"Vi följer bara al-Albânî, Ibn Bâz och Ibn ´Uthaymîn"

Av Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com

Lov och pris tillkommer Allâh (tabârak wa ta´âlâ) och må Hans fred och välsignelse vara med det sista sändebudet – vidare:

Vi frågade den ädle Shaykhen av al-Madînah an-Nabawiyyah, Shaykh ´Ubayd bin ´Abdillâh al-Djâbirî (hafidhahullâh) följande fråga:

”Ädla Shaykh, vi hör vissa ungdomar komma med några uttryck som vi skulle vilja ha ett klargörande på var de härrör ifrån samt vad de betyder. De roterar alltid kring att de tre Shaykhernas (rahimahullâh) – Ibn Bâz, al-Albânî och Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn – sätt att utföra Da´wah på skiljer sig från al-Madînahs lärde, ty dessa tre Shaykher brukade inte använda sig av stränga uttryck då de kritiserade, t ex Mubtadi´ (innovatör), Dhâl (vilseledd) och liknande. Vad är er kommentar på detta tal – må Allâh välsigna er?”

Svar:

”Inom denna fråga är människorna uppdelade i två grupper:

En grupp anser att de tre Shaykherna (rahimahumullâh) – och de är Imâmer – har rätt i sin Idjtihâd och i sitt sätt att behandla människor på. Likväl anser de att deras söner och bröder som har avslöjat motsättarna genom att utpeka dem och avvisa dem med hårdhet och stränghet har rätt. Detta anser de eftersom de vet att detta hör till Salafs metodik. Salaf skilde sig inte åt och inte heller avvisade de varandra. På så sätt anser en lärd att det hör till hans Idjtihâd att handla på ett milt och snällt sätt, medan en annan tycker att han bör vara sträng och avvisa med hårdhet, samtidigt som det är på ett kunskapligt sätt, vilket fastställer sanningen med bevis och varnar för lögn med bevis. Ahl-us-Sunnah brukade handla vänligt med människorna då det var vänlighet som gagnade, medan de handlade hårt och strängt då endast det gagnade. Det är det första.

För det andra har det bekräftats för oss att även de tre Shaykherna brukade handla strängt ibland och de utpekade t o m personer med att nämna deras namn då de avvisade dem. Jag har ett häfte som en av de ädla bröderna har samlat ihop i vilken han har studerat Shaykh ´Abdul-´Azîzs (bin Bâz) metodik, på samma sätt som en annan grupp bröder har samlat ihop Shaykh Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîns (rahimahullâh) metodik i att avvisa motsättaren.

(Den andra gruppen) Men Harakiyyûn (aktivisterna) och Mutahazzibûn (fanatikerna till en viss person, sekt eller metodik) vill splittra Samfundet genom dessa och liknande uttryck vilka är orsaken till splittring, ty deras mål är att samla och hitta på (Tadjmî´ wa Talfîq), inte att rena och undervisa (Tasfiyah wa Tarbiyah). Detta är just regeln:

”Vi samarbetar med det vi kommer överens om och ursäktar varandra i det vi skiljer oss i.”

För det tredje är Imâmernas och de lärdes Idjtihâd inte felfria. Efter Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) är ingen felfri. Det vi dyrkar Allâh med, är att vi tror på att Samfundet inte kan enas om villfarelse. Således är hela Samfundet skyddat från att enas om villfarelse och fel. Efter Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förekommer Vägledningens Imâmer som strävar efter rätt dom och åsikt och de befinner sig mellan en och två belöningar. Den som har rätt får två belöningar och den som har fel får en belöning samt ett förlåtet misstag. Om det då ligger till på det viset, tecknar jag ned här följande frågor:

Om inte dessa tre Shaykher använde sig av hårda och stränga uttryck, så har de använts av Imâmer som är ädlare än dem som Imâm Ahmad, ash-Shâfi´î, Mâlik, Muhammad bin Sîrîn, hans elev Ayyûb as-Sikhtiyâni och andra Imâmer [1] . Den som har erfarenhet av dessa Imâmers metodik, finner han dem vara enade om att de är hårda och stränga mot motståndaren om det så var möjligt. Till det hör vad Ibn Battah har rapporterat i ”al-Ibânah al-Kubrâ” från Ibn Sîrîn och att han sade till sin elev Ayyûb:

”Ayyûb, memorera fyra saker från mig: Tala inte om Qur’ânen enligt din egen åsikt, håll dig borta från frågor som har med Förutbestämmelsen att göra, stig åt sidan om Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare nämns och låt inte Ahl-ul-Ahwâ’ få tillgång till ditt åhörande.”

