En uppsats om Fiqh

Imâm ´Abdur-Rahmân bin Nâsir as-Sa´dî (rahimahullâh)
(Ur ”Risâlah Latîfah Jâmi´ah fî Usûl-il-Fiqh-il-Muhimmah”)

Kapitel (1)

Usûl-ul-Fiqh (Fiqh’s grunder):

Det är vetenskapen beträffande Fiqh’s omfattande bevis, eftersom Fiqh antingen består av Masâ’il (frågor) beträffande vilken av de fem domar man söker, eller av Dalâ’il (bevis) som används till att ta ut och bestämma dessa Masâ’il. På så sätt är Fiqh egentligen kunskap om Masâ’il och Dalâ’il.

Dessa Dalâ’il består av två typer:

Omfattande bevis som omger alla domar – från Fiqh’s början till slut – av ett enda slag, som t ex vårt uttalande: ”al-Amr lil-Wujûb” (beordring är indikativ till obligation) eller ”an-Nahî lit-Tahrîm” (beordring är indikativ till förbud). Och det finns andra liknande bevis. Dessa är alltså delar ur Usûl-ul-Fiqh.

Detaljerade bevis skall förstås i ljuset av de omfattande bevisen. Först när detta är fullbordat, kan domarna beslutas.

Följaktligen är domarna i behov av sina detaljerade bevis och de detaljerade bevisen är själva i behov av omfattande bevis. Det är alltså genom detta, som vi känner igen behovet av och nödvändigheten i att känna till Usûl-ul-Fiqh, och att den hjälper till att förstå Fiqh i sig, och det är grunderna till att dra slutsats och utföra Ijtihâd i domarna.
 

Kapitel (2)

Domarna vilka Fiqh roterar runt är fem:

1. Wâjib (obligation): den som uträttar det belönas, medan den som lämnar det bestraffas.

2. Harâm (förbud): detta är i motsats till en obligation.

3. Masnûn (rekommenderat): den som uträttar det belönas, medan den som lämnar det bestraffas inte.

4. Makrûh (hatat): detta är i motsats till en rekommendation.

5. Mubâh (tillåtet): här är båda två (d v s att uträtta eller lämna det) likvärdiga.

De domar som är Wâjib, är uppdelade i två kategorier:

Fardh ´Ayn (individuell obligation): uträttande som krävs av varenda en person som är Mukallaf (moraliskt ansvarig), Bâligh (mogen) och ´Âqil (klok). De flesta Sharî´ah-domarna faller under denna kategori.

Den andra är Fardh Kifâyah (gemensam obligation): uträttande som gemensamt krävs av de moraliskt ansvariga, men inte av varenda en specifikt, som t ex inlärning av de olika branscherna av användbar kunskap och användbara arbetsamheter; bönerop, befalla godhet och förbjuda ondska och liknande frågor.

Dessa fem domar skiljer sig vitt i enlighet med dess situation, nivåer och påverkningar.

Så det som består av ren eller av överväldigad förmån, har Lagstiftaren beordrat att det utförs, antingen med en obligation eller en rekommendation. Det som består av ren eller överväldigad skada, har Lagstiftaren förhindrat att det utförs, antingen med ett absolut förbud eller med en motvilja. Så dessa fundamentala principer omfattar alla frågor som antingen är beordrade eller förbjudna av Lagstiftaren.

Vad gäller de frågor som Lagstiftaren har tillåtit och medgett, kan de ibland leda till det som är väl, och på så sätt förenas med de frågor som har blivit beordrade. Och ibland kan de leda till det som är ont, och på så sätt förenas med det som är förbjudet. Detta är en stor grundläggande princip vars ”medel antar samma domar som avsikterna”.

Härmed lär vi oss att ”det som fullbordar en obligation, är själv en obligation”. Likaså är allting som kräver att man fullbordar en rekommendation, själv rekommenderat. Det som leder till att man uträttar ett förbud, är själv förbjudet. Det som leder till att man uträttar en hatad handling, är själv hatat. 
 

Kapitel (3)

Bevisen som Fiqh hämtas från är fyra:

Boken och Sunnah. Dessa två är de två grunder som Mukallafûn är tilltalade med och deras religion byggd på. Därefter hämtas Ijmâ´ och al-Qiyâs as-Sahîh (den rätta och sanna analogin) ur Boken och Sunnah. Fiqh – i sin helhet – lämnar alltså inte dessa fyra grunders omgivning.

