Islâm, sid. 13, Maktabah al-Ma´ârif, 1422/2002.

[35] Tâdjrîd at-Tawhîd al-Mufîd, sid. 52-53, Dâr ´Âlam-il-Fawâ’id, 1424/2003.

[36] Imâm Ibn Bâz (rahimahullâh) sade:

”Det är endast tillåtet att be profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om medling då han levde på denna jord och då han kommer att leva på Domedagen eftersom han kommer förmå att göra det. Då kommer han att förmå att be sin Herre för personen som ber honom om medling.” (at-Tahqîq wal-Îdhâh, sid. 80)

[37] Sharh Tafsîr as-Sa´dî (2:178-179), 08/14/1423 - 10/10/2003, al-Masdjid an-Nabawî, al-Madînah an-Nabawiyyah.

[38] 5:35.

[39] Rûh-ul-Ma´ânî (5:35).

[40] 5:35.

[41] al-Fatâwâ as-Sa´diyyah, sid. 24-25.

[42] 16:21.

[43] 35:14.

[44] 35:22.

[45] ar-Radd ´alâ Kitâb ”Hukm-il-Islâm fît-Tawassul bil-Anbîyâ’ wal-Awliyâ’”, sid. 8-9.

[46] Ibid. sid. 10.