Liknande har rapporterats i stor mängd.

Likväl säger vi att den som vet är bevis mot den som inte vet. Om då en pålitlig lärd säger ett sant ord om en person, vare sig han är en Mubtadi´ eller inte, anses han ha rätt. Om en person från Ahl-us-Sunnah skulle ha fel, håller man sig borta från hans fel och avvisar hans fel och detta görs med nåd och mildhet. Om personen i sig skulle vara en Mubtadi´ som känner till sanningen men envist avvisar den, behandlar de honom strängt, varnar för honom och de gör det utan nåd.

Likaså säger vi, att om en lärd från Ahl-us-Sunnah skulle tala väl om en person baserat på det han känner till från hans tillstånd och hans uppenbara goda sidor, för att därefter en annan lärd får reda på hans fel och motsättningar och klargör dem, anses hans åsikt vara den accepterade, ty detaljerad kritik (Djarh Mufassar) har motsatt sig generellt beröm (Ta´dîl Mudjmal) och då har det förstnämnda företräde. Inte heller skadas berömmaren av sitt felaktiga beröm, ty han berömde utmed sin kunskap och Allâh ålägger ingen utöver hans kunskap. Och vad gäller den som vet att den lärde i fråga har handlat fel, anses det vara förbjudet för honom att handla enligt hans fel.

Vi avslutar med att säga det förekommer kassettband och böcker i vilka al-Albânî (rahimahullâh) varnar för sekten al-Ikhwân (al-Muslimûn) och andra moderna sekter vilka jag sedan tidigare – och jag gör det även nu – har förklarat vara vilseledande samt leder andra vilse [2] . 

[1] Stränghet var en av våra förfäders, as-Salaf as-Sâlih (radhiya Allâhu ´anhum), egenskap mot folken de varnade för. Låt därför de som säger att våra lärde som Shaykh Rabî´ al-Madkhalî, Shaykh Fâlih al-Harbî, Shaykh Muqbil bin Hâdî och andra är för hårda, läsa vad Salaf och Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs Imâmer brukade säga. Imâm adh-Dhahabî (rahimahullâh) sade:

“al-Haytham at-Tâ’î är lögnare.” (al-Mîzân)

Imâm Abû Dâwûd (rahimahullâh) sade om historikern Sayf at-Tamîmî:

”Han är ingenting.” (Su’âlât al-Âdjurrî (1/214))

Imâm Ibn Hibbân (rahimahullâh) sade om Mûsâ bin ´Abdir-Rahmân as-San´ânî:

”Dadjdjâl (Väldig lögnare).” (al-Mîzân (4/211))

[2] Imâm al-Albânî (rahimahullâh) sade om Safar al-Hawâlî och dem som färdas på hans vilseledande väg:

”För nästan trettio år sedan gav jag min åsikt om sekten at-Tablîgh (Djamâ´at-ut-Tablîgh) och sade: Denna tids Sûfiyyah. Nu säger jag om denna grupp som har dykt upp på sistone och motsatt sig Salaf – och jag gör det med stöd i adh-Dhahabîs ord: Denna tids Khawâridj…” (as-Surûriyyah Khâridjiyyah ´Asriyyah)

Finns det en strängare och hårdare kritik än att bli kallade för Khawâridj med tanke på att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade att de är Helvetets hundar, de värsta skapelserna, läser Qur’ânen utan att den når deras hjärtan, att de går ut ur religionen utan att återvända och att den som strider mot dem och dödar dem anses vara en av de bästa människorna?