Majoriteten av de viktiga domarna anges genom dessa fyra bevis. De anges genom texterna från Boken och Sunnah; ´ulamâ’ har Ijmâ´ om dem, och de anges genom al-Qiyâs as-Sahîh; på grund av vad de medför för nytta, om det är en beordring, eller vilken skada de består av, om det är ett förbud. Ett ytterst litet antal av domar har ´ulamâ’ haft meningsskiljaktigheter i. I så fall är den som korrekt hänvisar till dessa fyra grunder, den som är närmast sanningen. 

Kapitel (4) beträffande Boken och Sunnah

Angående Boken: Det är den Väldiga Qur’ânen, Talet från Världarnas Herre, som sändes ner med den Tillförlitliga Anden till Allâh’s sändebud Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), så att han må vara från varnarna till hela mänskligheten – på det klara arabiska språket – beträffande allt som de behöver för att gynnas i Religionen och världsligheten. Allâh’s Bok är det som uttalas av tungorna, skrivs i Masâhif (kopiorna) och bevaras i hjärtan; beträffande det som,

”Ingen lögn kan komma den nära – varken framifrån eller bakifrån. Nej, den uppenbaras av en allvis Gud, som allt pris och lov tillkommer.” (Fussillat: 42)

Angående Sunnah: Det är profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Aqwâl (uttalanden), Afa´âl (handlingar) och Taqrîr (tysta godkännande) av andras uttalanden och handlingar.

Sharî´ah’s Ahkâm hämtas ibland från en definitiv text ur Qur’ânen och Sunnah, som fastställs som den text som innehar en klar och tydlig betydelse, som kanske inte har någon annan betydelse, förutom just den enda betydelsen. Ibland hämtas det från den uppenbara betydelsen, vilket fastställs som det som antyder betydelsen på ett generellt sätt, både genom formulering och betydelse. Ibland hämtas de från Mantûq (klar och tydlig betydelse); vilket fastställs som det som tyder på domen beroende på textens formulering. Ibland tas Sharî´ah’s Ahkâm från Mafhûm (innebärande betydelse); vilket fastställs som det som tyder på domen beroende på överstämmelse med texten; då Mafhûm antingen är jämlik eller starkare än Mantûq, eller genom avvikande betydelse om Mafhûm skiljer sig från Mantûq i dess dom, då däremot Mantûq är länkad till egenskap eller villkor, i frånvaron av det som domen skiljer sig åt.

Dalâlah (antydningarna) i Boken och Sunnah består av tre typer:

Dalâlah Mutâbiqah: det är här vi använder ordet för att antyda hela dess betydelse.

Dalâlah Tadammun: när vi använder formuleringen för att antyda en av dess betydelser.

Dalâlah Iltizâm: när vi använder Bokens och Sunnah’s formulering för att antyda betydelsen som är dess framtvingade konsekvens; och som följer efter och avslutar den; och att det som frågan döms med, eller underrättas av, inte kan inträffa förutom med det.

 
Kapitel (5)

Den fundamentala principen beträffande beordringarna i Boken och Sunnah, är att de antyder på en Wujûb (obligation), förutom om det förekommer bevis som antyder att det är Mustahabb (rekommenderat) eller Mubâh (tillåtet). Grunden beträffande förbuden, är att de antyder Tahrîm (förbud), förutom om det förekommer bevis som antyder att det är Makrûh (hatat). Grunden som styr Kalâm (tal), skall man anta efter dess bokstavliga betydelse. Så man skall inte vända sig bort från den och fly till dess bildliga betydelse – om vi accepterar detta – förutom om det är omöjligt att använda dess bokstavliga betydelse.

Bokstavliga betydelser består av tre typer:

Shar´iyyah (det som fastställs av Sharî´ah),

Lughawiyyah (det som fastställs av språket) och

´Urfiyyah (det som fastställs av vanlig sed).

Så det är obligatoriskt att hänvisa det till Sharî´ah’s bestämmelse, oavsett vilken dom Lagstiftaren har fastställt. Hursomhelst, det som Lagstiftaren har bestämt, men inte definierat, är det obligatoriskt att hänvisa det till dess bokstavliga betydelse. Men det som varken har bestämts i Sharî´ah eller språket, är det obligatoriskt att man hänvisar till folkets seder och bruk. Lagstiftaren kan tydligt ange att man hänvisar till dessa traditionsfrågor; som t ex befalla godhet, leva rättskaffens med ens fru och liknande frågor.

Kom ihåg dessa grunder som en Faqîh är i behov av i alla sina Fiqh-samrören.

