Vem stred Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb mot?

Sammanfattning: Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com
publicerad 26.12.2005

1 – Muhammad bin ´Abdil-Wahhâbs troslära

Först och främst är det inte känt att Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) har motsatt sig Salaf i någon principfråga. Imâmen (rahimahullâh) följde Salaf i troslära och Imâm Ahmad bin Hanbal (rahimahullâh) i Fiqh. Han sade själv:

”Jag ber Allâh, änglarna och er att ni vittnar om att jag tror på det den Räddade gruppen, Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah, tror på.” [1]

”Vi följer – och lov och pris tillkommer Allâh – Imâm Ahmad bin Hanbals (rahimahullâh) rättskola och innoverar inte.” [2]

Imâm ´Abdul-Latîf Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) sade:

”Det är inte känt att Shaykhen (rahimahullâh) har någon åsikt som han har skiljt sig i från samfundet och Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah. Hans åsikter inom Tawhîd al-Asmâ’ was-Sifât och Tawhîd-ul-Ulûhiyyah råder det samstämmighet om bland Muslimerna. De enda som motsätter sig dem är de som har avvikit från deras väg som Djahmiyyah, Mu´tazilah och gravdyrkare.” [3]

Imâm ´Abdul-´Azîz bin Bâz (rahimahullâh) sade efter att ha berättat om Imâm Muhammads (rahimahullâh) liv:

”Han följde Salafs troslära… Han följde deras troslära i tal och handling. Han avvek aldrig från den. Han hade varken någon femte rättskola eller någon särskild metodik. Faktum är att han följde Salaf bland följeslagarna och deras efterföljare – må Allâh vara nöjd med dem alla.” [4]

´Allâmah Sâlih al-Fawzân (hafidhahullâh) sade:

”Det är allmänt känt, vilket även Shaykhens kall visar, att han inte hade någon ny rättskola. Hans troslära gick ut på att följa Salaf, Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah. Vad förgreningsfrågorna beträffar, följde han Imâm Ahmad bin Hanbals (rahimahullâh) rättskola. Han lämnade aldrig dem i någon fråga.” [5]

´Allâmah Rabî al-Madkhalî (hafidhahullâh) sade:

”Denna tumultartade Takfîr som finns i olika sekter är baserad på principer och metodiker vilkas källor ligger hos Khawâridj och politiken. De skiljer sig och motsätter sig från Salafs metodik som Imâm Muhammad och hans anhängare följde. Imâm Muhammads metodik gick utmed sändebudens (´alayhim-us-salâtu was-salâm) metodik i att mana till Tawhîd och strida mot avguderi.” [6]

2 – Förbjudet i att göra uppror mot en Muslimsk makthavare

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) anser det inte vara tillåtet att göra uppror mot en orättvis, Muslimsk makthavare. Han (rahimahullâh) sade:

”Jag anser att Djihâd pågår med makthavaren, vare sig han är rättfärdig eller syndig. Det är tillåtet att förrätta bönen bakom honom. Djihâd kommer att finnas från Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid till dess att samfundets sista strider råder mot ad-Dadjdjâl. Jag anser det vara obligatoriskt att lyssna till Muslimernas makthavare och lyda dem så länge de inte anbefaller synd. Om någon tar makten med våld och får människorna samlade kring sig samtidigt som de är nöjda med honom, är det obligatoriskt att lyda honom och förbjudet att göra uppror mot honom.” [7]

3 – Ingen Takfîr innan Iqâmat-ul-Hudjdjah

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) gjorde inte Takfîr på någon person som hade fallit i otro och avguderi förrän sanningen hade klargjorts för denna person. Han (rahimahullâh) sade:

”Vad berör lögnen att vi förklarar människor vara otrogna på ett allomfattande sätt, ålägger de kapabla att emigrera till oss för att demonstrera sin religion och att vi förklarar alla vara otrogna om de inte förklarar andra vara otrogna och krigar mot dem, är det en ren lögn. Det är ett sätt att locka människorna från Allâhs och Hans sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) religion. Hur kan vi förklara någon som inte praktiserar avguderi vara otrogen om han inte emigrerar till oss eller förklarar andra vara otrogna och krigar mot dem, när vi inte ens förklarar dem vara otrogna som dyrkar statyerna på ´Abdul-Qâdirs, Ahmad al-Badawîs och deras jämlikas gravar utav okunnighet och för att det inte finns någon som påminner dem?” [8]

