Shî´ah

[ index ]

Hur Shaytân lurade Shî´ah

Av Imâm ´Abdur-Rahmân al-Jawzî
(Ur ”Talbîs Iblîs” sid.39-51)

På samma sätt som Iblîs lyckades med att lura Khawârij till att strida mot ´Alî bin Abî Tâlib, lyckades han, å andra sidan, även med att få andra att överdriva sin kärlek till ´Alî.

Bland extremisterna förekom de som påstod att ´Alî var Allâh, medan andra menade att han var bättre än profeterna. Några av extremisterna ansåg det vara en religiös plikt att förbanna Abû Bakr och ´Umar, medan andra förklarade Abû Bakr och ´Umar som Kuffâr. Det var så många andra löjliga och sjuka sekter som dök upp från de som överdrev i sin kärlek till ´Alî, att det hade tagit mycket tid att nämna dem alla. Följaktligen kommer jag att hänvisa till några av dem. ´Abdul-Wâhid bin Burhân al-Asadî rapporterade att Ishâq bin Muhammad an-Nakha’î al-Ahmar brukade säga att ´Alî var Allâh. Han sade också att i staden Madâ’in förekom en extremistgrupp vid namnet Ishâqiyyah som slöt sig till honom. (al-Milal wan-Nihal sid. 188-189)

I en av Abû Muhammad al-Hasan bin Yahyâ an-Nawbakhtî’s böcker, vilken han skrev som avvisning mot dessa extrema åsikter, rapporterade al-Khatîb, att efter att författaren hade nämnt deras olika påståenden, skrev han,

”En av de som på vår tid blev fullständigt galen i att överdriva sin kärlek till ´Alî, var Ishâq bin Muhammad, känd som al-Ahmar. Han brukade påstå att ´Alî var Allâh och att han ständigt visar sig. Ibland visar sig Allâh i al-Hasan’s skepnad och ibland i al-Husayn’s, och det var han som i Jibrîl’s skepnad delegerade Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).

En annan grupp av Shî´ah ansåg att Abû Bakr och ´Umar var Kuffâr, medan andra menade att de hade blivit avfällingar efter profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) död. Andra förklarade att de avvisade allt samröre med alla kalifer utom ´Alî. När Zayd vägrade (att avvisa), förkastade de honom och blev på så sätt kända som Râfidhah (Förkastarna). Bland dem förekom de som skänkte ledarskapet till Mûsâ bin Ja´far, därefter till hans son ´Alî, därefter till Muhammad bin ´Alî bin Muhammad, därefter till al-Hasan bin Muhammad al-´Askarî och till sist till hans son, Muhammad, den tolfte Imâmen, den lovade Imâmen, som de påstod inte hade dött, utan kommer att återvända de sista dagarna och fylla jorden med rättvisa.

Abû Mansûr al-´Ijlî påstod att Muhammad bin ´Alî al-Bâqir brukade återvända och att han var hans kalif. Han påstod att Allâh hade lyft upp honom till himlarna och smekt honom på håret med Sin Hand. Han menade också att han var den bit som brukade falla ner från skyn [1] .

Likaså hävdade en annan grupp från Râfidhah Shî´ah, vilken kallades för Janâhiyyah och som var ´Abdullâh bin Mu´âwiyah bin Ja´far Dhîl-Janâhayn’s anhängare, att Allâh’s Ande far ner genom profeternas och helgonens länder tills att Den nådde ´Abdullâh Dhîl-Janâhayn, som inte har dött och vars återkomst man väntar på.

Det fanns även en grupp som hette Ghurâbiyyah och som hävdade att ´Alî hade en andel i profetkallet.

En annan grupp vid namnet Mufawwidhah trodde på att efter att Allâh hade skapat Muhammad, delegerade Han världens skapelse till honom. En grupp från dem vid namnet Dhammâmiyyah (Kritikerna) kritiserade Jibrîl eftersom de ansåg att han var beordrad att skickas till ´Alî istället för Muhammad.

Några från Shî´ah säger att Abû Bakr orättvist nekade Fâtimah hennes arv. Vid ett tillfälle, efter att as-Saffâh hade hållit tal, ställde sig en ´Alawî upp och sade,

”Jag är från ´Alî’s (radhiyâ Allâhu ´anh) avkomma. Amîr-ul-Mu’minîn! Hjälp mig mot de som har handlat orätt mot mig.”

