Strävade profeterna efter politiska revolutioner?

Av Shaykh Rabî´ al-Madkhalî
(Ur ”Manhaj-ul-Anbiyâ’ fî Da´wah Ilâ Allâh”)

al-Mawdûdî sade,

”Därför strävade varje profet och sändebud efter att orsaka en politisk revolution. Vissas ansträngningar ledde till att man endast banade vägen och samla ihop det fordrade antalet människor, som t ex profeten Ibrâhîm (´alayhis-salâm). Andra lyckades faktiskt med att påbörja revolutionära rörelser, men deras profetkall upphörde innan den gudomliga regeringen kunde etableras i deras länder, som t ex ´Îsâ (´alayhis-salâm). Andra lyckades med att uppnå framgång och seger, som t ex Mûsâ (´alayhis-salâm) och vår ädle ledare Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam).” (Tajdîd-ud-Dîn, sid. 35)

För det första: Antalet profeter och sändebud består av mer än 120.000 och Allâh har i Qur’ânen endast underrättat oss om tjugofem profeter och sändebud. Allâh säger,

”Sändebud som Vi redan har berättat för dig om och sändebud som Vi inte har berättat om – och Allâh talade med Mûsâ utan förmedling.” (4:164)

Det som vi är ålagda, är att vi tror på alla profeter och sändebud och deras böcker, både generellt och detaljerat. Vi tror på dem och deras böcker som Allâh har nämnt specifikt, eftersom de har namngets till oss. Vad gäller de som vi inte har blivit underrättade om, och de vars berättelser inte har berättats för oss från sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), innebär detta Ghayb. Därför tror jag att följande yttrande,

”Därför strävade varje profet och sändebud efter att orsaka en politisk revolution.”

inte är kunskap som har kommit med den siste profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), utan det tillhör de största Ghayb-frågor som Allâh dolde från Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Hur kan då någon annan känna till detta? Sannerligen säger vi: Hur kan det vara tillåtet för en Muslim att tala om detta, när Allâh (ta´âlâ) säger,

”Befatta dig inte med det som du inte vet; ditt öra och ditt öga skall tillfrågas om detta.” (17:36)?

Allâh (ta´âlâ) säger,

”Säg: ”Min Herre förbjuder skamlösa handlingar, både det som sker öppet och det som sker i hemlighet och annan synd och rättmätigt våld. Och att sätta vid Allâh’s sida det som Han aldrig gett bemyndigande till och att påstå om Allâh det ni inte kan veta.”” (7:33)

För det andra: Jag anser det inte vara tillåtet i Sharî´ah att man, med tanke på profeternas visa mission och barmhärtiga vägledning som bestod av vishet, kunskap, stadighet, tålamod och fullbordad vördnad och uppmärksamhet, påstår att de ansträngde sig i politiska revolutioner. Därför att politiska revolutioner genomförs med hjälp av komplotter, intriger och konspirationer, vilka endast åtas av människor som inte tar hänsyn till blodblad, förstörelse av jordbruksproduktioner och avkommor och förstörelse på jorden.

För det tredje: Tolkningen av profeternas plikt och mål är extremt farligt på grund av den allvarliga påverkan på Ummahn, eftersom de kommer att säga,

”Om profeterna var politiska ledare och revolutionära rörelsers överhuvuden, varför skall då inte deras efterföljare vara revolutionära politiker och anta de medel som fordras för att uppnå deras revolutionära mål, inklusive komplotter och vad som än är nödvändigt.”

Då kommer de försäkras och vara trygga från misstag i att orsaka politiska revolutioner.

För det fjärde: Jag vet inte vad al-Mawdûdî avser med sitt yttrande,

”Vissas ansträngningar ledde till att man endast banade vägen och samla ihop det fordrade antalet människor, som t ex profeten Ibrâhîm (´alayhis-salâm).”