Imâm Abdul-Latîf Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) sade:

”Hur kan Shaykhen säga att Makkah och al-Madînah är otrogna städer (Bilâd-ul-Kufr) när han (rahimahullâh) säger detta om den som dyrkar statyerna på gravarna utan att ha fått reda på sanningen? Shaykhen var upprättad på den profetiska metodiken och den rätta vägen.” [9]

Han sade också:

”Shaykhen (rahimahullâh) gjorde varken Takfîr på nomaderna eller beduinerna i Nadjd om de inte gjorde revolt och kämpade för att släcka Allâhs ljus, förkastade Hans rätt att dyrkas allena och förnekade Uppståndelsen. Han gjorde inte heller Takfîr på någon förrän han hade förklarat sanningen för dem och visat dem bevisen för att tro på Allâh, Hans sändebud och plikten i att förkasta allt som dyrkas i stället för Honom. Det hela handlade nämligen om principernas princip.” [10]

´Allâmah Ahmad an-Nadjmî (hafidhahullâh) sade:

”Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb gjorde endast Takfîr på avgudadyrkarna. Det gjorde han efter att ha förklarat sanningen.” [11]

´Allâmah Rabî´ al-Madkhalî (hafidhahullâh) sade:

”al-Mâlikî [12] hävdar att Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb gjorde Takfîr på Muslimerna. Han har fyllt sina böcker med detta påstående. Han får Muslimerna att tro att Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb var ensam om att säga att avguderi var utspritt i de Islâmiska samhällena. Detta är en är stor lögn. Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb älskade och försvarade Muslimerna och stred mot dem som stred mot dem. Dessutom gjorde han endast Takfîr på den som hade fått reda på sanningen. Detta vittnar hans böcker om.” [13]

4 – Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb stred mot avgudadyrkare, inte Muslimer

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) stred inte mot folk som föll i Bid´ah, utan avgudadyrkare som lämnat Islâm. Och han stred inte bara mot dem för de att var avgudadyrkare, utan för att det var de som först anföll honom. Imâm ´Abdul-Latîf Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) sade:

”Shaykhen stred inte för någon annan anledning än för den mest grundläggande frågan, nämligen trosbekännelsen att det inte finns någon sann gud utom Allâh. Dock är denna motsättares [14] stora sjukdom och handikapp att han inte anser att gravdyrkarna och de som tillber helgon och rättfärdiga människor vara avgudadyrkare. Faktum är att han anser dem vara Allâhs troende tjänare vilkas liv och egendomar är förbjudna att tagas.” [15]

Imâm ´Abdul-´Azîz bin Bâz (rahimahullâh) berättade om Imâm Muhammad och hans avkomma (rahimahumullâh):

”De manade folket till att endast dyrka Allâh. De ålade dem det, varnade dem för avguderi och dess tillvägagångssätt och beordrade dem att följa Sharî´ah. Om någon vägrade allt detta och i stället fortsatte praktisera avguderi efter att de fått reda på sanningen, började de strida mot dem för Allâhs (´azza wa djall) sak.” [16]

´Allâmah Sâlih al-Fawzân (hafidhahullâh) sade:

”Han [17] sade att Wahhâbiyyah inte nöjde sig med Da´wah. I stället tog de till sig vapen mot dem som motstred dem. Som argument använde de sig av att de stred mot Bid´ah.

Jag säger: Att han säger att Wahhâbiyyah inte nöjde sig med Da´wah bevisar först och främst hans okunnighet. Naturligtvis är det inte tillräckligt med Da´wah om man förmår att strida mot Islâms fiender. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kom både med Da´wah och Djihâd för Allâhs skull.

