När tar Salât-ul-Ishâ's tid slut?

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî
(Ur ”Tamâm-ul-Minnah” sid. 140-142)

Sayyid Sâbiq säger i ”Fiqh-us-Sunnah”, i sitt avsnitt om Salât-ul-´Ishâ’’s tid,

”Vad gäller Salât-ul-´Ishâ’’s tid, sträcker den sig till Fajr’s tid, och detta är förstått från Abû Qatâdah’s hadîth, som sade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade,

”Försummelse är inte att försova sig, utan försummelse förekommer i den som inte ber tills att tiden till nästa Salâh går in.” (Muslim)

Denna hadîth bevisar att tiden för varje Salâh sträcker sig till att tiden till den kommande Salâh går in, förutom för Salât-ul-Fajr. Sannerligen varar inte dess tid till Salât-udh-Dhuhr, utan ´ulamâ’ har enhälligt kommit överrens om att dess tid upphör vid soluppgången.”

Jag säger: Författaren följer ash-Shawkânî och andra i deras slutsats från denna hadîth, men det finns inga bevis för det som de konkluderar, speciellt då det varken nämns Salawât’s tider i den, eller att det är ett korrekt sammanhang, eftersom denna hadîth är generell som nämner synden hos den som medvetet och avsiktligt skjuter upp Salâh fram tills att dess tid går ut, oavsett om en annan Salâh tar plats efter dess tids slut eller inte. Faktum är, att denna hadîth är specifik för Salât-ul-Fajr, då profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans Sahâbah försov sig på en resa och missade Salât-ul-Fajr. Sahâbah (radhiyâ Allâhu ´anhum) blev häpna över vad som hade hänt dem, så profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till dem,

”Är jag inte er förebild?”

Därefter nämnde han vår hadîth, den som förekommer i Sahîh Muslim och andra.

Så om denna hadîth avsågs för att mena det som de konkluderar om att Salawât’s tider sträcker sig till början på den som kommer efteråt, hade det varit ett tydligt bevis att Subh (Fajr) sträcker sig till Dhuhr’s tid, men det säger de inte, utan de anser att Fajr är ett undantag i denna dom. Så dessa härledningar är, efter att ha förklarat profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) anledning till att ha gjort sitt yttrande, ogiltiga eftersom hadîthen nämndes särskilt för Salât-us-Subh (Fajr).

Denna hadîth lagstiftar i själva verket inte Salawât’s tider, utan ett ogillande att man med visshet och medvetet skjuter upp Salawât från deras tider. Beträffande det sade Ibn Hazm i ”al-Muhallâ” (3/178) som svar på den slutsats som vi har granskat,

”Detta bevisar inte det de säger – och de håller med oss om att Subh’s tid inte sträcker sig till Dhuhr. Hadîthen bevisar inte att varje Salâh’s tid är sammanbunden med den som följer efter, utan den visar endast felet hos den som skjuter upp Salâh utöver dess tid, vare sig om slutet på dess tid är sammanbunden med början på en annan Salâh eller inte. Denna hadîth hänvisar inte till den som försummar Salâh utöver dess tid utan att träda in i en annan Salâh’s tid. Inte heller nämner den hans försummelse, utan denna rapportering är tyst beträffande de frågor. Hursomhelst, dessa frågor tas dock upp i andra rapporteringar, som specificerat nämner Salawât’s tider individuellt och lagstiftar deras början och slut. Och vi måste säga, att den som överskrider gränsen av någon som helst gärning som Allâh har lagstiftat dess riktiga tid, har överskridit Allâh’s gränser och Han (ta´âlâ) säger,

”Och den som överskrider Allâh’s gränser, dem är Dhâlimûn.” (Sûrat-ul-Baqarah: 229)

Så när det är klart och tydligt att hadîthen är tom på bevis som tyder på att Salât-ul-´Ishâ’’s tid varar till Fajr, måste vi återvända till de andra hadîtherna som är klara bevis beträffande lagstiftandet av ´Ishâ’’s tid, t ex hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) uttal,

”…och Salât-ul-´Ishâ’’s tid varar till halva natten…” (Muslim och Ahmad)

Denna hadîth är funnen i Muslim och andra.

Och han fortsätter med att komplettera sina åsikter om ämnet i sin bok, hänvisande till det som ´Umar bin al-Khattâb skrev till Abû Mûsâ al-Ash´arî,

”…och be ´Ishâ’ innan en tredjedel av natten passerar, förutom om ni skjuter upp den, i så fall till halva natten – och var inte från tanklösa.”

Denna rapportering hittas hos Mâlik och at-Tahâwî och dess kedja är autentisk.

Denna hadîth är ett tydligt bevis som visar att ´Ishâ’’s tid varar endast fram till mitten av natten – och det är det rätta. ash-Shawkânî favoriserade den i ”ad-Dâr-ul-Bahî´ah”, sägande,

”Och nattens sista tid för att ´Ishâ’ skall utföras, är halva natten.”

Och Hasan Siddîq Khân fullföljde honom i sin förklaring (1/69-70) och liknande uttal har samlats ihop från Imâm Mâlik, vilket kan hittas i ”Bidâyat-ul-Mujtahid”. Detta är även åsikten som en grupp ur Shâfi´î-´ulamâ’ håller sig till, som t ex Abû Sa´îd al-Istakhrî och andra. Hänvisa till ”al-Majmû´” (3/40).