Behovet av Iqâmat-ul-Hudjdjah i Takfîr

Sammanfört av Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com
publicerad 26.12.2005

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

”Vi straffar inte förrän Vi sänt ett sändebud.” (17:15)

Imâm Sufyân bin ´Uyaynah (198 H – rahimahullâh) sade om Murdji’ah:

”De säger att Îmân endast är tal medan vi säger att Îmân är tal och handling. Murdji’ah säger att det obligatoriskt för den som vittnar att det inte finns någon gud utom Allâh med hjärtat och låter bli att förrätta förpliktelserna att träda in i paradiset. De kallar uteblivandet av förpliktelserna för att synda. Faktum är att det inte är samma sak. Att synda utan att förklara dessa synder vara lovliga är olydnad, medan det är otro (Kufr) att avsiktligt låta bli att förrätta förpliktelserna om man inte är okunnig och har en ursäkt.” [1]  

Imâm Muhammad bin Djarîr at-Tabarî (310 H – rahimahullâh) sade:

”Han (ta´âlâ) säger att Han att inte straffar något folk förrän Han har skickat sändebud till dem och fått dem reda på sanningen (Iqâmat-ul-Hudjdjah) med verser som skär av deras ursäkter. Qatâdah sade:

”Allâh (tabârak wa ta´âlâ) straffar inte någon förrän Han låter en underrättning och klargörelse komma från Honom till personen i fråga. Han straffar endast personen utmed hans synd.”” [2]

Imâm al-Husayn bin Mas´ûd al-Baghawî (516 H – rahimahullâh) sade:

”För att fastställa bevis (Iqâmatan lil-Hudjdjah) och skära bort ursäkter. Häri finns även bevis för att det enda som är obligatoriskt är det som Sharî´ahn har sagt är obligatoriskt, inte intellektet.” [3]

Imâm Ibn-ul-Djawzî al-Hanbalî (597 H – rahimahullâh) sade:

”Det vill säga till dess att Vi klargör anledningen till Vårt straff och Vår belöning med paradiset.

al-Qâdhî Abû Ya´lâ sade:

”Häri finns bevis för att det inte är obligatoriskt att ha kunskap om Allâh med hjälp av intellektet. Det enda sättet som är obligatoriskt, är att ha kunskap via Sharî´ahn. Om en person skulle dö före det, kan man inte vara övertygad om att personen är i helvetet.”” [4]

Imâm Ibn Qudâmah al-Maqdisî (620 H – rahimahullâh) sade:

”Det samma gäller den som är okunnig om en viss fråga som är möjlig att det råder okunnighet om. Han skall inte förklaras vara otrogen förrän han vet och får tvivlet bortröjt från sig och därefter förklarar synden i fråga vara lovlig.” [5]

Imâm Ibn Taymiyyah (728 H – rahimahullâh) sade:

”Om man då får reda på detta, vet man att det inte är tillåtet att ge sig in i denna specifika Takfîr (Takfîr Mu´ayyin) som härrör från dessa okunniga människor och deras jämlikar som säger att den och den personen är otrogen (Kâfir). Det enda undantaget är om man fastställer för honom bevisen från Budskapet (Hudjdjah Risâliyyah) som klargör för dem att personerna i fråga motsätter sig sändebuden, även om yttrandet i sig är otvetydig otro (Kufr).

Det är så här det går till när det rör sig om specifik Takfîr (Takfîr Mu´ayyin). Detta gäller även om vissa innovationer är värre än andra. Likaså förekommer det Îmân i vissa av dem som inte förekommer i andra. På så sätt tillkommer det inte någon att göra Takfîr på en särskild Muslim om han gör fel och misstar sig förrän han får reda på sanningen och bevisen klargörs för honom.

Den vars Îmân bekräftas med övertygelse, upphör inte med tvivel förrän bevisen fastställs och tvivlen upphör.” [6]

Imâm Ibn Qayyim-il-Djawziyyah (751 H – rahimahullâh) sade:

”Sannerligen straffar inte Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) någon förrän sanningen har klargjorts för honom (Iqâmat-ul-Hudjdjah). Allâh (ta´âlâ) sade:

”Vi straffar inte förrän Vi sänt ett sändebud.” (17:15)

”Sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter sändebuden, inte skall ha någon ursäkt inför Allâh.” (4:165)

Detta förekommer ofta i Qur’ânen. Däri underrättar Han att Han endast straffar den som det har kommit ett sändebud till och fått reda på sanningen (Iqamât-ul-Hudjdjah) och han är syndaren som erkänner sin synd.” [7]  

Imâm Ibn Kathîr ad-Dimashqî (774 H – rahimahullâh) sade:

”Detta är en underrättning om Hans (ta´âlâ) rättvisa och att Han inte straffar någon utan att klargöra sanningen för honom (Iqâmat-ul-Hudjdjah) genom att sända sändebud.” [8]

Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (1206 H – rahimahullâh) sade:

”Islâms pelare är fem. Den första är trosbekännelsen. Vad gäller de övriga fyra, strider vi mot honom om han lämnar dem, även om vi inte anser honom vara otrogen (Kâfir). Detta gäller dock så länge han bekräftar dem och lämnar dem utav lathet. De lärda är oense om den som lämnar dem utav lathet utan förnekelse och vi strider endast mot den som de lärda är ense om – och det är trosbekännelsen.

Likaså gör vi Takfîr på honom först efter att ha fått reda på sanningen och avvisat den.

