Islâms syn på den som lämnar bönen och dess straff

Författare: Imâm Ibn Qayyim-il-Djawziyyah
Källa: as-Salâh wa Hukm Târikihâ, sid. 29-33
Dâr Ibn Hazm1419/1999
Förkortning och fotnot: Maktabah Dâr-ul-Hadîth.Com
publicerad 27.11.2006

Muslimerna är ense om att det hör till de största och allvarligaste synderna att lämna bönen avsiktligt. Likaså är de ense om att synden däri är allvarligare i Allâhs Ögon än att döda en själ, stjäla ens egendom, begå otukt, stjäla och dricka alkohol. Den som lämnar den har lämnat sig över till Allâhs straff, vrede och förödmjukelse i detta liv såväl som i livet efter detta.

Därefter skilde de sig åt i avrättningen, avrättningens tillvägagångssätt och hädelsen.

Sufyân bin Sa´îd ath-Thawrî, Abû ´Amr al-Awzâ´î, ´Abdullâh bin al-Mubârak, Hammâd bin Zayd, Wakî´ bin al-Djarrâh, Mâlik bin Anas, Muhammad bin Idrîs ash-Shâfi´î, Ahmad bin Hanbal, Ishâq bin Râhawayh och deras följeslagare anser att personen skall avrättas.

Därefter skildes de åt i avrättningens tillvägagångssätt. Majoriteten säger att han skall halshuggas med ett svärd.

Några av Shâfi´iyyah anser att han skall slås ihjäl med en bräda om han inte börjar be.

Ibn Suraydj sade att han skall stickas till döds med ett svärd eftersom det är plågsammare samt att det finns större chans för honom att börja be.

Majoriteten använder sig av hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följande ord som bevis för deras åsikt (i betydelse):

”Sannerligen har Allâh bestämt godhet åt allting. Om ni då dödar, skall ni döda på ett bra sätt.” (Muslim (1955))

Halshuggning är den bästa och snabbaste avrättningen. Allâh (subhânah) har föreskrivit att de otrogna skall avrättas utan att stickas med svärdet. Vad gäller den gifte personen som har begått otukt och skall stenas till döds, är det för att han skall känna smärta i hela kroppen efter att ha känt förbjuden njutning. Denna avrättning är den strängaste avrättningen. I och med att kallelsen till otukt är stark i den naturliga läggningen, konfronteras den med den värsta typen av avrättning. Dessutom påminner detta straff om Allâhs straff på Lûts folk då de stenades efter att ha fallit i vidrig synd.

Ibn Shihâb az-Zuhrî, Sa´îd bin al-Musayyib, ´Umar bin ´Abdil-´Azîz, Abû Hanîfah, Dâwûd bin ´Alî och al-Muzanî anser att han fängslas till dess att han dör eller ångrar sig utan att avrättas.

Denna åsiktens bevis är det som Abû Hurayrah rapporterade från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som sade (i betydelse):

”Jag har blivit beordrad att strida mot människorna till dess att de vittnar att det inte finns någon sann gud utom Allâh. Om de gör det, har de skyddat sina liv och egendomar från mig förutom med dess rätt.” (al-Bukhârî (1399) och Muslim (26))

Ibn Mas´ûd berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”En Muslims liv som vittnar att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att jag är Allâhs sändebud är endast lovligt att tagas vid ett av tre [tillfällen]: en gift person som begår otukt, mördare och den som lämnar sin religion och skiljer sig från samlingen.” (al-Bukhârî (6878) och Muslim (1676))

De sade:

”I och med att det är en handling, dödas han inte pga. den på samma sätt som man inte dödas pga. Att lämna fastan, allmosan eller vallfärden.”

De som säger att han skall avrättas säger att Allâh (ta´âlâ) säger:

فَاقْتُلُواْ الْمُشْرِكِينَ حَيْثُ وَجَدتُّمُوهُمْ وَخُذُوهُمْ وَاحْصُرُوهُمْ وَاقْعُدُواْ لَهُمْ كُلَّ مَرْصَدٍ فَإِن تَابُواْ وَأَقَامُواْ الصَّلاَةَ وَآتَوُاْ الزَّكَاةَ فَخَلُّواْ سَبِيلَهُمْ

”Döda avgudadyrkarna var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och förrättar bönen och betalar allmoseskatten, lämna dem då i fred.” (9:5)

Härmed beordrar Han att de skall dödas till dess att de ångrar sig, börjar be och betalar allmosan. Å andra sidan säger de som inte anser att han skall avrättas:

”Efter att ha ångrat sig, undkommer han avrättningen även om han inte skulle be eller betala allmosan.”

Och detta motstrider versen klart och tydligt.

´Ubaydullâh bin ´Adî bin al-Khayyâr berättade att en man från Ansâr sade till honom att han gick till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att be honom om tillstånd att döda en hycklare. Då sade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) (i betydelse):

”Vittnar han inte att det inte finns någon sann gud utom Allâh?” Han sade: ”Jo, Allâhs sändebud, men hans vittnesbörd är ogiltig.” Han sade: ”Vittnar han inte att Muhammad är Allâhs sändebud?” Han sade: ”Jo, Allâhs sändebud, men hans vittnesbörd är ogiltig.” Han sade: ”Ber han inte?” Han sade: ”Jo, Allâhs sändebud, men hans bön är ogiltig.” Då sade han: ”Dessa människor har Allâh förbjudit mig att döda.” (Ahmad (5/432-433) och ash-Shâfi´î (8))

Detta bevisar att han inte har blivit förbjuden att döda den som inte ber.

Umm Salamah berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Ni kommer att styras av makthavare och ni kommer att känna igen [vissa saker] och inte känna igen [andra saker]. Den som då vet, har rentvått sig [1] , och den som avvisar, har räddats, förutom den som behagas och följer.” De sade: ”Allâhs sändebud, skall vi inte strida mot dem?” Han sade: ”Nej, inte så länge de ber.” (Muslim (1845)) 

[1] Imâm an-Nawawî (rahimahullâh) sade:

”Det vill säga att den som känner till det orätta och inte blandar ihop den med sanningen, finner en väg till att rentvå sig från dess synd och dess straff genom att ändra den med sin hand eller tunga. Skulle han inte förmå göra det, får han avsky det med hjärtat. Vad gäller hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord: ”…förutom den som behagas och följer”, betyder det att synden drabbar den som behagas och följer. (Sharh Sahîh Muslim (12/204))