För det andra är det en lögn när han säger att de tog till sig vapen mot dem som motstred dem. De stred inte mot folk bara för att de motsatte sig dem. Faktum är att han stred mot dem pga. två anledningar:

Den första anledningen: Självförsvar efter att de anfallit honom.

Den andra anledningen: För att utrota avguderi om dess utrotning krävde strid.” [18]

´Allâmah Rabî´ al-Madkhalî (hafidhahullâh) sade:

”Imâm Muhammad – och likaså andra som manade till Allâh och kände Honom och Hans rättigheter – konfronterades av en stor mängd människor som dyrkade gravar, handlade med räntor, mördade, rånade, begick oförskämdheter – särskilt extrema Rawâfidh och Sûfiyyah. Vid sidan av dessa skamliga egenskaper gjorde de även det avgudarna, som Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sändes till, gjorde. De bad till döda, sökte skydd av dem när det rådde svårigheter, offrade för dem, avlade löften i deras namn, litade till dem, hoppades på dem, trodde att de besatt skada och gagn och att de kände till det dolda. Till följd därav ropade de på dem tusentals mil bort från dem. De trodde på saker och ting som inte ens avgudadyrkarna gjorde. De trodde att de hade en del av förfogandet i skapelsen och att de höll dess ordning i styr. Detta vet alla. Sûfiyyahs böcker är fulla av detta. Exempel på dem ash-Sha´rânîs ”at-Tabaqât”, an-Nabhânîs ”Djâmi´ Karamât-il-Awliyâ’”, ´Abdur-Rahîm al-Bura´îs diktsamling och andra böcker skrivna av Sûfiyyahs och Râfidhahs ledargestalter.

Må Allâh belöna Imâm Muhammad. Han manade folket till Allâhs väg med vishet och kloka ord. Han klargjorde och fastställde bevisen för sina motståndare via argument, belägg, brevväxlingar, böcker och sändebud. Ytterst ett fåtal besvarade sanningen och till sist började de strida mot honom. Då gjorde han Djihâd mot dem med sanning och kunskap.” [19]

Shaykhen (hafidhahullâh) sade också:

”1 – Imâmen gjorde inte Takfîr på någon förrän han hade klargjort sanningen för honom. Han lade ned en otroligt stor vikt på att klargöra sanningen via böcker och brev. Han stödde sitt kall med bevis och belägg.

2 – Att göra Takfîr på ett folk och strida mot dem efter att de har fått reda på sanningen och omedgörligt vänt den ryggen och stridit mot dem som manar till Allâhs och Hans sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lag, är tillåtet enligt Sharî´ah. Den som förkastar att man upprätthåller Allâhs lagar på det som Han har föreskrivit, är fiende till Allâh, Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), Islâm och Muslimerna. Dessutom motsätter han sig Allâhs Sharî´ah och lagar som Islâm inte kan vara utan.

3 – Bland dem som Imâm Muhammad stred mot fanns människor som förnekade Uppståndelsen. Hans motståndare visste det. Likaså fanns bland dem de som innehade hundratals faktorer som nollställer ens tro. Trots det, stred han inte mot dem förrän han förklarat och klargjort sanningen för dem. Om profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade haft något med dessa människor att göra, skulle han aldrig ha tvekat att strida mot dem.” [20]

5 – Ingen Takfîr på oliktänkande

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) gjorde inte Takfîr på dem som inte tyckte och tänkte som honom. Imâm ´Abdul-Latîf Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) sade:

”Apropå hans [21] ord om att han gjorde Takfîr på dem som avvisade honom och förklarade deras liv och egendomar lovliga att tagas, är det en lögn och osanning. Han gjorde inte Takfîr på någon som avvisade honom för något. Han gjorde bara Takfîr på dem som dyrkade andra än Allâh och tog till sig medlare mellan sig själva och Allâh när de tillbad, förlitade sig och ångrade sig. Denna Takfîr skall inte bifogas till honom, utan till Allâhs Bok och Hans sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah och det de resterande sändebuden förkunnade.” [22]

´Allâmah Sâlih al-Fawzâns (hafidhahullâh) sade:

”För det andra är det en lögn när han säger att de tog till sig vapen mot dem som motstred dem. De stred inte mot folk bara för att de motsatte sig dem. Faktum är att han stred mot dem pga. två anledningar:

Den första anledningen: Självförsvar efter att de anfallit dem.

