Anledningarna till arv

Författare: Imâm ´Abdul-´Azîz bin Bâz
Källa: al-Fawâ’id al-Djaliyyah fîl-Mabâhith al-Fardhiyyah, sid. 10-12
Dâr-ul-Mughnî, 1421/2000
publicerad 29.10.2006

Anledningar är plural av “anledning” och betyder språkligt “det som får en att komma till det fordrade”. Inom de religiösa termerna betyder det ”det vars existens fordrar existens och vars ickeexistens fordrar ickeexistens i sig”.

Anledningarna till arvet är tre stycken:

Det första: Äktenskap.

Det andra: Allians.

Det tredje: Stamträd.

Till äktenskap räknas det korrekta äktenskapet även om det varken sker något intimt umgänge mellan makarna eller ens att de vistas i enrum. I detta fall ärver de båda makarna varandra. Samma sak gäller om de skiljer sig och kvinnan befinner sig i sin vänteperiod.

Med allians avses en frigivningsallians. Det är ett band vars anledning är ägarens förträfflighet över sin frigivne slav. I detta fall ärver den f d ägaren sin frigivne slav. Det gör även hans släkt som ärver genom sig själva och varken genom andra eller med andra. På samma sätt som frigivaren ärver, gör även hans avkomma det.

Stamträd är släktskap. Släktskapet omfattas av grunder, grenar och marginaler.

Grunderna är: Fäder, mödrar, farmödrar och farfäder, hur högt upp i släktledet de än är.

Grenarna är: Barn och sönernas barn, hur långt ner i släktledet de än är.

Marginalerna är: Syskon och deras söner, hur långt ner i släktledet de än är, farbröder, hur högt upp i släktledet de än är, och deras söner, hur långt ner i släktledet de än är.