När han frågade denna ´Alawî om vem som hade behandlat honom dåligt, sade han,

”Jag är en av ´Alî’s barnbarn och den som har behandlat mig orätt var Abû Bakr när han tog Fadak-oasen ifrån Fâtimah.”

as-Saffâh frågade honom om Abû Bakr fortsatte med att begå detta brott, och han svarade att han hade. Därefter frågade han honom om vem som tog befälet efter Abû Bakr, och han svarade,

”´Umar.”

Han frågade då honom om han också hade fortsatt med den dåliga handlingen och han svarade att han hade. Därefter frågade han honom om vem som tog befälet efter ´Umar, och han svarade,

”´Uthmân.”

Därefter när han frågade honom om vem som tog befälet efter ´Uthmân, började han att titta runt om kring sig för att hitta en plats där han kunde gömma sig. [2]

Ibn ´Aqîl sade att detta var uppenbart, att de som formade Râfidhah, avsåg en attack mot religionens grunder och profetkall. För det som Allâh’s sändebud kom med tillhör det gångna och varken erfaret eller bevittnat av oss. Och vi kan endast vara säkra på det som har kommit till oss om vi tror på att det framfördes av de rättfärdiga och kunniga bland Muslimernas tidigare generationer. Så om vi säger att det första Sahâbah gjorde efter profetens död var att förtrycka hans familj genom att beröva dem kalifatet och deras arv, kan detta endast vara ett resultat av Sahâbah’s misstro till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Därför att rätt tro, speciellt vad gäller profeterna, nödvändiggör att deras lagar skyddas och bevaras efter deras död. Så om vi accepterar Râfidhah’s påstående att Sahâbah tillät dessa saker efter profetens död, skulle vårt förtroende för Sharî´ah gå förlorat eftersom det inte finns något mellan oss och profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förutom det som Sahâbah framförde och vårt förtroende för dem.

Den extrema ”kärleken” till ´Alî fick Râfidhah att hitta på flera hadîther beträffande ´Alî’s enorma meriter; flesta av dem skulle vara riktigt smärtsamma för honom att höra. Många av sådana hadîther kan bl a hittas i boken ”al-Mawdhû´ât”. Några av dem är hadîthen som säger att solen gick ner innan ´Alî hann be Salât-ul-´Asr. Då gick solen åter upp så att han kunde be i tid. Denna hadîth anses som falsk på grund av dess berättare, vilka alla anses som opålitliga. Den anses också som falsk därför att om solen åter igen hade gått upp, skulle det anses som en ny soluppgång, inte en ny tid till ´Asr. Likaså hittade de på en berättelse att Fâtimah tog Ghusl och därefter ha dött med viljan att hennes kropp inte skulle tvättas efter hennes död. Detta är en lögn i förhållande till kedjan, och det är ett okunnigt förhållande till dess betydelse. Den döda kroppens Ghusl är för orenheten som kommer med döden, så hur kan man då ta den före döden?

Râfidhah har likaså flera påhittade Fiqh-domar som inte har någon grund i religionen och som motsätter sig de tidiga Muslimernas Ijmâ´. Fiqh-frågan som rapporterades av Ibn ´Aqîl, och som han citerade från ”Kitâb-ul-Murdadhâ”, säger att Sujûd inte är tillåtet på något annat än på jorden, naturliga växter eller mineralprodukter. Därför är det inte tillåtet att man gör Sujûd på ull, läder eller pälsmattor. De förbjöd även att man ber i samling (Jamâ´ah) baserat på att Imâmen måste vara felfri (Ma´sûm).

Iblîs fick dem inte bara att hitta på dessa grundlösa domar, utan också att anse det som en av trons grundpelare att man förbannar profetens Sahâbah. Hursomhelst, profetens beordring i de två Sahîh,

”Förbanna inte mina följeslagare, för sannerligen, om någon av er skänkte en mängd guld lika stor som berget ´Uhud, hade det varken jämnat ut en näve eller ens en halv näve av det som de skänkte.” (al-Bukhârî och Muslim)

gör denna trospelare grundlös.

Suwayd bin Ghafalah rapporterade att han en gång hade gått förbi en grupp Shî´ah som talade nedsättande om Abû Bakr och ´Umar. Därefter besökte han ´Alî bin Abî Tâlib och sade till honom,

”Amîr-ul-Mu’minîn! Jag gick förbi några av dina anhängare samtidigt som de stod och talade nedsättande om Abû Bakr och ´Umar. Om det inte hade varit att de tror att du döljer det som de öppet talar om, så hade de aldrig vågat säga något sådant.”

