Shaykh al-Albânî om traditionell Sunnah och dyrkningssunnah

Källa: Silsilah al-Hudâ wan-Nûr, kassettband 367
 http://www.alalbany.net/albany_tapes_hoda_noor_01.php
publicerad 25.03.2008

Fråga:

Vad är Shari’ahs grundregel för skillnaden mellan den traditionella Sunnahn (Sunnah al-’Âdah) och dyrkandets Sunnah (Sunnah al-’Ibâdah)?

Svar:

Grundregeln kräver en del kunskap, och utan tvekan finns det gärningar Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) gjorde för att närma sig Allâh (tabâraka wa ta’âlâ) med. Denna kategori kallas för dyrkandets Sunnah. Den kan jämföras med en annan kategori, vilken även den det inte råder någon tvekan om. Nämligen att Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) brukade utföra handlingar på grund av en tradition eller en personlig önskan, vilket inte hade något att göra med dyrkan. Gärningar där det tydligt framgår att det inte rör sig om dyrkan faller alltså under kategorin traditioner.

Mellan de båda kategorierna finns tvivelaktiga frågor. Ur en synvinkel kan de ses som en dyrkan, medan de ur en annan ses som en traditionell Sunnah. För kunskapssökaren är det dock tillräckligt att förstå de båda första kategorierna.

Till exempel hade Allâhs sändebud (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) sandaler med tvådelade fronter. Den som söker kunskap bör inte tro att det går emot Sunnah om man har en sandal med en front och att det är Sunnah att ha tvådelade fronter. Det finns inget som visar att detta har något att göra med dyrkan, utan det är en arabisk tradition. De brukade klä sig med denna sortens fotbeklädnad och inte den fotbeklädnad som är känd idag, såsom skor, stövlar eller liknande.

För den studerande kvarstår den kategori som kan innefattas av den första eller den andra. Att bestämma vilken kategori en viss gärning tillhör kräver kunskap. Därför ser vi att en del av de lärda är överens om att vissa gärningar är traditionell Sunnah, medan de skiljer sig åt i andra gärningar huruvida de innefattades av traditionell Sunnah eller dyrkandets Sunnah. Detta kan vi exempelvis se i gärningar rörande pilgrimsfärden. Det har rapporterats att Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) slog sig ner i al-Buthâ och en del av följeslagarna sade, och jag tror att det var ‘Aishah, att det inte räknas som Sunnah, utan de är överens om att Profetens (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) tält slogs upp där, varpå han gick ner där. En del människor från förr trodde att det är en av pilgrimsfärdens riter att slå läger där i al-Buthâ. Här uppstår det skiljaktigheter, eftersom denna fråga kräver något väldigt tydligt för att man ska kunna avgöra om den tillhör den första eller den andra kategorin.

Vi ger oss nu in i en del nutida exempel. Nuförtiden avser många ungdomar – och all lovprisan tillhör Allâh – att korta sina kläder och inte låta dem vara för långa, för att följa Sunnah. Är detta då en traditionell Sunnah eller dyrkandets Sunnah. Om vi ser på Sändebudets (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) gärning utan att se på en del av hans uttal skulle man kanske ha tvekat ifall denna Sunnah i gärning tillhörde den första kategorin eller den andra. Men eftersom det finns ahâdith med uttal av honom (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam), exempelvis hadithen (i betydelse):

”Den troendes ytterplagg ska vara till halva skenbenet, om det är längre än det så till anklarna och om det är längre, i helvetet.”

Med detta upphör tveksamheten ifall denna Sunnah är dyrkan eller tradition, och bekräftar att det är en dyrkandets Sunnah. Den beskriver den troendes sätt att klä sig då han (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) sade att de ska vara till halva skenbenet, maximalt ner till anklarna, men om det är längre än så, i helvetet. Detta gör gärningen till en dyrkandets Sunnah och inte en traditionell Sunnah.

Detta motsvaras av en fastställd Sunnah av Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) som säger att han hade långt hår. Ibland nådde det till öronsnibbarna och om det blev längre så, till axlarna. Det är till och med fastställt att Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) då han trädde in i Mecka hade fyra flätor. Är då långt hår och flätning en dyrkandets Sunnah eller traditionell Sunnah. Svaret här är utan tvekan att det är en traditionell Sunnah. Varför? För det första, för att Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) inte var den som banade väg för denna Sunnah, utan den fanns innan Profetens kall, för att inte tala om före Profetens födelse (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam). Det var en av arabernas traditioner. De brukade låta håret växa och än i våra dagar kan man se beduinernas ungdomar i exempelvis Syrien fläta sitt hår. Denna tradition införde inte Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam), utan han följde bara arabernas tradition och lät sitt hår växa, och dagen då han inträdde Mecka hade han fyra flätor.

