Att hälsa "Taqabbal Allâh" efter bönen

Shaykh Mashhûr bin Hasan (hafidhahullâh)
(al-Qawl-ul-Mubîn fî Akhtâ’i-il-Musallîn sid. 290-295)

Abû Hurayrah (radhiyâ Allâhu ´anh) rapporterar från Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att han sade,

"När någon av er möter sin broder, låt honom då ge honom Salâm. Om ett träd, en vägg eller en sten skiljer dem åt, låt dem då ge varandra Salâm när de träffas igen." (Abû Dâwûd)

Denna hadîthen innehåller bevis att Muslimerna skall hälsa på varandra när de träffas för att stärka gemenskapen, utrota hat och stärka inbördes kärlek. Befallningen som nämns i denna Hadîth är dock inte en obligation, utan en rekommendation.

Det finns ingen skillnad i detta vare sig man är i moskén eller utanför. Sannerligen bevisar Sunnah att det är lagstiftat att ge Salâm till vem som helst i moskén, oavsett om personen ber eller inte.

Ibn ´Umar (radhiyâ Allâhu ´anhumâ) berättar,

"Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) begav sig till Qubâ’ för att be. Då kom Ansâr och de hälsade på honom under tiden han bad. Jag frågade Bilâl, "Hur såg du Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) besvara deras hälsning under tiden han bad?" Han svarade, "Så här." Ja´far bin ´Awn (radhiyâ Allâhu ´anh) visade med att räcka fram sin hand: hans handflata pekade neråt och handens utsida uppåt." (Abû Dâwûd och Ahmad)

Imâm Ahmad och Imâm Ishâq bin Râhawaih tog åt sig denna ställningen. al-Marwazî sade,

"Jag frågade Ahmad, "Skall man hälsa tillbaka på folket under tiden man ber?" Han svarade, "Ja.", och berättade berättelsen när Ibn ´Umar frågade Bilâl hur profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) besvarade Salâm och hans svar att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gjorde det med en gest." Ishâq gav samma svar." (Masâ’il al-Marwazî sid. 22)

Detta var även åsikten som Qâdhî bin al-´Arabî tog, sägande,

"Det är möjligt att antyda en gest som svar på Salâm i bönen, precis som det är möjligt att antyda med en gest på grund av någon fara som dyker upp framför en. Om det handlar om att besvara Salâm, så finns det flera autentiska (sahîh) hadîther gällande detta, som t ex profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gärning i Qubâ’ och andra platser." (´Âridat-ul-Ahwadhî (2/162))

Beviset för lagstiftningen av Salâm efter att bönen fullbordats i moskén ligger i den berömda hadîthen om "mannen som bad dåligt", rapporterad av Abû Hurayrah,

"Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) trädde in i moskén och det gjorde även en annan man som började be och därefter gav han Salâm till Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) besvarade hälsningen och sade, "Gå tillbaka och be för du har inte bett."" (al-Bukhârî och Muslim)

al-Albânî sade,

"Det är genom denna hadîth som Siddîq Hasan Khân, i sin "Nuzûl-ul-Abrâr", hämtade beviset att "om en person gav Salâm till en annan person och sen kort därefter träffar honom igen, så skall ha ge honom Salâm igen.""

Han sade också,

"Denna hadîth innehåller även bevis för att det är lagstiftat att hälsa på de som befinner sig i moskén. Detta bevisas även i hadîthen som nämner Ansâr som hälsade på Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) i Qubâ’-moskén, vilket redan har antytts. Men trots allt detta hittar vi vissa partisaner (Hizbiyûn) som inte sluter sig till denna Sunnah’s vikt. Så en av dem går in i moskén, men hälsar inte på de som befinner sig därinne eftersom han anser att det inte är fint att göra det. På så sätt kan det som vi har skrivit tjäna dem som en påminnelse, både för dem och för andra - och påminnelse är till de troendes fördel." (Silsilat-ul-Ahadîth-us-Sahîhah (1/314))

Som slutsats har vi lärt oss att hälsning (Salâm) och handskakning ges när man träffas och skiljs åt, även om det är efter en liten stund, oavsett om man är i moskén eller utanför moskén.

