Shî´ah

[ index ]

Râfidhah Shî´ah’s syn på Qur’ânen

Shaykh Muhibb-ud-Dîn al-Khatîb
(Ur "al-Khutût-ul-´Arîdhah" sid. 4-10)

En av de mest kända och respekterade Shî´ah-lärda från Najaf, Mirzâ Husayn bin Muhammad Taqî an-Nawarî at-Tabarsî, skrev 1292H boken "Fasl-ul-Khitâb fî Ithbât Tahrîf Kitâb Rabb-il-Arbâb". I denna bok samlade han ihop över ett hundra texter som hade under historiens lopp skrivits ner av Shî´ah-´ulamâ’ som hävdade att det hade fifflats med Qur’ânen – att man både hade lagt till och tagit bort. at-Tabarsî’s bok trycktes i Iran 1298H och den lockade mycket uppmärksamhet. De föredrog att man inte skulle samla alla anklagelser i en enda bok, utan att istället sprida ut dem, eftersom det kunde användas som bevis mot dem av deras motståndare. När ´ulamâ’ öppet offentliggjorde sin kritik, svarade at-Tabarsî med en annan bok, "Radd ba´dh-ush-Shubuhât ´an Fasl-il-Khitâb fî Ithbât Tahrîf Kitâb Rabb-il-Arbâb". Denna bok skrev han som ett försvar till sin originella bok två år före sin död. För att visa att de uppskattade att han försökte bevisa att Qur’ânen är förvrängd, begravde Shî´ah honom i en av sina heligaste helgedomar, Najaf.

Några av "bevisen" som at-Tabarsî framförde för att bevisa att Qur’ânen är förvrängd, var ett citat av det som Shî´ah anser vara ett förlorat stycke ur Qur’ânen: Sûrat-ul-Wilâyah. Den säger beträffande ledarskapet som skänktes till ´Alî på följande sätt,

"Troende! Tro på profeten och på walî (en som har fått makten att härska); de två som Vi har sänt för att leda er till den rätta vägen…"

Muhammad ´Alî as-Sa´ûdî lyckades att undersöka det iranska manuskriptet av Qur’ânen som tillhörde orientalisten Brown, och han lyckades att göra en fotokopia på Sûrat-ul-Wilâyah med dess persiska översättning. Dess existens bekräftades av at-Tabarsî i sin bok "Fasl-ul-Khitâb" och av Muhsin Fânî al-Kashmîrî i sin bok "Dabistan Madhâhib". Denna bok, som var skriven på persiska, trycktes flera gånger i Iran. Kapitlet "Sûrat-ul-Wilâyah", vilket falskt tillskrivs Allâh’s Uppenbarelse, citerades också av den kända orientalisten Noeldeke i sin bok "History of Copies of the Qur’ân". Det förekommer även i "French-Asian Newspaper" året 1842.

at-Tabarsî citerar även en berättelse ur "al-Kâfî", som är lika värdefull hos Shî´ah som "Sahîh al-Bukhârî" hos Ahl-us-Sunnah. Det står,

"Flera av våra följeslagare berättade från Sahl bin Ziyâd, från Muhammad bin Sulaymân, att några av hans vänner rapporterade att Abûl-Hasan ath-Thânî ´Alî bin Mûsâ ar-Ridhâ,

"Vi hör verser från Qur’ânen som är olika de som vi har och vi är på så sätt inte kapabla att läsa dem i enlighet med den läsning som har nått oss från dig. Syndar vi därmed?" Han svarade, "Nej. Läs den så som ni har lärt den; någon kommer komma till er för att lära er.""

Denna dialog är utan några som helst tvivelaktigheter påhittad av Shî´ah och falskt tillskriven Imâm ´Alî bin Mûsâ ar-Ridhâ; dock anser Shî´ah denna dom som giltig. Dess innebörd är, att under tiden någon av dem läser den Qur’ânen som Muslimerna har lärt sig enligt ´Uthmân’s enstämmigt accepterade text inte syndar, kommer Shî´ah-prästerskapet och de lärda lära varandra en annan version än den accepterade – en version som de påstår sig ha kommit till deras Imâmer från Ahl-ul-Bayt.

Det var den brinnande lusten efter att få fastställa en skillnad mellan "Shî´ah-Qur’ânen" och den kända och officiellt accepterade Qur’ânen som utgavs av ´Uthmân, som motiverade at-Tabarsî att skriva sin bok "Fasl-ul-Khitâb". Även om Shî´ah låtsas förneka at-Tabarsî’s bok, vilket är en form av Taqiyyah (Shî´ah’s hyckleri för att skydda sin religion), bekräftar de hundratals citaten från deras lärdas kända verk, deras godtagande att Qur’ânen har förvrängts. Men självklart så vill de ju inte att högljudda rop skall höjas över denna perversa troslära som de har.