Menar han att de grundade politiska och revolutionära planer åt de profeter och politiska ledare som efterträdde honom, eller menar han något annat? Oavsett vad, ger detta en oerhört märklig och förfärlig bild av profeterna, något som varken beskrivs i Qur’ânen och Sunnah eller känt hos Islâm’s ´ulamâ’, och detta är något som Allâh höll Sina profeter långt bort ifrån.

Sannerligen är historien om t ex Ibrâhîm mycket tydlig i Boken och Sunnah, och Allâh upprepar den flera gånger i Qur’ânen. Allt den består av är strävan efter Tawhîd och kamp mot avgudarna med bevis och vägledning. Efter att ha förkunnat det klara budskapet och fastställt orubbliga bevis mot envisa Mushrikûn, både makthavare och samfundets folk, förstörde han rent fysiskt deras statyer och avgudar. Så de blev arga för deras avgudar och de fångade honom, för att därefter önska honom det hårdaste straff. De tände en stor brasa och kastade in honom i den.

”De sade: ”Bränn honom och hjälp era gudar, om ni vill åstadkomma något.” Vi sade: ”Eld! Bli svalka och säkerhet för Ibrâhîm.”” (21:68-69)

Då deras högdragna och envisa avvisande nådde dess gräns och allt hopp om att de skulle besvara Allâh’s kall var borta, lämnade han dem och utförde Hijrah för Allâh’s skull. Lût trodde tillsammans med honom och sade,

”Jag vill lämna ondskans rike och vända till min Herre. Sannerligen är Han den Allsmäktige, den Vise!” (29:26)

Allâh nämnde ingeting om honom angående politiska revolutioner. Inte heller om att förbereda det fordrade antal människor eller bana väg till den. För att avsluta historien om Ibrâhîm, utförde han Hijrah till Shâm. Därefter begav han sig med sin fru Hâjar och sin son Ismâ´îl till Makkah som på den tiden var obebodd och hade inga som helst förutsättningar till liv, inte ens vatten. Med Allâh’s tillåtelse lämnade han sin fru och son där för att återvända till Shâm. Så han begav sig till Shâm och efter att ha nått den bergskedja vid vilken han var utom deras synhåll, vända han sig mot Ka´bah, reste sina händer och tillbad,

”Herre! Jag har låtit några av mina bosätta sig i en dal, som inte är lämpad för jordbruk, nära Ditt Heliga Hus.” (14:37)

Därefter klargjorde han avsikten och sade,

”Herre! Där skall de förrätta regelbunden bön. Låt människornas hjärtan fyllas av tillgivenhet för dem så att de kan få försörjning och så att de må känna tacksamhet.” (ibid.)

Ibrâhîm (´alayhis-salâm) besökte sin son Ismâ´îl (´alayhis-salâm) två gånger, men kunde inte hitta honom eftersom han hade gått ut för att skaffa sig uppehälle, så Ibrâhîm återvände till varifrån han kom. Därefter besökte han honom en tredje gång. Då han fick syn på honom ställde han sig upp för att hälsa på honom och de välkomnade varandra så som fader och son brukar göra. Ibrâhîm (´alayhis-salâm) sade,

”Ismâ´îl! Allâh har påbjudit mig en sak.”

Han sade,

”Gör då det din Herre har befallt dig.!

Han sade,

”Kommer du att hjälpa mig?”

Han sade,

”Ja, jag kommer att hjälpa dig.”

Han sade,

”Allâh har beordrat mig att bygga ett Hus här” och pekade på en upphöjd mark. Där lade de Husets grunder. Ismâ´îl brukade hämta stenarna medan Ibrâhîm lade dem till rätta och Ismâ´îl räckte honom dem. De sade,

”Herre! Tag nådigt emot detta från oss. Du är den Hörande, den Vetande.”” (2:127) (Sammanfattad hadîth ur al-Bukhârî)