Kapitel (6)

I Boken och Sunnah förekommer det texter som är allmänna; som definieras som det ord som inkluderar många kategorier, typer och individer. De flesta texter är så här. Andra texter är specifika och tyder endast på några kategorier, typer och individer. På så sätt, om det inte förekommer någon motsättning mellan allmänna och specifika texter, skall man handla efter dem helt oberoende av varandra. Men, om man förmodar en motsättning, blir den allmänna specificerad av den specifika.

Det förekommer texter som är absoluta och begränsade. De begränsas genom en beskrivning eller en pålitlig begränsning. På så sätt är den absoluta begränsad och inskränkt av den begränsade.

Det förekommer texter som är omfattande och förtydligande. Det som Lagstiftaren har gjort omfattat på ett ställe, men förtydligat det på ett annat, är det obligatoriskt att man hänvisar till det som Lagstiftaren har förtydligat. Många domar i Qur'ânen har en omfattande karaktär, men de har tydligt förklarats i Sunnah. Därför är det obligatoriskt att man återvänder till sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tydliga förklaring, eftersom han är Allâh's tydliga förklarare.  

Likaså förekommer det texter som är tydliga och mindre tydliga. Det är obligatoriskt att man förstår de mindre tydliga i ljuset av de texter som är tydliga.

Det förekommer texter som avskaffar och som är avskaffade. De avskaffade texterna i Qur'ânen och Sunnah är få i antal. Då det är möjligt att man får två texter att stämma överens med varandra, och att det är möjligt att var och en utförs efter sitt speciella tillstånd, är det obligatoriskt att göra så. Man skall inte vända sig till avskaffning, förutom med en text från Lagstiftaren, eller en tydlig motsättning mellan två autentiska texter beträffande det som det inte är möjligt att hitta en väg till att lösa denna motsättning på, så att varje text utförs efter sitt speciella tillstånd. I så fall avskaffar den senare texten den tidigare. Men om det är omöjligt att bestämma vilken som är den tidigare och vilken som är den senare, vänder vi oss till andra medel i att föredra en text istället för en annan. T ex, om det förekommer en motsättning mellan profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) uttalande och handling, går uttalandet före. Detta beror på att hans uttalande representerar antingen en beordring eller förbud åt hans Ummah, då däremot hans handlingar, i detta fall, tolkas som speciella åt honom. Så de speciella domarna som hänför sig till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) utförs i enlighet med denna grundläggande princip.

Samma sak gäller om profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) utför något som en form av dyrkan, men beordrar inte att man utför den. Det korrekta är att det tyder på att hans handling är Mustahabb. Om han utför något i form av en vana, tyder det på att det är Mubâh.    

Det som profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bekräftar från uttalanden och handlingar, tyder domen på att det är tillåtet, eller något annat än det, i enlighet med sättet som han bekräftade sådana uttalanden och handlingar på.

Kapitel (7)

Vad gäller Ijmâ´, är det Mujtahid-´ulamâ''s enighet om en ny dom. Så när vi är säkra om deras Ijmâ´, blir det obligatoriskt att man vänder sig till det och det är inte tillåtet att man motsätter sig det. Det är obligatoriskt att varenda Ijmâ´ grundas på Bokens och Sunnah's bevis. 

Vad gäller al-Qiyâs as-Sahîh, så förenar den en underordnad bransch med dess grund på grund av en vanlig Illah (verksam anledning) mellan dem. Så när Lagstiftaren antyder en fråga, eller beskriver den med en speciell beskrivning; eller om ´ulamâ' sluter sig till att domen har varit lagstiftad på grund av just den speciella beskrivningen, och om man finner att den speciella beskrivningen förekommer i en annan fråga, vilken Lagstiftaren inte har lagstiftat någon speciell dom åt - utan att det förekommer någon skillnad mellan den och texterna - blir det obligatoriskt att förena dessa två i sina domar. Detta beror på att den Vise Lagstiftaren inte skiljer mellan frågor som är likgiltiga i sina egenskaper, precis som Han inte enar olika och motstridiga frågor.  

Denna al-Qiyâs as-Sahîh är vågen som Allâh sände ner. Den innehåller rättvisa och det är den man känner igen rättvisan med. 

Qiyâs använder man sig av endast när det inte förekommer någon text. Denna grundläggande princip vänder man sig till när det inte förekommer någon annan källa. Och Qiyâs stödjer texten. Så alla de texter som Lagstiftaren har gett domar till, stämmer överens med Qiyâs och är inte i motsats till den.

