Villkoren för Tayammum

Författare: Imâm Ibn Qudâmah al-Maqdisî
Förklarare: Imâm Bahâ’-ud-Dîn al-Maqdisî
Källa: al-´Uddah fî Sharh-il-´Umdah (1/55-56)
Fotnoter: Dr. ´Abdullâh bin Muhsin at-Turkî
Mu’assasah ar-Risâlah (1421/2001)
publicerad 14.06.2008

Imâm Ibn Qudâmah (rahimahullâh) sade:

Tayammum har fyra villkor:

Det första: Brist på möjlighet att använda sig utav vatten. Detta kan bero på:

1 – Brist på vatten.

2 – Rädsla för att det kan orsaka skada pga. sjukdom eller sträng kyla.

3 – Rädsla för att man själv eller ens vän kommer att törsta. Samma sak gäller om man fruktar att ens egendom kommer att råka ut för vattenbrist, eller att man fruktar för sitt liv eller sin egendom om man ber om det.

4 – Ursäkt vid en stor utgift.

Om det är möjligt för honom att använda vattnet för endast en del av sin kropp eller finner en otillräcklig mängd av vatten för att kunna två sig, använder han sig av det och gör Tayammum för de resterande [kroppsdelarna].

Förklaring

Imâm Bahâ’-ud-Dîn al-Maqdisî (rahimahullâh) förklarade:

Brist på vatten baseras på Hans (subhânah) Ord:

فَلَمْ تَجِدُواْ مَاء

”Och inte finner vatten.” (4:43)

Rädslan för att det kan orsaka skada pga. sjukdom eller sträng kyla eller sår. Han (subhânah) sade:

وَإِن كُنتُم مَّرْضَى أَوْ عَلَى سَفَرٍ

”Om någon av er är sjuk eller befinner sig på en resa.” (4:43)

Dessutom sade ´Amr:

”Jag fick utlösning en kall natt och fruktade att jag skulle dö om jag tog ett bad. I stället gjorde jag Tayammum och förrättade bönen med mina vänner. Därefter fick profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) reda på detta utan att beordra [mig] att be om bönen.”

Rapporterad av Abû Dâwûd [1] .

Rädslan för att man själv eller ens vän kommer att törsta… Ibn-ul-Mundhir säger att det råder samstämmighet om denna fråga [2] . Det samma gäller ens boskap.

Samma sak gäller om man fruktar för sig själv eller sin egendom om man beger sig för att leta efter vatten… ty han fruktar att han kommer att råka ut för skada om han använder det. I detta fall är det tillåtet för honom att göra Tayammum. Han (´alayhis-salâm) sade (i betydelse):

”Ingen skada och ingen skadogörelse.” [3]

… eller endast har möjlighet att skaffa sig vatten via en stor utgift, på så sätt att det kostar mer än vad det egentligen är värt eller att man inte klarar av att betala det alls.

Om det är möjligt för honom att använda vattnet för endast en del av sin kropp… och omöjligt att använda för en annan del. Exempel på det är den sårade personen.

… använder han sig av det och gör Tayammum för de resterande [kroppsdelarna], ty han är rädd om sig själv och sålunda är hans fall som sjuklingens fall. Detta är baserat på hans (´alayhis-salâm) ord (i betydelse):

”Om jag beordrar er något, skall ni uppfylla det så gott ni kan.” [4]

Detta gäller den som befinner sig i en sexuell orenhet. Vad gäller den som befinner sig i en mindre orenhet, förekommer det två åsikter:

Den första: Han är ålagd att använda det, precis som den som befinner sig i en sexuell orenhet.

Den andra: Han är inte ålagd.

Det hela är baserat på ifall det är obligatoriskt att tvätta en kroppsdel innan den föregående kroppsdelen torkar eller inte (Muwâlât). Om vi säger att det är obligatoriskt, är det inte obligatoriskt att använda sig av vattnet, ty det gagnar inte. Och om vi säger att det inte är obligatoriskt, är det obligatoriskt att använda sig av det, ty det gagnar eftersom vissa kroppsdelar blir rena. Det är inte obligatoriskt med Muwâlât när man är sexuellt oren. Detta beror på att det i grund och botten inte finns någon Muwâlât i de två reningarna. Att det däremot är obligatoriskt under tvagningen (Wudhû)’, baseras på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) beordring då han såg ett torrt litet utrymme på en mans fot som inte hade nåtts av vatten. Följaktligen beordrade han honom att ta igen tvagningen och bönen. Detta är rapporterat av Abû Dâwûd. Sålunda kvarblev badet (Ghusl) i sin ursprungliga grund.