Detta är alltså historien om Ibrâhîm i Boken och Sunnah. Han kallade sitt folk till Allâh och han fastställde bevis mot dem. Därefter slog han sönder deras avgudar. Sen utförde han Hijrah. Därefter var detta hans resor från Shâm till Makkah, den ofruktbara dalen, i vilken han träffade sin son Ismâ´îl. Dessförinnan hade han lämnat sin son i denna dal och han nämnde också anledningen till varför han gjorde det. Efter att hans son hade vuxit upp, byggde de tillsammans Huset, och Allâh tilltalade dem båda,

”Och Vi gav Ibrâhîm och Ismâ´îl uppdraget att rena Helgedomen för dem som skall vandra runt den, och för dem som där skall dra sig tillbaka i stillhet, och för dem som skall böja rygg och knän och falla ned på sina ansikten.” (2:125)

Vad är det man kan hämta ur dessa handlingar: hans Hijrah till sitt land, från det civiliserade landet till Shâm’s öken, att han lämnade sin son i ett ofruktbart och obebott land som saknade förutsättningar för liv?

”Herre! Jag har låtit några av mina bosätta sig i en dal, som inte är lämpad för jordbruk, nära Ditt Heliga Hus. Herre! Där skall de förrätta regelbunden bön. Låt människornas hjärtan fyllas av tillgivenhet för dem så att de kan få försörjning och så att de må känna tacksamhet.” (2:37)

Kan man, baserat på dessa handlingar, komma till slutsatsen att han banade vägen och det fordrade antalet människor för att orsaka en politiskt revolution? Och när grundade ´Îsâ en revolutionär rörelse? När upphörde den, eller när kollapsade denna revolution? Vad är bevis för detta extremt farliga yttrande? Hur kommer det sig att ingen annan än Mûsâ och Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhimâ wa sallam) har någonsin nått till framgångens och triumfens nivå? Hur kan det komma sig att resten av profeterna inte fick uppleva denna triumf och framgång, då de, enligt al-Mawdûdî, alla var involverade i detta, plus att de var fler än 120.000 stycken???

Kan ni inte se, tillsammans med mig, det beska resultatet av överdrift och det förtryckande och farliga resultatet som får trons och troslärans rot att darra? Kommer inte den otroende, den svage i tron eller den okunnige anse att resten av profeterna misslyckades och frustrerades eftersom endast två stycken, av ett enormt antal profeter, lyckades med att uppnå framgång och triumf? Samma sak gäller den starkt troende. Befaras det inte att hans Îmân kommer att skakas om och besväras, om det nu verkligen är så att de otroende Kisras, Caesar och Faraonerna lyckades förr i tiden, så som idag, att nå deras önskade mål i att grunda jättelika riken och utvecklade civilisationer, medan profeternas ansträngningar inte resulterade med framgång och seger?

Om vi nu fastställer dessa mål och gör en falsk och fantasifull bedömning av missionerna, kommer resultatet visa sig vara mycket dåligt och problemen som orsakar detta kommer bli svåra att besegra. Men om vi litar till Allâh’s Bok och Hans sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah, han som inte talar av drifter, för att avgöra vad deras mål var och för att beskriva deras handlingar, kommer vi att få följa den korrekta metodiken. Allâh har fastställt vad deras mål var och Han har förklarat deras missioner,

”Till varje samfund har Vi låtit ett sändebud komma, förkunnande: ”Dyrka Allâh och håll er borta från Tâghût.”” (16:36)

Allâh (ta´âlâ) säger,

”Sändebud som förde med sig glada budskap om hopp och varnande ord, för att människorna efter (att ha hört) sändebuden, inte skall skylla på (okunnighet) inför Allâh.” (4:165)

Detta var alltså deras plikt och detta var deras mål: missionen till Allâh’s Tawhîd och att varna för Shirk och synder, att förkunna glada budskap i belöningen, vilket är Paradiset åt de troende, och att varna de envisa otroende för straffet i Helvetet. De genomförde sina plikter och alla nådde de nivån av framgång och triumf. Allâh hjälpte dem mot deras fiender i denna värld och Han kommer att hjälpa dem på Dagen då vittnena förs fram och de otroende blir de misslyckade, förlorade och besegrade, både i detta liv och i det Kommande.