Svar mot påståendet att Ibn Taymiyyah stödde Mawlîd

Från "al-Qawl al-Fasl" sid. 102 av Shaykh Ismâ’îl al-Ansârî.
Förberett av Abu Rumaysah as-Salafî

Ibn Taymiyyah sade:

"…därför att festerna (’Îd) är föreskrivna lagar från lagarna, så det är nödvändigt att följa dem och inte innovera dem. Och profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) hade många lektioner, avtal, och stora händelser som inträffade på olika dagar som Yawm-ul-Badr (Badrdagen), Hunayn, al-Khandaq, erövringen av Makkah, inträffandet av hans hijrah, hans inträde till Madînah – ingen av detta nödvändiggjorde att dessa dagar skulle bli tagna som festdagar. Istället firades sådana ritualer av de kristna, då stora händelser inträffade ’Îsâ, eller av judarna. Sannerligen är ’Îd en föreskriven lag, så det som Allâh föreskriver skall följas. I övriga fall skall man inte innovera i denna religionen något som inte tillhör den. Och precis detta har vissa människor innoverat. Antingen som motsättning till de kristna och deras firande av ’Îsâ’s födelse, eller för kärleken och äran som man har gentemot profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam). Och Allâh kommer belöna dem för denna kärleken och ijtihâd, men INTE FÖR DENNA BID’AH –att ta profetens födelsedag som festlighet, detta tillsammans med skiljaktigheten bland människorna i att bestämma hans födelsedag. För sannerligen var denna gärningen inte utförd av as-Salaf, trots att det fanns faktorer som kunde nödvändiggöra den och brist på faktorer som kunde hindra den, om den nu sannerligen var bra. Och om detta var något bra eller något att föredra, så hade as-Salaf (radhi Allâhu ’anhum) haft mer rätt att göra det än vad vi har. Detta för att de hade starkare kärlek och ära i att följa profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam), lyda honom, följa hans beordringar, återuppliva hans Sunnah inåt och ytligt, sprida det som han var sänd med och utföra jihâd för detta med hjärtat, handen och tungan. Så sannerligen var detta de tidiga Muslimernas, bland al-Muhâjirîn och al-Ansâr, väg och de som följde dem i godhet.

Och man kan se att de flesta av dessa (som firar födelsedagen) har en ivrig lust till dessa sorters bid’ah – samtidigt som de har bra avsikt och ijtihâd som de hoppas få belöning för, men man finner dem svaga i att följa Sändebudets (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) beordring, det som de har blivit beordrade att vara ivriga och energiska för. Sannerligen är de i samma position som den som pyntar en Mushaf (Qur’ân) men inte läser den, eller läser den men följer inte det som står i den. Eller den som dekorerar moskéerna men inte ber i dem, eller ber sällan i dem…

Och vet, att det finns gärningar som innehåller någon som helst godhet. Detta p g a att de omfattar goda gärningar och de omfattar onda gärningar, som bid’ah t ex. Så denna gärningen kan vara god med tanke på vad den innehåller av godhet och ond med tanke på vad den innehåller som vänder sig mot religionen i dess helhet, precis som hycklarnas (munâfiqûn) och de tunga syndarnas (fâsiqûn) situation. Denna gärningen har det som har drabbat större delen av denna Ummah under senare tid. Så det finns två sätt att rätta till ens situation:

* Att man följer Sunnah inåt och ytligt, med hänsyn till en själv – först och främst – och de som följer en, och att man uppmanar till det goda och förbjuder det onda.

* Att man kallar folket till Sunnah i enlighet med ens kapacitet. Så om man ser någon utföra detta firandet (Mawlîd), och denna personen skulle inte lämna det förutom för någon ännu större synd, kalla då inte honom (henne) till att lämna det så att han må göra ännu större synd än firandet.

Så ärandet av Mawlîd, och ta det som en festlig period (Mawsam), innehåller en stor belöning p g a den goda avsikten och ärandet av sändebudet (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) p g a det som jag tidigare har sagt – att det är möjligt att en gärning kan anses god av en grupp av människor och den kan anses som någonting dåligt av en strikt troende. Det sades till Imâm Ahmad (rahimahullâh) att en av ledarna spenderade 1000 dirhamer på att dekorera en Mushaf eller liknande. Så han svarade, "Låt dem vara! Detta är bättre för dem än att spendera på guld." Detta trots att Imâm Ahmad’s madhhab ansåg det avskyvärt att dekorera en Mushaf. Så Imâm Ahmad’s avsikt här var att denna gärningen innehöll nytta, och den innehöll även förstörelse p g a dess dekoration."

Från detta korta utdrag finner vi att Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) ansåg följande saker om Mawlîd…

* Mawlîd är BID’AH och får inte utföras av den strikt troende.

* Han tillåter denna bid’ah ENDAST för de som skulle ha gjort en ännu värre sak om de lämnade firandet av Mawlîd.

* De som praktiserar Mawlîd kommer INTE få någon belöning för deras praktiserande.