Den andra anledningen: För att utrota avguderi om dess utrotning krävde strid.” [23]

6 – Uppror mot otrogen makthavare är tillåtet

Efter att ha visat att dessa Imâmer säger att Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) stred mot avgudadyrkare, uppstår det direkt en annan fråga. Det är tillåtet att göra uppror mot en otrogen makthavaren vars otro är solklar. Djunâdah bin Abî Umayyah sade:

”Vi besökte ´Ubâdah bin as-Sâmit då han var sjuk. Vi sade till honom: ”Berätta en hadîth för oss som du hört från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och som Allâh kommer att gagna med.” Han sade: ”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kallade på oss och vi lovade honom tro och lydnad. Till det han ville att vi skulle lova honom, hörde att vi skulle lyssna och lyda i det omtyckta och föraktfulla, under goda tider och svåra tider och om vi skulle komma i andra hand [i världsliga frågor] och att vi inte tvistar om frågan [24] med dess folk. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Förutom om ni ser en klar otro som ni har bevis från Allâh för.”” [25]

Imâm an-Nawawî (rahimahullâh) sade:

”al-Qâdhî [´Iyâdh] sade: ”De lärda är ense om att den otrognes ledarskap inte är giltigt och att han skall berövas den om han faller i otro. Samma sak gäller om han låter bli att förrätta bönen och mana till den. Detsamma säger majoriteten om innovationer (Bid´ah).”

al-Qâdhî sade:

”Om han skulle falla i otro, eller i innovationer, och ändra på Sharî´ahn, har han uteslutits från ledarskapet. I detta fall skall han inte lydas. I stället är det obligatoriskt för Muslimerna att göra uppror mot honom, köra bort honom och ersätta honom med en rättvis makthavare. Detta skall dock göras om de klarar av att göra det. Om endast en del av Muslimerna klarar av att göra det, är det obligatoriskt för dem att ta bort den otrogne (Kâfir).”” [26]

7 – Viktig princip innan man påbjuder det rätta och förbjudet det orätta samt frukterna av Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâbs Da´wah och Djihâd

Till sist skall vi nämna vad Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâbs kall och strid resulterade i. Imâm och ´Allâmah Ibn Bâz (rahimahullâh) sade om Imâmen (rahimahullâh):

”Shaykhen (rahimahullâh) lade ned stor vikt på Da´wah och Djihâd. Han stöddes av sina anhängare från Su´ûds familj. De var sysselsatta med Djihâd och Da´wah från 1158 till dess att Shaykhen (rahimahullâh) dog 1206. Därefter fortsatte Djihâd i nästan femtio år. Detta pågick till dess att människorna höll fast vid lydnaden, gick in i Islâm, rev gravkupoler och moskéer som var byggda på gravar, lät Sharî´ahn styra, kastade alla andra styrelsesätt åt sidan och återvände till sanningen. Moskéerna blev fullsatta vid bönerna och lektioner hade börjat hållas i dem. Allmosan betalades och Ramadhân fastades på det sätt som Allâh hade föreskrivit. Det goda påbjöds och det onda förbjöds. Landet, byarna, vägarna och öknen tryggades och säkrades. Beduinerna stannade där de skulle stanna. De gick in i Allâhs religion och accepterade sanningen. Shaykhens kall hade spridits.” [27]

När detta är bekräftat, avslutar vi med Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyahs och Imâm Ibn-ul-Qayyims (rahimahumâ Allâh) ord och princip om att påbjuda gott och förbjuda ont. Denna princip skiljer mellan Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs, Salafiyyah, och Khawâridjs syn på frågan. Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah sade:

”Om välfärd kolliderar eller ryker ihop med ofärd och goda sidor med dåliga sidor, är det obligatoriskt att ta till sig det som väger tyngst. Även om påbud och förbud består av anskaffning av välfärd och avvärjning av ofärd, skall man ändå ta hänsyn till de motsättande faktorerna. Om välfärden blir mindre eller ofärden blir större, skall det inte utföras. Faktum är att det blir förbjudet om ofärden är större än välfärden.