Det finns inget som säger att denna Sunnah inte var en traditionell Sunnah, i motsats till en annan Sunnah, exempelvis att Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) brukade ha vita kläder på sig. Är då detta en traditionell Sunnah eller en dyrkandets Sunnah? Om vi inte haft uttalet (i betydelse) att:

”Era bästa kläder är de vita, låt era levande klä sig med dem och svep in era döda med dem”

hade vi sagt att det var en smaksak. Profeten tyckte om vita kläder, såsom han tyckte om honung exempelvis, och hatade ödlekött, vilket är en smaksak. Men då han nämnde uttalet:

”Era bästa kläder är de vita”

och därefter åtminstone beordrade för påbjudande och sade:

”låt era levande klä sig med dem och svep in era döda med dem”

fördes denna Sunnah ut från att vara en traditionell Sunnah och infördes till att bli en dyrkandets Sunnah.

På detta sätt ska vi mäta Profetens (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) gärningar.

Det som han banade väg för och införde, och vilket det inte finns någon indikation som får oss att tro att det är en traditionell Sunnah, är en dyrkandets Sunnah.

Men det som han (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) gjorde i enighet med de arabiska traditionerna, är en arabisk tradition, vilket det är acceptabelt att göra, eller låta bli. Och de gärningar han (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) utförde som har att göra med hans vana och smak, det har heller inget att göra med sådant som rör dyrkning, vilket visades i exemplet ovan.

Han (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) tyckte om honung. Man påträffar vissa människor som hatar honung. Vi säger inte att de brutit mot Sunnah, för att äta honung är i grunden inte någon dyrkan. Om en person inte får chansen att äta honung eller inte önskar äta honung säger vi inte att han brutit mot Sunnah. Han har dock brutit mot Profetens (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) natur, vilken tyckte om honung.

Ur en annan synvinkel hatade Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) ödlekött, medan det var accepterat bland araberna. När det serverades på bordet framför honom (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) och det sades till honom att detta är ödlekött, lät han bli det. Framför honom satt en av de kända Sahâbah, nämligen Khalid ibn Walîd. Han åt med väldigt stor aptit och såsen rann ner för hans skägg. När han såg att hans Profet inte åt, frågade han:

”Allâhs sändebud, är det harâm?”

för det blev som en chock för honom. Han äter medan Allâhs sändebud inte sträcker fram sin hand. Därför frågade han:

”Är det harâm?”

Han (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) svarade (i betydelse):

”Nej, men det fanns inte bland mitt folk och jag avstår från det.”

Därmed säger vi inte till den som tycker om ödlekött att han brutit mot Sunnah, eftersom Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) hatade ödlekött, och inte heller till den som inte tycker om honung, vilket förekommer, och en av dem är ett av mina barn. Jag tycker om honung och jag tycker om sötsaker i allmänhet, men ett av mina barn hatar honung. Då säger jag inte till honom att han brutit mot Sunnah, för det har inget med dyrkan att göra.

På detta sätt bör man se på Sändebudets (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) gärningar och på människornas och de studerandes slummer, speciellt i denna tid. I dessa detaljer faller de i en del överdrifter. Man ser vissa ungdomar som med avsikt låter sitt hår växa långt och påstår att det är Sändebudets (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) Sunnah. Ja, jag medger att det är en av hans (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) gärningar, men det finns inget som indikerar att det är bättre, snarare tvärtom. Allâhs Sändebud (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) klargjorde, såsom i Sahîh Muslim och sade (i betydelse):

”Raka allt eller lämna allt”

Att ha långt hår är därmed inte en dyrkandets Sunnah, utan det är en traditionell Sunnah. Ifall en person under hela sitt liv rakar huvudet kan man inte säga att han brutit mot Profetens Sunnah, som lät håret växa under hela sitt liv, förutom vid Hajj och ‘Umrah. Vi dessa tillfällen rakade han (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) av sitt hår. Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Allâh, förlåt synderna för dem som rakat sig,

Allâh, förlåt synderna för dem som rakat sig,

Allâh, förlåt synderna för dem som rakat sig”

De sade:

”Och de som kortat (håret), Allâhs sändebud?”

Han (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Och till dem som kortat (håret).” [1]

Att korta är mindre förträffligt, och det mest förträffliga är att raka.

Därmed, om en person låter håret växa långt på grund av en tradition eller en egen lust eller vana, råder det inga hinder i det. Att däremot avse närmande av Allâh för att han (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) lät sitt hår växa långt; där säger vi att i det finns ett brott mot Profetens (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) Sunnah.