Kapitel (8)

De fundamentala grundernas ´ulamâ’ har från Boken och Sunnah härlett många fundamentala grunder, som de har byggt många domar på; med vilka de både har gagnat sig själva och andra. Bland dessa fundamentala grunder är:

1. ”Visshet ogiltigförklaras inte utav tvivel”.

Med denna princip har de framlagt många typer av dyrkan, sociala interaktioner och rättigheter. Så den som får för sig ett tvivel, bör hänvisa till visshetens fundamentala grund. De härleder också, ”Den fundamentala grunden är att varje sak är ren”. ”Den fundamentala grunden är att allting är tillåtet förutom det som med bevis bevisas som orenhet eller förbud”. Den fundamentala grunden är frihet från ansvar beträffande skapelsens plikter, tills att bevis fastställer motsatsen. Den fundamentala grunden är att ansvaret för att uppfylla plikterna åt Skaparen och åt Hans tjänare pågår, tills att det förekommer ett klart bevis som tyder på frihet och frigivning.

2. Och bland dem förekommer det att ”Svårigheter medför välbehag”. Baserat på detta, är alla medgivanden tillåtna under resa, former av dyrkan underlättas, sociala interaktioner och andra frågor.

3. Och bland dem förekommer deras uttalande, ”Det förekommer ingen plikt vid oförmåga och det förekommer inget förbud vid nödvändighet”.

Lagstiftaren har inte ålagt oss det som vi i helhet inte är kapabla till att utföra. Då det som Lagstiftaren har ålagt, från obligationerna, men som tjänaren inte förmår att utföra, läggs obligationen ner helt och hållet. Men om han är kapabel till att utföra en del av den, krävs det från honom att fullborda det som han är kapabel till, medan delen som han inte är kapabel till läggs ner. Det förekommer många bevis för detta.

Likaså, har det som skapelsen är i behov av, inte blivit förbjudet för dem. Samma sak gäller Khabâ’ith (onda angelägenheter) som har förbjudits, men som det inte är synd att använda om tjänaren är i behov av den. Detta beror på att nödvändighet tillåter de frågor som är bestämda och förbjudna. Och nödvändighet vägs i enlighet med dess behov för att kunna lindra ondskan. På så sätt tillåter nödvändighet det som normalt sett är förbjudet bland mat, drycker, kläder o s v.

4. Bland dem förekommer ”Angelägenheterna döms efter sina motiv”.

Det som ingår i detta, är dyrkan och sociala interaktioner. Likaså är förbudet i att verkställa förbjudna medel hämtade ur denna fundamentala grund. Likaså är att man riktar oklara och otvetydiga ord till att bli klara, baserade på denna fundamentala grund. Sannerligen är dess former otroligt många.

5. Bland dem förekommer ”Den främsta av de två fördelarna skall väljas och den minsta av de två skadorna skall ådras när man blir bemött av dem båda”.

Många av frågorna är byggda på denna enorma princip. Så när både fördelen och skadan befinner sig i en jämställd proportion, ”kommer avslag av skada före uppnående av nytta”.

6. Härifrån kommer principen, ”Domarna är enbart fullbordade om deras villkor är tillgängliga och deras hinder nollställda”. Detta är en enorm princip som många saker är byggda på. Så när ett villkor till dyrkan, sociala interaktioner eller fastställandet av rättigheter inte är tillgängligt, blir domen varken korrekt eller fastställd. Likaså är det varken korrekt eller rättsligt giltigt om dess förhinder skulle vara tillgängliga.

7. Och de säger, ”Domen roterar runt dess verksamma grund i både bekräftandet och förnekandet”.

Så när en fullbordad verkställande grund är tillgänglig, är likaså domen tillgänglig, och när den är otillgänglig, skall domen inte fastställas.

8. Och de säger, ”Den fundamentala grunden beträffande handlingar bestående av dyrkan är förbud, förutom det som har nämnts av Lagstiftaren beträffande dess lagstiftning. Och den fundamentala grunden beträffande seder och bruk är tillåtelse, förutom det som har nämnts av Lagstiftaren beträffande dess förbud”.

Detta beror på att dyrkan är det som Allâh har föreskrivit; antingen är det en obligation eller rekommendation. Därför skall det som träder ut ur detta, inte anses som en form av dyrkan. Och också för att Allâh skapade allt som är på jorden till oss, så att vi kan skaffa fram nytta från alla dessa saker och utnyttja dem, förutom de saker som Lagstiftaren har förbjudit oss.