Om en person eller en grupp kombinerar mellan påbud och förbud på så sätt att de inte skiljer mellan dem, är det inte tillåtet att de påbjuds gott och förbjuds ont. I stället skall frågan granskas; om det goda väger tyngre, skall det beordras även om det skulle bestå av en ondska som är mindre än det goda. Inte heller skall det onda förbjudas om det leder till att det goda som man går miste om är större än det onda. Faktum är att förbudet i detta sammanhang anses höra till de faktorer som lockar från Allâhs väg, sprider olydnad mot Honom och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och avskaffar det goda.

Om det onda väger tyngre, skall det förbjudas även om det skulle bestå av godhet, vilken är mindre än det onda. I detta fall anses påbudet till detta goda som fordrar adderad ondska själv vara en ondska och olydnad mot Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).

Om det goda och det onda väger lika mycket, anses de varken vara påbjudna eller förbjudna. Ibland lämpar sig ett påbud, ibland ett förbud och ibland ingenting om de båda frågorna går hand i hand. Detta sker vid särskilda tillfällen.” [28]

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Att förbjuda ont består av fyra nivåer:

Den första – Att det onda försvinner helt.

Den andra – Att det onda reduceras.

Den tredje – Att det förblir densamma.

Den fjärde – Att det blir ännu värre.

De två första nivåerna är föreskrivna, den tredje rör sig om Idjtihâd och den fjärde är förbjuden.” [29]

Efter att ha läst dessa punkter, finner vi att Shaykh-ul-Islâm och Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâbs (rahimahullâh) strid mot avgudadyrkarna och kättarna var tillåten – om inte obligatorisk – enligt Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) religion. Tillika får vi reda på följande punkter:

1 – Att Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) hörde till Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah, Salafiyyah, och han inte kom med något nytt. De författare, journalister och kättare som då har några invändningar mot det, får gärna framföra dem med bevis.

2 – Imâm Muhammad anser, precis som resten av Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah, att det inte är tillåtet att göra uppror mot en syndig, Muslimsk makthavare.

3 – Precis som resten av Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah, Salafiyyah, gjorde Imâm Muhammad inte Takfîr på någon förrän denne hade fallit i otro, fått reda på sanningen och sedan vänt den ryggen.

4 – Imâm Muhammad stred mot avgudadyrkarna efter att de hade fått reda på sanningen.

5 – Det är tillåtet att strida mot en otrogen makthavare om det finns möjlighet till det och om situationen inte blir värre. Detta gjorde, hade och uppfyllde Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh).

6 – Skillnaden mellan oss, Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah, Salafiyyah, som tar hänsyn till välfärd (Maslahah) och ofärd (Mafsadah), och Khawâridj, Eldens hundar, som inte gör det.

Sulaymân bin ´Abdil-Wahhâbs brev mot Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb

Imâm ´Abdul-Latîf Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) sade:

”Låt oss leka med tanken att detta brev verkligen var från Sulaymân. Vem är Sulaymân? Vad är Sulaymân? Här är bevis från Qur’ânen och Sunnah som hugger i hans bröst och fastnar i hans hals. Hans villfarelse och strid mot sin broder var känd. Likaså var han känd för okunnighet och att han inte besatt någon som helst kunskap inom något ämne. Jag har sett ett brev i vilket han motsätter sig Shaykhen. Jag funderade över det och såg att det härrörde från en okunnig person.

Och medan jag skrev detta, fann jag ett annat brev från Sulaymân. Däri fanns glada nyheter om hur han hade lämnat sin första åsikt. Han hade fått Tawhîd och Îmân klargjord för sig och han hade ångrat sig för den villfarelse och överskridelse som han hade levt i. Nedan följer hans brev:

”I Allâhs Namn, den Nåderike, den Barmhärtige

Från Sulaymân bin ´Abdil-Wahhâb till bröderna Hamad bin Muhammad at-Tuwaydjarî, Ahmad bin ´Uthmân och Muhammad bin ´Uthmân.