´Alî svarade,

”Jag söker skydd hos Allâh! Jag söker skydd hos Allâh från att ha någon annan hemlig känsla mot de två än den som profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) anförtrodde mig med. Må Allâh förbanna den som mot dessa två håller inom sig själv något annat än godhet och tacksamhet. De var som Allâh’s sändebuds bröder, de var hans följeslagare och hans medhjälpare, må Allâh vara nöjd med dem båda.”

Därefter reste sig ´Alî upp med tårfyllda ögon och tog tag i min hand tills att vi kom in i moskén. Därefter reste han sig upp på predikstolen och satte sig ned högst upp. Han höll i sitt skägg och tittade på det tills att människorna hade samlat ihop sig. Efter att ha hållit ett kort men vältaligt tal, lade han till,

”Vad är det med de som kommer med dessa anklagelser mot Quraysh’s två herrar, Muslimernas två fäder – anklagelser som jag aldrig har sagt, som jag aldrig har velat andra att säga och för något som jag kan straffas för? Vid Honom som klöv kornet och skapade själen, endast en from troende älskar dem, och endast en bedrövlig syndare hatar dem. De två som gjorde Allâh’s sändebud sällskap, som beordrade till godhet och förbjöd ondska, som blev arga på syndarna och straffade dem baserat på sanning och ärlighet. De överskred inte Allâh’s sändebuds åsikter i sina domar. Istället stämde deras åsikter alltid överens med Allâh’s sändebuds och de troende var alltid belåtna med dem båda under deras respektive kalifat. Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) utsåg Abû Bakr till att leda de troende i Salâh de sista nio dagarna av profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) liv och han dog utan att återkalla honom. Efteråt utsåg de troende honom som ansvarig för deras angelägenheter och de gav honom sin Zakâh. Villigt lovade de honom Bay´ah (lojalitet och lydnad) och jag är den första från Banû ´Abdul-Muttalib som bekräftar hans ledarskap. Han tyckte inte om ledarskap och ville istället att någon av oss skulle ta hans plats. Vid Allâh! Han var den bäste av de som blev kvar efter profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam); den äldste, den vänligaste och verkligen den mest medlidande och fromme. Han var lik Mikâ’îl i sin godhet och han var lik profeten Ibrâhîm i att vilja förlåta och i sitt värdiga uppträdande. Han antog profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) väg och han gick bort på den vägen, må Allâh vara nöjd med honom.

Efter Abû Bakr tog ´Umar tag i befälet, och jag var bland de som var nöjda med hans utnämning. Han härskade i enlighet med Allâh’s sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans följeslagare Abû Bakr’s handlingsprinciper. Han gick i deras fotspår på samma sätt som en kamelkalv följer sin moder. Jag svär vid Allâh! Han var vänlig och mild mot de svaga, han stred för de förtryckta och han var utan några som helst brister i Allâh’s religion. Genom honom visade Allâh exempel på sanningen och Han gjorde sanningen en del av honom i en sådan utsträckning, att vi brukade tro att det var en ängel som talade med hans tunga. Allâh gjorde hans omvändelse till en stärkande faktor till Islâm. I hycklarnas hjärtan placerade Han rädsla för honom och i de troendes hjärtan kärlek för honom. Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) jämförde honom med ängeln Jibrîl i sin hårdhet mot Islâm’s fiender. Så vem av er kan jämföras med dessa två? Må Allâh vara nöjd med dem och må Allâh skänka oss möjligheten att fortsätta färdas på deras väg. Låt den som älskar mig, älska dem, för den som inte älskar dem har förargat mig och jag kommer inta ha något med honom att göra. Om jag i fortsättningen hör något nedsättande tal om dessa två, skall jag straffa brottslingarna hårt. Efter denna dag, skall den som frambringas till mig, straffas med en baktalares straff. Sannerligen är detta folkets bästa, efter profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), Abû Bakr och ´Umar, må Allâh vara nöjd med dem båda. Därefter vet Allâh bättre vem som är den bäste. Jag säger detta och jag ber Allâh om förlåtelse för både er och mig.  

^[1] Biten som nämns i kapitlet at-Tûr: 44 och kapitlet Saba’: 9.

^[2] ´Alî tog tag i befälet efter ´Uthmân och han rättade inte heller till denna ”orätta” handling. Så antingen fortsatte ´Alî med att förtrycka sig själv och sin familj, eller så hade Abû Bakr rätt när han inte gav Fâtimah Fadak-oasen baserat på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) uttalande att det en profet lämnar är välgörenhet, inte arv.

[ index ]