När blir ett muslimskt land till ett ickemuslimskt land?

Sammanfört av Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com
publicerad 29.03.2011

Imâm ´Abdur-Rahmân bin Qâsim (rahimahullâh) sade:

”På den tiden var staden (Makkah) Dâr-ul-Harb, ty den hedniska tidens lagar rådde då.” [1]

Imâm Abû Bakr al-Ismâ´îlî (rahimahullâh) sade om Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah:

”De anser att ett land är Islâmiskt, och inte hedniskt, så länge det offentligt ropas till bön och folket kan utföra den i lugn och ro. Detta anser däremot inte Mu´tazilah.” [2]

Imâm Abû Bakr al-Kâsânî (rahimahullâh) sade:

”Det finns inga meningsskiljaktigheter bland våra kollegor [3] att ett otroget land (Dâr-ul-Kufr) blir Islâmiskt om Islâms lagar råder däri. Å andra sidan är de oense kring frågan när ett Islâmiskt land (Dâr-ul-Islâm) blir till ett otroget (Dâr-ul-Kufr). Abû Hanîfah sade:

”Det blir endast ett otroget land efter att tre villkor har uppfyllts:

Det första: Att de otrogna lagarna råder i landet.

Det andra: Att det gränsar med ett otroget land.

Det tredje: Att varken Muslimer eller otrogna som blivit lovade beskydd (Ahl-udh-Dhimmah) går säkra däri den första säkerheten, det vill säga Muslimernas säkerhet.”

Abû Yûsuf och Muhammad (rahimahumâ Allâh) sade:

”Ett land blir otroget om otrogna lagar råder däri.”

Deras resonemang är baserat på att Islâmiskt land (Dâr-ul-Islâm) respektive otroget (Dâr-ul-Kufr) bifogas till Islâm respektive Kufr. Orden ”Islâm” och ”Kufr” bifogas till ett land endast om Islâm respektive otro råder i landet. På samma sätt kallas paradiset för Fredens boning (Dâr-us-Salâm) och elden för den Eviga fördömelsens boning (Dâr-ul-Bawâr) för att i den ena boningen finns fred och i den andra finns evig fördömelse. Sålunda räknas ett land vara Islâmiskt respektive otroget utmed dess rådande lagar. Om då otrogna lagar råder i ett land, blir det otroget och dess bifogning till otro anses vara korrekt. Således blir ett land Islâmiskt om Islâms lagar råder däri utan några andra villkor. Likaså blir ett land otroget om otrogna lagar råder däri – och Allâh vet bättre.

Apropå Abû Hanîfahs (rahimahullâh) resonemang, baseras det på att ett land inte bifogas till egentlig Islâm och Kufr. Det han menar är säkerhet och rädsla. Detta betyder att om Muslimerna lever i en absolut säkerhet medan de otrogna lever i en absolut rädsla, anses landet vara Dâr-ul-Islâm. Och om de otrogna lever i en absolut säkerhet och Muslimerna i en absolut rädsla, anses landet vara Dâr-ul-Kufr. Domarna är nämligen baserade på säkerhet och rädsla, inte på Islâm och Kufr.” [4]  

Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) ställdes följande frågan:

”Anses Mârdîn vara ett otroget eller Muslimskt land? Är det obligatoriskt för Muslimerna däri att emigrera därifrån eller inte? Syndar han om han är ålagd att emigrera utan att göra det för att i stället hjälpa Muslimernas fiender med liv och egendom? Syndar den som anklagar honom för hyckleri och förtalar honom?”

Han svarade:

”Lov och pris tillkommer Allâh. Muslimernas liv och egendomar är förbjudna att tagas var de än befinner sig, vare sig de är i Mârdîn eller någon annanstans. Likaså är det förbjudet att hjälpa de otrogna, vare sig de är i Mârdîn eller någon annanstans. Om dess invånare inte klarar av att upprätta sin religion, är de ålagda att emigrera därifrån. Förövrigt är det rekommenderat och inte obligatoriskt.

