Ibn-ul-Qayyim al-Jawziyyah

Denna Salafî Imâm blev välkänd med titeln "Ibn-ul-Qayyim al-Jawziyyah" för hans far var rektor på ’al-Jawziyyah-skolan i Damaskus. Då det gäller hans namn, så är det: Shams-ud-Dîn, Abû ´Abdullâh, Muhammad bin Abû Bakr bin Ayyûb az-Zar´î (en tillskrivelse till Azra’ som är södra Syrien), sedan ad-Dimashqî, al-Hanbalî.

Han föddes den 7:e dagen under månaden Safar år 691H (1292 eKr.) och uppfostrades i ett framstående hem med kunskap och detta gav honom chansen att ta kunskap från hans tids äldre lärda, under en tid då flera kunskapsinriktningar hade blomstrat. Han studerade under ash-Shihâb an-Nâbilîsî, Abû Bakr bin ´Abd ud-Dayim, al-Qâdhî Taqî-ud-Dîn Sulaymân, ´Îsâ al-Mut´im, Fâtimah bint Jawhar, Abû Nasr Muhammad bin ´Imâd-ud-Dîn ash-Shayrazî, Ibn Maktûm, al-Bahâ’ bin ´Asâkir, ´Alâ-ud-Dîn al-Kindî, Muhammad bin Abûl-Fath Ba´lbakî, Ayyûb bin al-Kamâl och al-Qâdhî Badr-ud-Dîn bin Jamâ´ah.

Han erhöll kunskap i arvsrätt från Ismâ´îl bin Muhammad och läste arabiska hos Abûl-Fath Ba´lbakî och al-Majd at-Tûnisî. Han studerade fiqh hos en mängd lärda, bland dem fanns Ismâ´îl bin Muhammad al-Harranî. Han läste usûl (grundläggande frågor gällande tro etc.) under as-Sâfî al-Hindî. Angående hans största lärare och Shaykh som han slog följe med under 17 år av sitt liv, och som påverkade honom mest, så är det Imâmen, Mujaddid (återupplivaren), Taqî-ud-Dîn bin Taymiyyah. Han (Ibn-ul-Qayyim) anammade samma metodologi som honom och ägnade tid åt att bekämpa innovationens och begärets folk och de som avvek från Religionen.

Gällande hans egna studenter, så är de många. Bland dem finns, hans son ’Abdullah, Ibn Kathir, författaren av al-Bidaayah wan-Nihaayah, och Imamen och Hafidhen, ’Abdur-Rahmaan bin Rajab al-Baghdaadi, al-Hanbali, författaren till Tabaqaat ul-Hanaabilah, och även Shams ud-Deen Muhammed bin ’Abdul-Qaadir an-Naabilisi.

Ibn ul-Qayyim levde under en tid då oroligheter, intern förvirring och kaos rådde, såväl som ett externt hot som hotade den islamiska staten. Av denna anledning, brukade han uppmana till förkastning av separation och oenighet och att istället hålla fast vid Allahs Bok och Hans Profets Sunnah. Bland hans mål var att återvända den ursprungliga religionens grunder och rena den från innovation och begär. Så han kallade därför till förintandet av blint följande(Taqlîd) av Madhhab och att återvända till Salafs madhhab och följa deras väg och metodologi. Och p g a detta ser vi att han inte begränsade sig till Hanbalis madhhab, och han tog ibland en av de olika andra madhhabernas åsikter, eller rentav han hade en åsikt och syn som stod i konflikt med de andra madhhabernas åsikter. Detta berodde på att hans madhhab var ijtihaad och avfärdandet av taqlid. Följden av detta blev att han tillfogades stor skada och blev fängslad tillsammans med sin Shaykh, Ibn Taymiyyah, i samma fängelse men isolerad från honom. Han släpptes inte från fängelset förrän hans Shaykh dog.

Han vände sig till undervisning och att ge domslut under ett antal år och folket (alla), utan att utesluta någon, drog nytta av honom. De lärda vittnade om hans kunskap och fromhet.

Ibn Hajar sade om honom: "Han hade ett modigt hjärta, han hade brett kunskapsområde och var väl insatt i skillnaderna (i åsikt) och i Salafs madhaahib."

Sheikh ul-Islaam, Muhammed bin Ali ash-Shawkaani sade: "Han höll sig till de mest autentiska bevisen, och älskade att handla enligt de. Han var ej beroende av åsikt (ra’i), kom att överträffa (andra) med sanningen och var inte hård mot någon gällande det."

Ibn Kathir sade: "Han var engagerad i att sysselsätta sig själv med kunskap, dag och natt. Han brukade be och recitera Qur’aanen mycket och hade en utmärkt karaktär, visade stor tillgivenhet och vänskap. Han var inte svartsjuk eller avundsjuk."

Ibn Kathir sade också: "Jag vet inte, i vår tid, någon i denna värld som dyrkar bättre än honom. Han brukade ha ett speciellt sätt beträffande bönen. Han brukade till en stor del förlänga den, han brukade förlänga dess bugande och prostrerande. Många av hans kollegor avstod ibland från honom men han återgick aldrig till att inte utföra dessa (handlingar), rahimahullah."

Och Mullaa Ali al-Qaari sade: "Och den som undersöker boken Sharh Manaazil us-Saa’irin (dvs. Madaarij us-Saalikin), kommer att komma underfund med att båda två (ibn ul-Qayyim och ibn-Taymiyya) var bland de mest äldsta av Ahl us-Sunnah wal-Jamaa’ah och bland denna Ummahs Awliyaah (Under Allahs beskydd)."

Al-Hafidh as-Suyouti sade: "Och han blev en av de äldsta lärda i tafsir (tolkning), hadith, usool, furou’ (förgrenings frågor) och det arabiska språket."

Han skrev och sammanställde i ämnena fiqh, usool, siyar (biografi), historia och i Hadith vetenskap. Parallellt med detta var han lingvist, kunnig i grammatik, och en poet. Han har skrivit mycket poesi.

Han gick vidare till sin Herres Barmhärtighet under Ishaas senare timmar, Torsdagsnatten den 13.:e av månaden Rajab år 751H (1350 ekr.) och begravdes vid foten av berget Qaasiyoon vid Damaskus. Bakom sig lämnade han många skrivna böcker, bland vilka de mest berömda är:

1. Shifaa ul-Aleel
2. Miftaah Daar us-Sa’aadah
3. Zaad al-Ma’aad fee Hadyi Khair il-Ibaad
4. Haadi ul-Arwaah ilaa Bilaad il-Afraah
5. Ighaathatul-Lahafaan fee Hukm Talaaq al-Ghadbaan
6. Al-Jawaab Kaafee liman Sa’ala an Dawaa ish-Shaafee
7. Madaarij us-Saalikeen fee Manaazil is-Saa’ireen
8. Tahdheeb Sunan Abee Daawood
9. As-Sawaa’iq ul-Mursalah alal-Jahmiyyah wal-Mu’attilah
10. Raf’ Yadain fis-Salaat
11. Kitaab ul-Kabaa’ir
12. Hukm Taarik us-Salaat
13. Al-Kalim ut-Tayyib wal-Amal us-Saalih
14. Sharh Asmaa il-Husnaa
15. A’laam al-Muwaqqi’een an Rabbil-Aalameen.

Må Alla vara Barmhärtig över denna stora och anmärkningsvärda Imaam. När världen genom honom och stärk hans position, rang efter rang, i det Efterkommande.