Ahl-us-Sunnah mot Ahl-ul-Bid’ah, del II

Shaykh Rabî' al-Madkhalî

Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade, "Detta är realitet från de uttal som salaf och Ahl-ul-’Ilm gör, "Sannerligen skall de som kallar till bid’ah inte ha sina vittnesmål accepterade. Inte heller skall kunskap tas från dem. Och inte heller skall man gifta bort kvinnorna till dem." Detta är deras gottgörelse ända fram till att de avstår från att göra det som de gör. På grund av detta så måste det noteras att det finns skillnad mellan den som kallar till bid’ah och den som inte gör det. Den som kallar visar allmänt sin ondska och på så sätt är det nödvändigt att straffa honom, till skillnad från den som döljer sin bid’ah. Sannerligen är den andre lika ond som hycklarna (munâfiqûn) – de som Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) brukade godkänna deras förklaranden av Tron och anförtro deras förklaranden till Allâh, medan han kände till tillståndet hos de flesta av dem." (8)

Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade också i sin tafsîr till Allâh’s Uttal, "Kvinnan och mannen som är skyldiga till otukt skall piskas hundra gånger var. Låt inte medlidande hindra er i deras fall, i ett straff som är föreskrivet av Allâh, om ni tror på Allâh och den Sista Dagen. Och låt en grupp av de troende vara vittne till deras bestraffning." (9), "På så sätt har Allâh beordrat att de gottgör och att de straffas och i närvaron av en grupp troende. Anledningen till detta är att om en gärning av olydnad utförs ute i allmänheten så skall även bestraffningen ske ute i allmänheten. Detta är uttalat i en athar, "Den som syndar i hemlighet skall ångra sig i hemlighet. Och den som syndar ute i allmänheten skall ångra sig ute i allmänheten." Det faller inte under kategorin av att vara dolt, som den sorten Allâh älskar, som finns i en hadîth, "Allâh kommer dölja den som döljer en Muslims fel." Om den allmänna missgärningen döljs så är det som att hålla med om en öppen ondska.

Det sägs i en hadîth, "Sannerligen, när en synd är dold så vållar den ingen skada förutom för den som har gjort den. Och när den är öppen och synlig för allmänheten och inte bortstött så skadar de folkmassan."

Så om synden utförs öppet så måste även soningen ske öppet i enighet med begriplig rättvisa. P g a, så är det inte baktal (ghîbah) att tala om den som öppet publicerar sin bid’ah och sina dumheter, vilket har rapporterats av Hasan al-Basrî och andra. Detta p g a att om någon publicerar det så gör han det som en rättvisa för Muslimerna att straffa honom. Det "minsta" av straffet är att han bör vanäras så att folk undviker och avstår från honom och hans missledning. Och om han inte vanäras och all ondska eller olydnad eller bid’ah som finns hos honom inte meddelas så kommer folket luras av honom. Det är som att detta skall föra någon av dem att göra det som han tror på. Samtidigt kommer detta endast få honom att stiga i sin djärvhet, ondska och olydnad. Så om hans fel nämns så kommer han att hindra sig själv och andra kommer hindras från hans ondska och från att göra honom sällskap.

Hasan al-Basrî sade, "Vänder du dig bort från att nämna den ondes situation? Nämn vad han har så att folket må varnas för honom!" Detta har rapporterats i marfû’ form.