Däremot är det inte tillåtet att förtala dem och anklaga dem för hyckleri. Förtal och anklagelse för hyckleri skall endast tillämpas på de egenskaper som nämns i Boken och Sunnahn.

Angående om landet är otroget eller Muslimskt, anses det vara sammanbundet i och med att de båda parterna förekommer däri. Det anses inte vara ett Islâmiskt land som har tagits över av Muslimska styrkor och i vilket Islâms lagar råder. Å andra sidan anses det inte heller vara ett otroget land vars invånare är otrogna. Faktum är det hör till en tredje part. Däri behandlas Muslimerna på ett förtjänstfullt sätt och däri bekämpas de otrogna på ett förtjänstfullt sätt.” [5]

Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade också:

”Beträffande om landet är otroget, Islâmiskt eller syndigt, rör det sig inte om en orubblig egenskap. Det rör sig nämligen om en skiftande egenskap som hänger på landets befolkning. Alla länder som bebos av fromma troende, anses just då vara Allâhs vänners land. Alla länder som bebos av otrogna, anses just då vara ett otroget land. Alla länder som bebos av syndare, anses just då vara ett syndigt land. Om några av dessa länder skulle bosättas av någon annan folkgrupp, blir landet deras.” [6]

Imâm Ibn Muflih al-Maqdisî (rahimahullâh) sade:

”Om de flesta lagarna i ett land är muslimska, anses det vara muslimskt, och om de flesta lagarna i ett land är ickemuslimska, anses det vara ickemuslimskt.” [7]

Imâm al-Mardâwî (rahimahullâh) sade:

”Dâr-ul-Harb är ett land i vilka de otrogna lagarna är överväldigande.” [8]

Imâm Mansûr al-Bahûtî (rahimahullâh):

”Hidjrah är obligatorisk för var och en som inte förmår att demonstrera sin i religion i ett otroget land, som förövrigt är ett land i vilket otrons lagar dominerar.” [9]

Imâm Muhammad bin ´Alî ash-Shawkânî (rahimahullâh) sade:

”Om beordringarna och förbuden i landet är under Muslimernas förfogande på så sätt att de otrogna som befinner sig däri enbart kan visa sin hädelse eftersom Muslimerna tillåter dem det, räknas detta som ett Islâmiskt land. De seder som de otrogna visar skadar inte eftersom de inte visas utav styrka eller makt. Skulle situationen vara tvärtom, är landet likaså.” [10]

Imâm Siddîq Hasan Khân (rahimahullâh) sade:

“Om det menas med ”kristna länder” de länder som en gång var muslimska och som sedan erövrades av de kristna, förekommer det meningsskiljaktighet om landet är kristet eller muslimskt. Ibn Hadjar al-Makkî och andra säger att ett muslimskt land aldrig kan bli ett ickemuslimskt land. Beviset för det är hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

”Islâm överväldigar utan att överväldigas.” [11]

Denna hadîths berättarkedja är dock kritiserad. ad-Dâraqutnî rapporterade den från ´Â’idh bin ´Amr al-Muzanî.

Andra säger att det endast blir till ett ickemuslimskt land om det gränsar till ett ickemuslimskt land.

Vissa säger att det inte kan bli till ett ickemuslimskt land så länge det finns en Islâmisk ritual som manifesteras öppet. Skulle däremot samtliga Islâmiska ritualer försvinna, blir det till ett ickemuslimskt land, vilket hände med al-´Imâdiyyah. Detta är Abû Hanîfahs (rahimahullâh) åsikt.

Somliga säger att det fordras att tre villkor uppfylls för att ett muslimskt land skall bli till ett ickemuslimskt:

1 – Att Muslimernas egendomar och liv upphör vara säkra och tryggade.

2 – Att Muslimernas land gränsar till ickemuslimernas.

3 – Att hedningarnas regler börjat gälla däri.

Vissa säger att ett muslimskt land är det i vilket en Muslimsk makthavare dömer och som är under hans förfogande, medan ett ickemuslimskt land är det i vilket en ickemuslimsk makthavare dömer och som är under hans förfogande.” [12]

Imâm ´Abdur-Rahmân bin Hasan Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) ställdes följande fråga:

”Anses ett land vara ickemuslimskt eller muslimskt om det finns gudomar i det utan att fördömas?”

