Mannen har förfogande över skilsmässa

Talare: Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn
Källa: Fatâwâ ´Ulamâ al-Balad al-Harâm, sid. 652
publicerad 27.02.2010

Fråga: Vad är det för vishet i att mannen har förfogande över skilsmässa? Vad är domen för att skilja sig från hustrun utan någon anledning? Vad är domen för en kvinna som vill skilja sig från maken utan någon anledning?

Svar: Angående att det är maken som har förfogande över skilsmässan, bör man veta att det är rättvist. Det är ju trots allt mannen som har förfogande över äktenskapspakten och därför är det han som måste ha förfogande över denna fråga. Likaså har han ansvar för och omsorg om kvinnan. Han (ta´âlâ) sade:

الرِّجَالُ قَوَّامُونَ عَلَى النِّسَاء

”Männen har ansvar för och omsorg om kvinnan.” (4:34)

Om det är mannen som har ansvar och omsorg, är det enligt den korrekta åsikten han som har förfogande över denna fråga.

Tillika har maken ett fullkomligare förstånd än kvinnan och han ser med ett längre perspektiv än henne. Således finner du honom endast vilja skilja sig då han ser sig själv vara tvungen till det. Skulle frågan däremot vara i kvinnans händer, hade hon varit kortare i förståndet och hon hade sett på frågan från ett kortare perspektiv och snabbt börjat döma enligt sina känslor.

Kanske blir hon förtjust i en person och följaktligen skiljer hon sig från sin make eftersom hon fick ögonen på en person som ser bättre ut än hennes make.

Det förekommer fler visheter bakom denna fråga som jag tyvärr inte kan komma på just nu. Å andra sidan hör dessa tre jag nämnt till de största visheterna bakom att mannen har förfogande över skilsmässan.

Vad berör den andra frågan, nämligen att mannen skiljer sig från kvinnan utan någon anledning, förekommer det vissa lärda som säger att det förekommer fem olika domar som behandlar skilsmässan.

Den kan vara obligatorisk.

Den kan vara förbjuden.

Den kan vara rekommenderad.

Den kan vara föraktfull.

Den kan vara tillåten.

I grund och botten är skilsmässa en ogillad handling eftersom det rör sig om att bryta upp en knut som önskas och uppmuntras av Sharî´ahn. Likaså förekommer det en risk för att stora nackdelar uppkommer. Exempelvis om makarna har barn tillsammans. Vid skilsmässa delas denna familj upp och andra problem dyker då upp.

Det är dock tillåtet att skilja sig om man blir nödställd till det och inte klarar av att leva lyckligt med makan. Detta hör till Allâhs (´azza wa djall) gåvor, ty om två makar kvarblir olyckliga tillsammans, kommer hela deras liv att rasa samman. Men tack vare Allâhs gåvor, är det tillåtet med skilsmässa om det verkligen är nödvändigt.

Rörande kvinnan som vill skilja sig, anses det vara förbjudet om det inte förekommer något skadligt på vägen. Exempel på det är att maken har en reducerad religiositet, reducerad karaktär eller att hon inte förmår härda längre med honom. I detta fall går det bra för henne att begära skilsmässa, på samma sätt som Thâbit bin Qays (radhiya Allâhu ´anh) hustru gjorde då hon kom till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade:

”Allâhs sändebud, jag kritiserar varken Thâbit bin Qays karaktär eller religion, men jag hatar Kufr i Islâm.”

Med detta menade hon att hon fruktade att hon inte kommer att kunna uppfylla sin makes rättigheter i Islâm och begärde därpå en skilsmässa. Då sade profeten (´alayhis-salâtu was-salâm) till henne (i betydelse):

”Vet du att han får tillbaka sin trädgård?”

 Något han hade gett till henne i bröllopsgåva. Hon sade då:

”Ja.”

I detta skede sade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) till hennes make Thâbit (radhiya Allâhu ´anh) (i betydelse):

”Tag emot trädgården och skilj dig från henne.” [1]

Tillika sade profeten (´alayhis-salâtu was-salâm) (i betydelse):

”Den kvinna som ber sin make skilja sig från henne utan någon skadlig anledning, har förbjudits paradisets doft.” [2]

Denna hadîth är ett bevis för att hennes begäran om skilsmässa utan någon giltig anledning hör till de allvarligaste synder eftersom den nämnts med ett hot.

[1] al-Bukhârî (5273)

[2] Abû Dâwûd (2226), at-Tirmidhî (1187), Ibn Mâdjah (2055) och Ahmad (5/277).