Betydelsen av förbehållen Îmân

publicerad 26.12.2009
Författare: Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn
Källa: Fath Rabb-il-Bariyyah, sid. 107-108

Förbehållningen i Îmân innebär att man säger:

”Jag är troende om Allâh vill.”

Det finns tre olika åsikter i denna fråga:

Den första: Förbehållningen är förbjuden. Detta är Murdji'ahs, Djahmiyyahs och andras åsikt. Deras åsikt baseras på att Îmân är en enda massa som varje människa är medveten om. I och med att Îmân är hjärtats bekräftelse, tyder ett förbehållande på att personen tvivlar. Därför kallar de dem som förbehåller sig tron för ”tvivlare”.

Den andra: Förbehållningen är obligatorisk. Deras åsikt baseras på två saker:

1 – Îmân är det en person dör med. En person är antingen troende eller otrogen beroende på i vilket tillstånd han dör. Detta berör framtiden som för tillfället är okänt. Således är det inte tillåtet att fastslå något. Många senare människor bland Kullâbiyyah och andra argumenterar på detta sätt. Det är emellertid inte känt att någon från Salaf argumenterade på detta vis. Deras argument var:

2 – En oinskränkt Îmân innefattar att samtliga befallningar utförs och att samtliga förbud undviks. Detta fastslår inte en person om sig själv. Om han gör det, prisar han sig själv och vittnar för sig själv att han tillhör de gudsfruktiga och fromma. I så fall skall han även vittna om att han hamnar i paradiset, vilket är en omöjlig fordring.

Den tredje: Detaljerat förhållande. Om förbehållningen beror på tvivel, anses det vara förbjudet och till och med otro. Îmân är fastställning och fastställning motstrids av tvivel.

Om förbehållningen beror på fruktan för att prisa sig själv och vittna om att ens Îmân är uppfylld via  tal, handling och tro, anses förbehållningen vara obligatorisk för att inte hamna i förbud. Och om syftet är att uppnå välsignelse eller förklara anledningen att hjärtats tro beror på Allâhs vilja, anses det vara tillåtet. Att låta Allâhs vilja utgöra ett villkor i frågan betyder inte att tron inte är uppnådd eller befintlig. Liknande sammanhang har nämnts i samband med uppnådda frågor. Exempelvis säger Allâh (ta´âlâ):

لَتَدْخُلُنَّ الْمَسْجِدَ الْحَرَامَ إِن شَاء اللَّهُ آمِنِينَ مُحَلِّقِينَ رُؤُوسَكُمْ وَمُقَصِّرِينَ لَا تَخَافُونَ

”I enlighet med Allâhs vilja skall ni helt visst stiga in i den heliga Moskén i fred och med rakade huvuden eller kortklippt hår. Då har ni ingenting mer att frukta!”(48:27)

Härmed klargörs det att det inte är korrekt att döma förbehållningen oinskränkt. Frågan måste detaljeras utmed det omnämnda sättet och Allâh vet bättre.