Imâm Ibn Qudâmah (rahimahullâh) sade:

Det andra: Tiden. Det skall inte göras Tayammum förrän tiden för den obligatoriska bönen har gått in. Inte heller skall det göras Tayammum för den frivilliga bönen under förbjuden tid.

Förklaring

Imâm Bahâ’-ud-Dîn al-Maqdisî (rahimahullâh) förklarade:

Inte heller skall det göras Tayammum för den frivilliga bönen under förbjuden tid, ty det finns inget behov av Tayammum innan dess tid går in. Således är det inte tillåtet att göra Tayammum då. Detsamma gäller om han skulle göra Tayammum när vatten är tillgängligt. Tayammum är endast tillåtet när det råder behov av förrättningen av bönen. När det då inte är tid för bönen, är man inte i behov av Tayammum. Samma sak gäller den frivilliga bönen under förbjuden tid.

Imâm Ibn Qudâmah al-Maqdisî (rahimahullâh) sade:

Det tredje: Avsikten. Om en person gör Tayammum för att be en frivillig bön, är det inte giltigt att förrätta den obligatoriska bönen med den. Gör han däremot Tayammum för den obligatoriska bönen, får han både förrätta de obligatoriska och de frivilliga. Detta gäller till dess att dess tid löper ut.

Förklaring

Imâm Bahâ’-ud-Dîn al-Maqdisî (rahimahullâh) förklarade:

Avsikten. Detta är baserat på hans (´alayhis-salâm) ord (i betydelse):

”Sannerligen räknas handlingarna endast utmed avsikterna.”

Om en person gör Tayammum för att be en frivillig bön, är det inte giltigt att be den obligatoriska. Tayammum tar inte bort orenheten och därför är det inte tillåtet att förrätta den obligatoriska bönen förrän han avser den. Han (´alayhis-salâm) sade (i betydelse):

”Sannerligen räknas handlingarna endast utmed avsikterna.”

Gör han däremot Tayammum för den obligatoriska bönen, får han förrätta den eftersom det är en rening som har tillåtit den obligatoriska bönen och därpå allting annat som vi har nämnt. Det liknas nämligen vid tvagningen.

Imâm Ibn Qudâmah (rahimahullâh) sade:

Det fjärde: Jord. Det är endast tillåtet att göra Tayammum med ren jord som innehåller damm.

Förklaring

Imâm Bahâ’-ud-Dîn al-Maqdisî (rahimahullâh) sade:

Jord. Det är endast tillåtet att göra Tayammum med ren jord som innehåller damm, ty Allâh (subhânah) sade:

فَتَيَمَّمُواْ صَعِيدًا طَيِّبًا

”… skall han ta ren jord.” (4:43)

Ibn ´Abbâs sade:

”Det vill säga ren och fruktbar jord.” [5]

Det är dock förutsatt att den innehåller damm. Han (subhânah) sade:

فَامْسَحُواْ بِوُجُوهِكُمْ وَأَيْدِيكُم مِّنْهُ

”… skall ta ren jord och stryka över ansikte och händer.” (5:6)

Sådant som inte innehåller damm, skall man inte torka med.

[1] (334). Den förklaras som autentisk i ”al-Irwâ’” (154) och ”Fath-ul-Bârî” (1/454).

[2] al-Idjmâ´ (20).

[3] Ibn Mâdjah (2340) och (2341). Den är god (Hasan).

[4] al-Bukhârî (7288) och Muslim (1337) från Abû Hurayrah.

[5] ´Abdur-Razzâq (814), Ibn Abî Shaybah (1/161) och al-Bayhaqî i ”as-Sunan al-Kubrâ” (1/214).