Fastan i månaden Ramadhan

« index

Hur straffas den som inte fastar?

Författare: Imâm Ibn Qayyim-il-Djawziyyah
Källa: as-Salâh wa Hukm Târikihâ, sid. 46-48
Dâr Ibn Hazm, 1419/1999

Är det även obligatoriskt att avrätta den som inte fastar, vallfärdar eller betalar allmosan, på samma sätt som det är obligatoriskt att avrätta den som inte förrättar bönen? Det finns tre rapporteringar från Imâm Ahmad:

1 – På samma sätt som han avrättas för att han inte förrättar bönen, avrättas han om någon av dessa handlingar uteblir.

Denna rapporterings bevis är att allmosan, fastan och vallfärden hör till Islâms pelare. Således avrättas han om någon av dem uteblir. Till följd därav stred Abû Bakr as-Siddîq mot dem som vägrade betala allmosan. Han sade:

”Jag svär vid Allâh att jag kommer att kriga mot dem som skiljer mellan bönen och allmosan.”[1]

Dessutom hör dessa handlingar till Islâms rättigheter. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förbjöds endast att strida mot dem som höll sig till trosbekännelsen och dess rättigheter. Han underrättade att liven endast går säkra om de uppfyller Islâms rättigheter. Detta är alltså strid mot en vägrande grupp. Vad den enstaka individen berör, avrättas han för att han har låtit bli att uppfylla trosbekännelsens rättigheter och Islâms föreskrifter. Detta är den korrektaste åsikten.

2 – Han avrättas endast om han låter bli att förrätta bönen.

Detta beror på att bönen är en fysisk dyrkan som inte kan vikarieras av någon. Likaså sade ´Abdullâh bin Shaqîq:

”Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare ansåg ingen annan utebliven handlig än bönen vara otro.”[2]

Dessutom har bönen särskilts med vissa drag till skillnad från alla andra typer av dyrkan. Det är den första handlingen som Allâh ålade i Islâm. Därför brukade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) befalla sina budbärare att de först manar till bönen efter trosbekännelserna. Han sade till Mu´âdh (i betydelse):

”Låt trosbekännelserna att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâh sändebud vara det första du manar dem till. Om de godtar det från dig, skall du lära dem att Allâh har ålagt dem att be fem gånger om dagen.”[3]

Bönen är den första handlingen som tjänaren kommer att frågas om på Domedagen. Allâh ålade den under Himmelsfärden. Det är den mest omnämnda obligatoriska handlingen i Qur’ânen. När de otrogna kommer att frågas ”Vad förde er till helveteselden?”[4], kommer de först att svara att de inte förrättade bönen. Dess plikt gäller så länge människan inte förlorar medvetandet. Detta gäller däremot inte de andra förpliktelserna. Bönen är det Islâmiska tältets pelare. Om pelaren försvinner, rasar tältet ihop. Bönen är det sista som kommer att lämna religionen. Den är obligatorisk för fria och slavar, män och kvinnor, resande och ickeresande, friska och sjuka, rika och fattiga. Om någon ville bli Muslim, accepterades det endast av Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om personen började förrätta bönen. Qatâdah berättade att Anas sade:

”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) accepterade endast ens Islâm om den var sammanbunden med bönen och allmosan.”

Alla handlingar beror på bönen. Om en person inte förrättar bönen, kommer Allâh varken acceptera hans fasta, vallfärd, välgörenhet, Djihâd eller någonting annat. ´Awn bin ´Abdillâh sade:

”Det första en person frågas om när han läggs ned i graven, är bönen. Om den godkänns, ses det till de andra handlingarna. Om den inte godkänns, ses det inte till de andra handlingarna.”

Detta bevisar hadîthen som rapporteras av Abû Hurayrah som berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Den första handlingen tjänaren kommer att stå till svars för, är hans bön. Om den är bra, har han lyckats och räddats. Om den inte är bra, har han förlorat och förverkats.”[5]

Om några av hans goda handlingar hade accepterats, skulle han inte varit förlorad och förverkad.

3 – Han avrättas om han låter bli att betala allmosan och fasta. Däremot avrättas han inte om han låter bli att vallfärda, ty det råder meningsskiljaktighet huruvida den måste förrättas så fort man kan eller inte. Den som säger att den kan skjutas upp, säger:

”Hur kan han avrättas för att han skjuter upp den när han får göra det?”

Detta är dock ett ytterst svagt argument. Den som avrättar honom för att han låter bli att vallfärda, gör det inte för att han skjuter upp den. Däremot avrättar han honom för att han redan har bestämt sig att han inte kommer att vallfärda och säger därtill:

”Det är obligatoriskt för mig, men jag kommer ändå aldrig att vallfärda.”

Det råder meningsskiljaktigheter kring frågan och den korrektaste åsikten är att han skall avrättas. Detta beror på att vallfärden hör till Islâms rättigheter. Ens liv går endast säkert om man uttalar trosbekännelserna och håller fast vid Islâms rättigheter – och vallfärden hör till dess största rättigheter.

[1] al-Bukhârî (1400) och Muslim (20).

[2] at-Tirmidhî (2624).

[3] at-Tirmidhî (625).

[4] 74:42.

[5] at-Tirmidhî (413) och an-Nasâ’î (465). Imâm al-Albânî (rahimahullâh) sade:

”Autentisk.” (Sahîh Sunan at-Tirmidhî (1/237))

« index