Allâh skall dyrkas med fruktan, hopp och kärlek

Ur "ad-Da´wah ilâ Allâh Magazine"
Författare: ´Allâmah Sâlih bin Fawzân al-Fawzân
Källa: at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâ al-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 141-143
Dâr-ul-´Âsimah, 1422/2001

Till den Islâmiska troslärans principer, hör fruktan och hoppet. De hör till troslärans största principer. Det är obligatoriskt att frukta, och hoppet går hand i hand. Det räcker inte med att besitta en av dem. Han (ta´âlâ) sade om Sina profeter:

كَانُوا يُسَارِعُونَ فِي الْخَيْرَاتِ وَيَدْعُونَنَا رَغَبًا وَرَهَبًا وَكَانُوا لَنَا خَاشِعِينَ

”De var alltid beredda att göra gott och ödmjukade inför Oss med hopp och fruktan och visade stor undergivenhet.” [1]

أُولَـئِكَ الَّذِينَ يَدْعُونَ يَبْتَغُونَ إِلَى رَبِّهِمُ الْوَسِيلَةَ أَيُّهُمْ أَقْرَبُ وَيَرْجُونَ رَحْمَتَهُ وَيَخَافُونَ عَذَابَهُ

”De som de anropar vill själva vinna sin Herres välvilja och komma Honom så nära som möjligt, och de hoppas på Hans nåd och fruktar Hans straff.” [2]

De kombinerade nämligen fruktan och hopp. Han (djalla wa ´alâ) sade:

أَمَّنْ هُوَ قَانِتٌ آنَاء اللَّيْلِ سَاجِدًا وَقَائِمًا يَحْذَرُ الْآخِرَةَ وَيَرْجُو رَحْمَةَ رَبِّهِ

”Eller [skulle den otrogne kunna jämföras med] den som under nattlig vaka tillber sin Herre, med pannan ödmjukt tryckt mot marken eller stående upprätt, som har det eviga livet för ögonen och hoppas på sin Herres nåd?” [3]

Till dessa två faktorer måste även kärleken till Allâh slutas. Det är alltså obligatoriskt att besitta dessa tre faktorer:

1 – Kärlek till Allâh.

2 – Fruktan för Honom (subhânahu wa ta´âlâ).

3 – Hopp om Hans godhet.

Den som endast besitter kärlek, är en Sûfî. Sûfiyyah dyrkar Allâh med kärlek, utan fruktan och hopp. De säger att de varken dyrkar Allâh för att de vill komma till Hans paradis eller för att de är rädda för Hans straff. De säger att de bara dyrkar Honom för att de älskar Honom. Detta är en klar villfarelse – och skydd sökes hos Allâh

Den som bara dyrkar Allâh med fruktan, hör till Khawâridj. Khawâridj tog endast åt sig fruktan och hot, och till följd därav förklarade de syndarna vara otrogna.

Den som endast dyrkar Allâh med hopp, hör till Murdji’ah. De tog endast åt sig hoppet och lämnade fruktan.

Vad monoteisterna beträffar, dyrkar de Allâh med alla tre faktorer; kärlek, fruktan och hopp.

Å andra sidan skall fruktan inte innebära hopplöshet. Att ge upp hoppet om Allâhs nåd slutar med otro (Kufr):

لاَ يَيْأَسُ مِن رَّوْحِ اللّهِ إِلاَّ الْقَوْمُ الْكَافِرُونَ

”Ingen utom de otrogna ger upp hoppet om att få erfara den tröst som Allâhs nåd skänker.” [4]

Likaså skall hoppet inte innebära att man känner sig trygg för Allâhs straff. Detta är Murdji’ahs vilseledda metodik:

أَفَأَمِنُواْ مَكْرَ اللّهِ فَلاَ يَأْمَنُ مَكْرَ اللّهِ إِلاَّ الْقَوْمُ الْخَاسِرُونَ

”Kunde de leva trygga, utan att oroa sig för Allâhs plan? Nej, ingen kan leva utan denna oro utom de förlorade.” [5]

Att bara hoppas är otro på samma sätt som det är otro att bara frukta. Därför brukade vissa av Salaf säga:

”Tjänaren är ålagd att befinna sig mellan fruktan och hopp.”

Det vill säga att ena dem båda. Exempel på det är fågeln och dess vingar. Om en av vingarna skadas, faller den. På samma sätt är tjänarens förhållande till fruktan och hoppet.

[1] 21:90.

[2] 17:57.

[3] 39:9.

[4] 12:87.

[5] 7:99.