Han svarade:

”Man bör varken dra den ena eller den andra slutsatsen, ty det kan finnas en grupp Muslimer i detta land som manifesterar Islâm. Denna Da´wah som har kommit från Nadjd och rotats djupt av Allâh på den Arabiska halvön, har accepterats av människorna. Vi har fått reda på att människor i Afghanistan och Somalia har accepterat den. I båda dessa länder förekommer det människor som manifesterar Tawhîd. Detsamma kan gälla andra folkslag. Denna Da´wah har spridits till samtliga länder. Folk läser Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâbs böcker i vilka han svarar dem som motsatte sig honom. Detta fodrar att man inte drar någon slutsats.” [13]

Imâm ´Abdul-Latîf bin ´Abdir-Rahmân Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) sade:

”Ja, Hanâbilah och andra har sagt att ett land i vilket otrogna lagar råder utan att Islâms lagar syns, är ett otroget land. Om då båda två typerna av lagar råder däri, anser Shaykh-ul-Islâm att man tar hänsyn till de båda parterna utan att anse det vara Islâmiskt eller otroget helt och hållet.” [14]

Imâm ´Abdul-´Azîz bin Bâz (rahimahullâh) hamnade i följande dialog:

- Vad gäller de flesta Islâmiska länderna, förekommer det avguderi och helgedomar däri. De säger att det rör sig om rättfärdiga människor och dylikt…

- Må Allâh vägleda dem.

- Poängen i denna fråga är: Kallas dessa länder för ”Islâmiska” eller inte?

- Anmärkningsvärd fråga. Om de otrogna ceremonierna dominerar i landet, anses landet vara otroget. Man tar hänsyn till det dominanta.

- De förrättar bönen, fastar och har moskéer.

- Man tar hänsyn till det dominanta. Landet räknas efter det dominanta däri.

- Shaykh, de flesta invånarna är Muslimer i länderna… Islâms namn.

- Om Islâms namn, välgång och andra Islâmiska ceremonier är dominerande i landet, anses det vara ett Islâmiskt land även om makthavaren skulle vara otrogen!

- Det kallas alltså för ”Islâmiskt land”?

- Ja. Ja. [15]

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (rahimahullâh) sade:

”Vad vi kan förstå från vissa av Ibn Taymiyyahs (rahimahullâh) kapitel i hans ”al-Fatâwâ”, är att ett land räknas utmed dess befolkning till skillnad från dess murar. Om majoriteten av landets befolkning och styre är Muslimer respektive Islâmiskt, är landet Islâmiskt. Det gäller även om de skulle styra med ickeislamiska lagar.” [16]

Dessutom sade han (rahimahullâh):

”Dagens Islâmiska länder är inte som förr i tiden. Däremot är de inte otrogna. Faktum är att de är Islâmiska.” [17]

[1] al-Mudawwanah al-Kubrâ (1/462).

[2] I´tiqâd A’immah Ahl-il-Hadîth (31).

[3] Dvs. Ahnâf.

[4] Badâ’i-us-Sanâ’i´ (6/112).

[5] Madjmû´-ul-Fatâwâ (28/242).

[6] Ibid. (18/282).

[7] Ibid.

[8] al-Insâf (4/121).

[9] Kashshâf-ul-Qinâ (2/1265).

[10] as-Sayl al-Djarâr (4/575)

[11] Imâm al-Albânî sade:

”God (Hasan).” (Irwâ’-ul-Ghalîl (5/106))

[12] Dalîl-ut-Tâlib bi Ardjah-il-Matâlib, sid. 238-239.

[13] ad-Durar as-Sunniyyah (9/254).

[14] Misbâh-udh-Dhalâm, sid. 23.

[15] Sharh Bulûgh-il-Marâm, kassettband 2.

[16] Kassettband 717.

[17] Kassettbandet 347.