Det hör till lögn och falskhet när de säger att vi gör Takfîr på allmänheten, gör det obligatoriskt att emigrera till oss och att vi gör Takfîr på den som inte hädar och förtjänar att bestridas och mycket mer. Allt detta är ren lögn och falskhet som de använder sig av för att locka från Allâhs och Hans sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) religion. Om vi inte gör Takfîr på den som dyrkar statyerna på ´Abdul-Qâdirs och Ahmad al-Badawîs gravar utav okunnighet och för att det inte finns någon som påminner dem, hur skall vi då kunna göra Takfîr på den som inte praktiserar avguderi och inte emigrerar till oss…?” [9]

Imâm Muhammad bin ´Alî ash-Shawkânî (1250 H – rahimahullâh) sade:

”Efter att Han (subhânah) hade nämnt de vägleddas och de vilseleddas drag, nämnde Han att Han inte straffar Sina tjänare förrän Han har skurit bort deras ursäkter med att sända sändebud och uppenbara skrifter. Han (subhânah) visar att Han inte har lämnat någon i fred att göra som de vill och att Han inte straffar någon förrän de har fått reda på sanningen (Iqâmat-ul-Hudjdjah). Versen framstår uppenbart att Han varken straffar dem i detta liv eller i livet efter detta förrän Han har skickat sändebud till dem.” [10]

Imâm Muhammad Djamâl-ud-Dîn al-Qâsimî (1332 H – rahimahullâh) sade:

”Här klargörs en gudomlig omtanke… Det är omöjligt enligt Våra sätt, som är byggda på väldiga visdomar, att straffa ett folk utan att sända ett sändebud till dem som leder dem till sanningen och tar bort dem från villfarelsen för att fastställa bevisen (Iqâmat-ul-Hudjdjah) och skära av ursäkterna.” [11]

Imâm ´Abdul-Latîf bin Hasan Âl ash-Shaykh (1340 H – rahimahumâ Allâh) sade:

”De fördes fram till mig och jag hotade dem och tilltalade dem mycket strängt. De påstod att de är upprättade på Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâbs troslära och att de har hans böcker.

Då gick jag igenom deras tvivelaktigheter och bevisen för deras villfarelse enligt det jag kunde komma på i sittningen. Jag underrättade dem att Shaykhen har ingenting med deras troslära och metodik att göra. Han gjorde endast Takfîr på den vars otro (Kufr) Muslimerna var ense om, som större avguderi (Shirk Akbar) och att misstro Allâhs verser och Hans sändebud efter att bevisen hade fastställts (Iqâmat-ul-Hudjdjah) och ett korrekt förkunnande.” [12]

Imâm ´Abdur-Rahmân bin Nâsir as-Sa´dî (1376 H – rahimahullâh) sade:

”Vad gäller den som underkastar sig beviset eller inte nås av Allâhs (ta´âlâ) bevis, kommer han inte att straffas av Allâh (ta´âlâ). Man har tagit denna vers som bevis för att folk som avgudadyrkarnas barn inte kommer att straffas av Allâh (ta´âlâ) förrän Han skickar ett sändebud till dem, ty Han är inte orättvis.” [13]

Imâm Muhammad al-Amîn ash-Shanqîtî (1393 H – rahimahullâh) sade:

”Denna ädla vers tyder uppenbart på att Allâh (djalla wa ´alâ) inte straffar någon av Sin skapelse i de två liven förrän Han skickar ett sändebud som varnar dem. De straffas först efter att ha blivit varnade och därpå handlat olydigt mot sändebudet och ihärdigt fortsatt med att häda och synda.

Han (djalla wa ´alâ) har klargjort denna betydelse i många verser. En av dem är Hans (ta´âlâ) Ord:

”Sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter sändebuden, inte skall ha någon ursäkt inför Allâh.” (4:165)

I denna ädla vers klargör Han uttryckligen att det är tvunget att skära av ursäkterna med att sända sändebuden.” [14]

[1] Kitab-us-Sunnah (1/247-248) av Imâm Ahmad bin Imâm Ahmad bin Hanbal, Ramâdî lin-Nashr & al-Mu’min lit-Tawzî, 1416/1995.

[2] Djâmi´-ul-Bayân (9/71), Dâr Ibn Hazm & Dâr-ul-A´lâm, 1423/2002.

[3] Ma´âlim-ut-Tanzîl (3/108), Dâr-ul-Ma´rifah, 1423/2002.

[4] Zâd-ul-Masîr (3/15), Dâr Ihyâ’ at-Turâth al-´Arabî, 1422/2001.

[5] al-Mughnî (12/277), Dâr ´Âlam-il-Kutub, 1419/1999.

[6] Madjmû´-ul-Fatâwâ (6/268), Dâr-ul-Wafâ’, 1422/2001 (Originalnumret (12/500-501)).

[7] Tarîq-ul-Hidjratayn, sid. 413, al-Maktabah as-Salafiyyah (Kairo), 1394.

[8] Tafsîr al-Qur’ân al-´Adhîm (3/42), Mu’assah ar-Risâlah, 1422/2001.

[9] Madjmû´ Mu’allafât ash-Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb, Fatâwâ wa Masâ’il (2/7), Dâr-ul-Qâsim, 1421/2000.

[10] Fath-ul-Qadîr (3/306-307), Dâr-ul-Fikr, 1415/1995.

[11] Mahâsin-ut-Ta’wîl (6/469), Dâr-ul-Hadîth (Kairo), 1423/2003.

[12] Usûl wa Dhawâbit fît-Takfîr, sid. 15, Dâr-ul-Manâr, 1413/1993.

[13] Taysîr al-Karîm ar-Rahmân, sid. 455, Mu’assah ar-Risâlah, 1421/2000.

[14] Adhwâ’-ul-Bayân (2/249), Dâr Ihyâ’ at-Turâth al-´Arabî, 1417/19996.