Salaf och makthavarna

Av Imâm ´Abdul-Latîf Âl ash-Shaykh
(Ur "ad-Durar-us-Suniyyah fîl Ajwibat-un-Najdiyyah" (7/177-178))

Jag skall ge er ett exempel från al-Hajjâj bin Yûsuf ath-Thaqafî, och hans affärer är välkända för detta folk; orättvisa, förtryck, överflödigt blodflödande, vanhelgande av Allâh's heligheter, morden på de största från detta folk, som t ex Sa´îd bin Jubayr, belägringen av Ibn-uz-Zubayr, även om han hade tagit skydd i Haram, tillåtelseförklaringen av det okränkbara och heliga, dödandet av Ibn-uz-Zubayr, även om Ibn-uz-Zubayr hade lytt honom och folket i Makkah, Madînah, Yemen och större delen av Irak hade lovat honom (Ibn-uz-Zubayr) förbund och lydnad. Och al-Hajjâj var endast Marwân's ställföreträdare och därefter hans sons, ´Abdul-Mâlik. Ingen från efterträdarna eller de inflytelserika människorna, som hade makt, hade lovat Marwân förbund och lydnad. Och trots allt detta, var det ingen från Ahl-ul-´Ilm som tvekade med att lyda honom och ge efter i det som lydnad är tillåtet bland Islâm's pelare och deras förpliktelser.

Och Ibn ´Umar, och vem som än träffade al-Hajjâj, var bland Allâh's sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sahâbah. De konkurerade aldrig med honom och inte heller förhindrade de att man skulle lyda honom i det vilket Islâm är fastställt med och med vilket tron fullkomliggörs. Samma sak gällde de som levde samtidigt som al-Hajjâj bland Tâbi´ûn, som t ex Ibn-ul-Musayyib, al-Hasan al-Basrî, Ibn Sîrîn, Ibrâhîm at-Taymî och deras like från folkets ledare. Situationen fortsatte i samma bana mellan folkets ledande ´ulamâ'; de brukade uppmana till att man lydde Allâh och Hans sändebud och utföra Jihâd på Hans Väg med varje ledare, oavsett om han var rättfärdig eller syndig, vilket är välbekant i de böcker som handlar om religionens fundamentala grunder och trosläror.

Likaså Banû al-´Abbâs. De erövrade Muslimernas land med tvång och svärdet, men ingen från Ahl-ul-´Ilm hjälpte dem i det. De dödade stora mängder av människor och likaså Banû Umayyah's ledare och ställföreträdare. De dödade Ibn Hubayrah, Iraks ledare, och de dödade Marwân, kalifen. Det rapporterades att mördarna dödade runt åttio människor från Banû Umayyah på en enda dag. Därefter lade de sina filtar på liken, satte sig på dem och kallade på mat och dryck.

Så trots allt detta, är de ledande ´ulamâ''s, som t ex al-Awzâ´î, Mâlik, al-Layth bin Sa´d och ´Atâ bin Abî Rabâh, uppförande med de kungar inte dold för den som har någon som helst kunskap och uppfattning. Därefter kom nästa generation av Ahl-ul-´Ilm, som t ex Ahmad bin Hanbal, Muhammad bin Ismâ´îl (al-Bukhârî), Muhammad bin Idrîs (ash-Shâfi´î), Ahmad bin Nûh, Ishâq bin Râhawayh och deras bröder…på deras tid dök det upp kungar med stora Bid´ah och förnekandet av Egenskaperna. De kallades för att bekräfta detta och prövades därefter av dem. Den som blev dödad, blev dödad, som t ex Ahmad bin Nasr. Men trots detta, är det inte känt att någon från dem lyfte sin hand i olydnad (mot kungarna) och att man ansåg detta vara lämpligt att anfalla dem…"