Det avsedda resultatet är att de skall få oss att tro att det förekommer två Qur’âner: den ena, som är ´Uthmân’s och erkänd och accepterad av Sunnî Muslimerna; och den andra, som påstår sig vara Shî´ah’s dolda version och i vilken Sûrat-ul-Wilâyah sägs förekomma. Likväl vet de om att de hittade på det där yttrandet som de tillskrev Imâm ´Alî bin Mûsâ ar-Ridhâ: "…Läs den så som ni har lärt den; någon kommer komma till er för att lära er." Shî´ah menar också att det har strukits bort en vers ur Sûrat-ul-Inshirâh. Det påstådda avskaffandet är "Och Vi gjorde ´Alî till din svärson". Skäms de inte för att komma med en sådan anklagelse, när det är allmänt känt att denna Sûrah uppenbarades i Makkah då ´Alî ännu inte var profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) svärson? Hans enda svärson på den tiden var al-´As bin ar-Rabî´ al-Ummawî. Beträffande ´Alî som svärson, bör man också notera att Allâh gjorde ´Uthmân bin ´Affân till profetens svärson genom att gifta två av profetens döttrar. Efter att ´Uthmân’s andra fru (d v s den andra av systrarna) hade dött, sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) till honom,

"Hade jag haft en tredje, skulle vi ha gett henne till dig."

Åttio år efter att "Fasl-ul-Khitâb" hade tryckts, var glädjen total bland Islâm’s fiender, speciellt då missionärerna och orientalisterna. De älskade boken så pass, att de t o m beslöt sig för att översätta den till sina egna språk. Det är inte konstigt med tanke på att den innehåller hundratals lögner och falska anklagelser mot Allâh och den mest utvalda skapelsen, Islâm’s profet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), och mot de vördnadsvärda Sahâbah (radhiyâ Allâhu ´anhum ajma´în). I al-Kulaynî’s "al-Kâfî" förekommer två klara texter som klargör Shî´ah’s perversa ställning till Qur’ânen. Den första lyder på följande sätt,

"Jag hörde Abû Ja´far säga,

"Endast en lögnare påstår att han har samlat ihop Qur’ânen så som den uppenbarades. Endast ´Alî bin Abî Tâlib och Imâmerna efter honom samlade ihop och memoriserade Qur’ânen så som den uppenbarades."" (sid. 54)

Varenda en Shî´î måste tro på denna text i "al-Kâfî" som en pelare i deras tro.

Vad gäller oss, Ahl-us-Sunnah, så säger vi att Shî´ah falskt har tillskrivit al-Bâqir Abû Ja´far ovanstående text. Beviset för vår ställning är att ´Alî, under sitt ledarskap i Kûfah, aldrig någonsin tog till sig eller sökte någon annan version av Qur’ânen än den som Allâh lät kalifen ´Uthmân samla ihop och som gällde i alla Islâmiska länder fram till Domedagen. Om det vore sant att ´Alî hade en annan Qur’ân, hade han naturligtvis verkställt dess domar och beordrat Muslimerna att hålla sig till dess föreskrifter och vägledning. Eftersom han var den överlägsna ledaren, skulle ingen våga att utmana honom i det. Som tillägg bör man också notera, att om ´Alî verkligen hade en annan Qur’ân men dolde den för Muslimerna, skulle han på så sätt ha bedragit Allâh, Hans sändebud och Islâm’s religion genom att göra något sådant. Vad gäller Jâbir al-Ju´fî som påstår sig ha hört den hädiska konversationen från Imâm Abû Ja´far Muhammad al-Bâqir, måste man veta, att även om Shî´ah anser honom som sanningsenlig berättare av berättelser, är han allmänt känd hos Sunnî-skolorna som lögnare och historieuppfinnare. Abû Yahyâ al-Hammânî berättade att han hörde Imâm Abû Hanîfah säga,

"Den bäste som jag har träffat i att överföra berättelser är ´Atâ’, medan Jâbir al-Ju´fî är den största lögnaren som jag har träffat." (Majallah al-Azhar 1372H sid. 307)

Den andra texten ur "al-Kâfî" som nämns ovan, tillskrivs Ja´far as-Sâdiq’s son. Den lyder så här,

"Det berättades att Abû Basîr sade, "Jag kom in till Abû ´Abdullâh (d v s Ja´far as-Sâdiq) som sade, "Sannerligen har vi Fâtimah’s Qur’ân." Jag sade, "Vad är Fâtimah’s Qur’ân för något?" Han svarade, "Den innehåller tre gånger mer än den här Qur’ânen som är er. Vid Allâh! Den innehåller inte ens en bokstav ur er Qur’ân."" (sid. 75)

Dessa påhittade Shî´ah-texter som är falskt tillskrivna Ahl-ul-Bayt’s Imâmer är ganska tidiga. De rapporterades av Muhammad bin Ya´qûb al-Kulaynî ar-Râzî i boken "al-Kâfî" för tusen år sedan, och de levde innan honom eftersom de berättade från hans förfäder – de falska Shî´ah-grundernas främsta konstruktörer. När Spanien var under de arabiska Muslimernas kontroll, brukade Imâm Abû Muhammad bin Hazm debattera med de spanska prästerna beträffande de heliga böckerna. Han brukade hämta bevis som bekräftade att de hade förvrängt och ändrat så pass mycket, att deras ursprung hade försvunnit. Då brukade prästerna argumentera tillbaka med att säga att Shî´ah påstår att Qur’ânen har blivit förvrängd. Ibn Hazm refuserade då deras argument med att säga att Shî´ah’s påståenden varken kan användas som bevis mot Qur’ânen eller Muslimerna eftersom Shî´ah själva inte är Muslimer.

[ index ]