Tvivlet kring Imâm Ahmads Tawassul

Författare: Imâm Ibn Taymiyyah
Källa: Qâ´idah Djaliyyah fît-Tawassul wal-Wasîlah, sid. 199-201
Sammanfattning: Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) nämnde följande tillbedjan vissa Salaf brukade tillbe:

”Allâh, Allâh, Allâh, min Herre. Jag sätter ingen medhjälpare vid Hans sida. Allâh, jag vänder mig till Dig vid din profet Muhammad, nådens profet (sallâ Allâhu `alayhi wa sallam). Muhammad, jag vänder mig till Din Herre vid dig. Min Herre, var barmhärtig mot mig.”

Därefter sade Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh):

”Det har rapporterats att vissa Salaf bad denna och liknande tillbedjan. Likaså har det rapporterats i "Mansik al-Marwadhî" att Ahmad bin Hanbal gjorde Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) i tillbedjan medan andra förbjöd det. Om avsikten är att man gör Tawassul vid tron på honom, kärlek till honom och lydnad till honom, råder det inga meningsskiljaktigheter mellan de båda parterna. Om avsikten däremot är att man gör Tawassul vid hans essens, råder det meningsskiljaktighet däri – och det som det förekommer meningsskiljaktighet i, hänvisas till Allâh och Hans sändebud. Bara för att man tillber och får det man vill, betyder det inte att det är en tillåten tillbedjan inom Sharî´ahn. Sannerligen finns det många människor som tillber himlakroppar i stället för Allâh och uppnår det de uppnår.”

Därefter sade han – och här ser vi ännu en gång skillnaden mellan Tawassul och tillbedjan (Du´â’):

”Som helhet har det rapporterats från vissa Salaf och lärde att de frågade vid honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), till skillnad från att be till och söka skydd av döda och frånvarande profeter, änglar och rättfärdiga människor. Detta gjorde ingen från Salaf bland följeslagarna och de som följde dem i godhet och inte heller tillät någon av Muslimernas Imâmer det.”

Maktabah Dâr-ul-Hadîths sammanfattning:

Att göra Tawassul vid en profets essens, ställning eller position, är Bid´ah, inte Shirk, och det är just det som har rapporterats från Imâm Ahmad bin Hanbal (rahimahullâh). Tawassul vid en persons essens är däremot inte alls samma sak som att be en död människa, vare sig det är en profet eller inte, om medling, d v s att be honom medla hos Allâh för att människorna skall få regn eller förlåtas. En liknande handling är Shirk och tar ut dess utövare ur religionen, oavsett vem han är. Lägg därför den svaga sagan om al-´Utbî och beduinen som sade när han kom till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav, på minnet:

"Jag har kommit till dig medan jag ber Allâh om förlåtelse för mina synder och jag söker din medling hos min Herre."?

När då detta är fastställt, är det lämpligt att nämna det Imâm al-Hadjâwî al-Hanbalî (rahimahullâh) sade:

”Den som placerar mellan sig själv och Allâh en medlare, tillber honom, litar sig till honom eller ber honom om något, har enligt samstämmigheten gjort Kufr, ty denna handling hör till avgudadyrkarnas handling: ”Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Allâh.”” ^[1]

Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

”Håll fast vid din kunskap att de frågor som annullerar en persons Islâm är tio:

Den andra: Den som placerar mellan sig själv och Allâh en medlare, tillber honom, ber honom om medling eller litar sig till honom, har enligt samstämmigheten gjort Kufr.” ^[2]

Shaykh ´Abdul-´Azîz ar-Râdjhî (hafidhahullâh) förklarade Imâmens ord och sade:

"Till detta hör den som tar Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) till en medlare mellan sig själv och Allâh och säger: "Muhammad, medla för mig hos din Herre." Samma sak gäller om han ber till en ängel, Djinn, solen eller månen och tar dem till medlare mellan sig själv och Allâh. Han ber till den så att den medlar hos Allâh." ^[3]

Imâm Muhammad bin Ismâ´îl as-San´ânî (rahimahullâh) sade:

"Att tro att träd, stenar, gravar, änglar, Djinn, levande eller döda kan gagna, skada ^[4] , föra en närmare Allâh, medla hos Honom och göra Tawassul till Herren (ta´âlâ), har gjort Shirk vid Allâhs sida, för att inte tala om att avlägga löften vid en levande eller en död eller be denna döda person om något som endast Allâh bes för. Till detta hör att man ber honom om att de sjuka frisknar till, att den frånvarande träder fram eller någon annan tjänst. Detta är den typen av solklar Shirk som avgudadyrkarna var upprättade på.

Att avlägga löften vid en död person, slakta för en grav, göra Tawassul genom den eller be den om olika tjänster, är just det som gjordes på den hedniska (Djâhiliyyah) tiden." ^[5]

Käre läsare, lägg märke till att Imâmen (rahimahullâh) delade in två typer av Shirk:

1. Den som ber en död människa medla för honom hos Allâh och göra Tawassul till Honom. Detta kallade Imâmen för "Shirk".

2. Den som ber den döde om att han själv botar den sjuke, får fram den frånvarande och dylikt. Även denna handling kallade Imâmen (rahimahullâh) för "Shirk".

Därför skall du inte låta dig luras av denna okunniga Sûfî som säger att enbart Allâh bönhör och att endast den som tror att det är profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som ger regn, förlåter etc. har gjort Shirk. Nej, det är inte endast en sådan person som gjort Shirk, utan även den som ber den döde att medla hos Allâh så att Han ger regn och dylikt. Tänk därför till och hör inte till de okunniga!

Imâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

“Den som gör änglarna och profeterna till medlare, ber till dem, förlitar sig på dem samt ber dem om att gagna dem och avvärja skada från dem, är enligt Muslimernas Idjmâ´ Kâfir.” ^[6]

Därför skall man veta, att gravdyrkarna har ingen nytta i Imâm Ahmads (rahimahullâh) Tawassul, ty deras problem ligger inte i att göra Tawassul vid dödas ställningar och essenser, vilket är Bid´ah, utan i att be dem att medla hos Allâh, vilket är Shirk - och hos Allâh (´azza wa djall) ligger framgången!

^[1] 39:3 (al-Iqnâ´ (4/297).

^[2] Nawâqidh-ul-Islâm, sid. 258 tillsammans med Madjmû´ Mu’allafât-ish-Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb, vol. 6, Dâr-ul-Qâsim.

^[3] Ur kassettbandet "Sharh Nawâqidh-ul-Islâm".

^[4] D v s i det som ingen annan än Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) har förmåga att uträtta. I övrigt är det allmänt känt bland Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah att skapelsen innehar den förmåga som behövs för att bl a förrätta de obligatoriska handlingarna.

^[5] Tathîr-ul-I´tiqâd, sid. 17-18, Dâr as-Sûdâniyyah lil-Kutub.

^[6]   Madjmû´-ul-Fatâwâ (1/124).