9. Och, ”Om orsakerna till dyrkan och rättigheterna är tillgängliga, blir de endast fastställda och obligatoriska om de inte är förenade med ett förhindrande”. 

10.  Och, ”Obligationerna åligger de moraliskt ansvariga”.

Moralisk ansvarighet uppnås med uppnåendet av mognad och förnuft. Dock krävs ersättning av de moraliskt ansvariga, och av andra, om en skada sker. Så när en person blir mogen och är klok, åläggs han att utföra de allmänna obligationerna. Även de specifika obligationerna åläggs honom, förutsatt att han innehar de egenskaper som framtvingar det. Den glömske och den okunnige hålls varken ansvariga för att synda eller för att ersätta det som har skadats.

Kapitel (9)

Ett yttrande som kommer från en enda Sahâbî är en form av Ijmâ´, förutsatt att det har blivit utspritt och utan att ha fått invändningar, och att det istället har bekräftats av Sahâbah. Om det varken är känt att det är utspritt eller att det förekommer något som motsätter sig det, är det, enligt den mest korrekta åsikten, ett bevis. Det är dock inget bevis om andra Sahâbah inte håller med eller motsäger sig det.

Kapitel (10)

En beordring till något medför ett förbud av dess motsats. Och ett förbud av något medför en beordring till dess motsats. Ett förbud av en sak, påtvingar saken i fråga att annuleras och avstås ifrån, förutom om det förekommer ett bevis som pekar på dess giltighet. Och en beordring till något som följer ett förbud, återvänder till det som föregick detta. Både beordring och förbud påtvingar omedelbar eftergivenhet, men de kräver inte någon upprepning, förutom om det är enat med ett särskilt skäl. Så det blir antingen obligatoriskt eller rekommenderat att följa då det skälet existerar.

De frågor i vilka det förekommer ett val, består av olika typer. Om valet gavs med syftet att underlätta det åt den moraliskt ansvarige, blir valet önskvärt och föredragit. Om valet gavs för att uppnå en särskild nytta, blir det obligatoriskt att välja det som är större nytta.

Ord som tyder på allmängiltighet är: allt, allmän, singulars genetiska form, det obestämda när det knyts till ett förbud, förbud, utfrågning eller villkor. 

Och ”Övervägandet ligger i formuleringens allmängiltighet, inte i lagstiftningens specifika orsaker”.

Det specifika kan betyda det allmänna; och vice versa. Att förse tecknens existens tyder på detta.

Lagstiftarens tilltal till någon från Ummahn, eller Hans Tal beträffande en speciell fråga, omfattar egentligen hela Ummahn, och alla de specifika frågorna, förutom om det förekommer ett bevis som tyder på att det är specifikt. Likaså är den fundamentala grunden beträffande profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) handlingar, att hans Ummah tar han honom som en förebild och ett exempel att följa, förutom när det förekommer bevis som tyder på att det är specifikt för honom. 

Om Lagstiftaren negerar en form av dyrkan eller en social transaktion, är detta bevis på att den är ogiltig, eller negation av en nödvändig synpunkt ur den. På så sätt blir den inte fullständigt ogiltig på grund av negerandet av en del ur dess rekommenderade synvinklar. 

Band är antingen knutna eller upphävda genom allt det som tyder på detta, både från uttalanden och handlingar.

Frågor består av två typer:

De som ´ulamâ’ har stämt överrens om. Här krävs det att beskriva och fastställa beviset på det, för att därefter döma i enlighet, efter att ha beskrivit och härlett.

Det som ´ulamâ’ skiljer sig åt i. Här krävs det att man svarar på de skilda åsikternas bevis. Detta är en Mujtahid’s och en Mustadlil’s rätt. Vad gäller en Muqallid, är hans plikt att fråga Ahl-ul-´Ilm.

Taqlîd är att man accepterar någons uttalande utan något bevis. Så den som är kapabel till att framkalla resonemang, är ålagd att utföra Ijtihâd och Istidlâl. Och den som inte är kapabel, skall fråga, precis som Allâh nämnde i Sitt Uttalande,

”Fråga då Ahl-udh-Dhikr, om ni inte vet det.” (Sûrat-ul-Anbiyâ’: 7)

Och Allâh vet bättre. Må Allâh’s fred och välsignelse vara med Allâh’s sändebud Muhammad, hans familj, följeslagare och anhängare.