Här måste en viktig punkt klargöras. Den som låter sitt hår växa långt för att följa Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam), som lät sitt hår växa långt, och tror att han följer Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) har klart och tydligt brutit mot Profeten. Detta brott är dock inte yttre utan inre. Utåt sett följer han, eftersom han låter sitt hår växa såsom Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) gjorde. På vilket sätt bryter han då? Svaret får vi om vi funderar över vår Profets (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) uttal (i betydelse):

”Sannerligen är gärningarna efter avsikt och var person kommer att få det han avsåg, så den vars utvandring var för Allâh och Hans Sändebud, hans utvandring var för Allâh och Hans Sändebud, och den vars utvandring var för att uppnå någon världslig nytta eller för att gifta sig med en kvinna; hans utvandring var för det han utvandrade.”

Den som begav sig ut för att utföra Jihâd för Allâh tillsammans med Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) var utåt sett en Mujâhid för Allâh. Men ifall han begav sig ut för att uppnå någon världslig nytta eller för att gifta sig med en kvinna, har han brutit mot Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) i sin avsikt. Belönas han då som en Mudjâhid, när han brutit mot den bäste Mudjâhid i sin avsikt? Svaret är nej.

Om vi nu granskar den som låter sitt hår växa långt för att ta sin Profet (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) som förebild. Han är likvärdig med den Mujâhid som begav sig ut med Profeten för Jihâd, men vars avsikt bryter mot sin Profets (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) avsikt. Vi frågar därför den som låter sitt hår växa långt: Har du vetskap om att Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) då han lät håret på sitt huvud växa långt, avsåg att närma sig sin Herre? Ifall du antar det, har du gjort gott, men ifall du inte tror det, har du brutit mot Sändebudet i hans avsikt. Han närmade sig inte Allâh (‘azzâ wa djall) genom sitt gillande av honung och han närmade sig inte Allâh genom sitt ogillande av ödlekött. Likaså närmade han sig inte Allâh (‘azzâ wa djall) genom att låta håret på sitt huvud växa långt. Du närmar dig Allâh, och då har du brutit mot Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) i det viktigaste av de båda villkoren för dyrkan. Det första villkoret är att avsikten ska vara absolut för Allâh (tabâraka wa ta’âlâ) och det andra villkoret är att det ska stämma överens med Profetens gärning. Du är överens med Profeten i hans gärning, men du har brutit mot honom i hans avsikt.

I Morgonbönen (Salâh ul-Fadjr) innehåller både den obligatoriska och den frivilliga bönen 2 Rak’ah. Om en person ber de 2 Rak’ah för den frivilliga bönen (Sunnah-bönen) men med avsikten att den är obligatorisk (Fard), har han inte följt Sunnah.

En av vilseledningarna som Qadyâniyyah har, är att de tror att Sunnah ul-Fadjr är obligatorisk. Då de ber denna Sunnah är de överens med Sändebudet (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) i utseendet, men i sina hjärtan och i avsikten bryter de mot Sändebudet (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam). Men utseendet här har inget värde, för gärningarna är enligt avsikterna (Niyah) och betydelsen av hadithen är att de goda gärningarna är enligt de goda avsikterna.

Om vi inte känner till att Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) närmade sig Allâh genom att låta sitt hår växa långt, är det inte tillåtet för muslimen att närma sig Allâh med det som inte Allâhs Sändebud närmade sig Allâh med. Detta är en innovation (Bid´ah) i religionen, och ett flertal ahâdith varnar oerhört mycket för att innovera i religionen (i betydelse):

”Den som inför något nytt i denna vår angelägenhet som inte är från den, får det avvisat”

Detta är därmed något nytt i religionen, för han närmar sig Allâh med något som Allâhs sändebud (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) inte närmade sig med. Detta är Mubtadi´ahs naturliga läggning. De utför gärningar som inte Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) närmade sig sin Herre med. Därför gäller det att skilja mellan dyrkandets Sunnah som vi tar Profeten som förebild i, och mellan traditionell Sunnah, som vi kan välja mellan att utföra eller utelämna. Det är inte tillåtet för oss att lägga till en gärning utöver vad Profeten (salla Allâhu ‘alayhi wa sallam) gjort i sitt utförande av traditionell Sunnah, och de viktigaste gärningarna är de som är sammanbundna med hjärtan, för hjärtat utför gärningar, såsom Ibn Taymiyyah (Rahimahullâh) förklarar i många av sina böcker och skrifter.

[1] Bukhârî och Muslim.