Salâmun ´alaykum wa Rahmatullâhi wa Barakâtuh.

Vidare:

Jag tackar Allâh för er och påminner er om gåvan Allâh har gett oss då Han låtit oss känna till Hans religion och det Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har kommit med. Han har fått oss att se och räddat oss från villfarelsen…

Shaykhen, hans familj och vår familj mår bra – och lov och pris tillkommer Allâh. De hälsar er.”

De svarade på följande sätt:

”I Allâhs Namn, den Nåderike, den Barmhärtige

Salâmun ´alaykum wa Rahmatullâhi wa Barakâtuh

Det vi vill och hoppas på från oss, er och resten av bröderna, är en fullkomlig klargörelse så att ingen som tar vår okunnighet till förebild luras av våra föregående handlingar. Vi måste hålla fast vid det som har klargjorts av Islâms ljus och profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sharî´ah som Shaykh Muhammad förtydligade. Vi har säkerligen fört krig mot Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och följt villfarelse och vilseledning.

Vi tackar Allâh som har låtit denna Shaykh uppstå i slutet av våra liv. Han manade till Allâhs religion och att man enbart dyrkar Honom. Med Sin godhet och Sitt tillstånd, lät Han honom vägleda de förvirrade.”” [30]

[1] ad-Durar as-Sunniyyah (1/28).

[2] ad-Durar as-Sunniyyah (1/54).

[3] Misbâh-udh-Dhalâm, sid. 21.

[4] al-Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb, sid. 50-51.

[5] Min A´lâm-il-Mudjaddidîn, sid. 92.

[6] Dahr Iftirâ’ât Ahl-iz-Zaygh wad-Dhalâl”, sid. 162.

[7] ad-Durar as-Sunniyyah (1/32-33).

[8] Fatâwâ wa Masâ’il ash-Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb, sid. 5-6, inom Madjmû´ Mu’allafât-ish-Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb, vol. 2.

[9] Misbâh-udh-Dhalâm, sid. 43.

[10] Ibid. 66.

[11] Förordet till Shaykh Rabî´ al-Madkhalîs bok ”Dahr Iftirâ’ât Ahl-iz-Zaygh wadh-Dhalâl”, sid. 10.

[12] Hasan bin Farhân al-Mâlikî. Samtliga Ahl-ul-Bid´ahs högra hand. Avvisad av samfundets lärda som ´Allâmah Sâlih al-Fawzân, ´Allâmah ´Abdul-Muhsin al-´Abbâd, ´Allâmah Ahmad an-Nadjmî och ´Allâmah Rabî´ al-Madkhalî – må Allâh bevara dem.

[13] Dahr Iftirâ’ât Ahl-iz-Zaygh wad-Dhalâl, sid. 109.

[14] ´Uthmân bin Mansûr, en av Salafiyyahs stora motståndare på Imâmens (rahimahullâh) tid.

[15] Misbâh-udh-Dhalâm, sid. 81.

[16] al-Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb, sid. 46-47.

[17] Muhammad Abû Zahrah.

[18] Min A´lâm-il-Mudjaddidîn, sid. 92.

[19] Dahr Iftirâ’ât Ahl-iz-Zaygh wad-Dhalâl, sid. 61.

[20] Ibid. sid. 240.

[21] ´Uthmân bin Mansûr.

[22] Misbâh-udh-Dhalâm, sid. 83.

[23] Min A´lâm-il-Mudjaddidîn, sid. 92.

[24] Imâm as-Sindî (rahimahullâh) sade:

“Det vill säga makten eller allting annat.” (Kommentar till Sunan an-Nasâ’î (7/156))

[25] Muslim (1840) och an-Nasâ’î (4162).

[26] Sharh Sahîh Muslim (12/189).

[27] al-Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb, sid. 50-51.

[28] al-Amr bil-Ma´rûf wan-Nahî ´an al-Munkar, sid. 86-87.

[29] A´lâm-ul-Muwaqqi´în (3/4-5).

[30] Misbâh-udh-Dhalâm, sid. 105-110.