Hursomhelst, det sorgliga är att när man träffar någon efter bönen och säger till honom "as-Salâmu ´alaykum", svarar han "Taqabbal Allâh" och tror att han har fullbordat det som Allâh har gjort obligatoriskt gällande att besvara Salâm. Det är som om han inte har hört Allâh säga,

"När ni blir hälsade med en hälsning, hälsa då tillbaka med ett (svar) bättre än den (hälsningen) eller lik den (hälsningen). Sannerligen tar Allâh räkning av allt." (Sûrat-un-Nisâ’: 86)

Allâh’s sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade,

"Sprid Salâm bland er." (Muslim, Ahmad m fl)

Han sade inte, "Säg "Taqabbal Allâh"."

Vi känner inte till att någon från Sahâbah eller de rättfärdiga Salaf (radhiyâ Allâhu ´anhum ajma´în) brukade skaka hand med de som satt till deras höger och vänster sida och meddela om bönen hade blivit accepterad (d v s Taqabbal Allâh) efter att ha avslutat bönen. Om någon av dem hade gjort detta, hade det nått oss - även med en svag kedja (Isnâd) - och Ahl-ul-´Ilm (Kunskapens folk) skulle ha sagt det; de som dök i varenda hav, upptäckte deras djupaste djup och hämtade från dem många domar och regler och försummade inte en enda aspekt från Sunnah. (Tamâm-ul-Kalâm fî Bid´iyyat-il-Musâfahah ba´d-is-Salâm sid. 24-25 och al-Masjid fîl-Islâm sid. 225)

Shaykh ´Abdullâh bin ´Abdir-Rahmân al-Jibrîn sade,

"Efter att den obligatoriska bönen har avslutats, förekommer det många av de som ber som brukar sträcka ut sina händer för att skaka hand med de som är runt om dem. De ber för dem, sägande, "Taqabbal Allâh". Detta är bid´ah och har inte rapporterats från Salaf." (Mujallat-ul-Mujtama´ #855)

Titta och se hur de forskande ´ulamâ’ har förklarat handskakning efter bönen, på det sättet som har visats, vara bid´ah. al-´Izz bin ´Abdis-Salâm sade,

"Att skaka hand efter att ha bett Fajr och ´Asr är bid´ah. Detta gäller dock inte den som precis har anlänt och skakar hand med den han träffar innan bönen. Sannerligen är handskakning endast lagstiftad när man träffas och profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) brukade direkt efter bönen göra Dhikr. Han brukade be om förlåtelse tre gånger, därefter vända sig om. Det är rapporterat att han brukade säga (efter bönen),

"O Allâh! Skona mig från Ditt straff på Dagen då Du återuppväcker Dina tjänare." (Muslim, at-Tirmidhî och Ahmad)

Allt gott ligger i att följa sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam)." (Fatâwâ al-´Izz bin ´Abdis-Salâm sid. 46-47)

Den bid´ah som på författarens tid begränsades till Salât-ul-Fajr och Salât-ul-´Asr, har idag spridit sig till alla Salawât (pl. Salâh) - och det finns ingen rörelse och ingen kraft förutom hos Allâh.

al-Luknâwî sade,

"Två frågor som måste överges har spridit sig i vår tid och i många länder:

1. Människorna hälsar inte på de som finns i moskéerna när de går in i dem när det är tid för Salât-ul-Fajr. Istället går de in, ber deras Sunnah och därefter deras Fardh. Därefter hälsar de på varandra - och detta är en avskyvärd gärning. Salâm är endast Sunnah när man träffas, vilket har fastställts i den autentiska Sunnah, inte vid en samlings slut.
2. De skakar hand efter att ha avslutat Salât-ul-Fajr, Salât-ul-´Asr, Salât-ul-´Îd och Salât-ul-Jumu´ah, trots att det är lagstiftat att man skakar hand endast när man träffas." (as-Si´âyah fî Kashf ´ammâ fî Sharh-il-Wiqâyah sid. 264)

Det som har antytts sen tidigare, är att det inte finns några problem att två personer skakar hand om de inte har träffats tidigare. al-Albânî sade,

"Det är utan tvivel bid´ah att två personer skakar hand efter att ha avslutat bönen, förutom om de inte har träffats tidigare - i så fall är det Sunnah." (Silsilat-us-Sahîhah (1/23))

Efter att ha diskuterat meningsskiljaktigheterna gällande handskakning efter bönens avslut, sade han,

"Bland de som förbjöd det var Ibn Hajar al-Haythaymî ash-Shâfi´î och Qutb-ud-Dîn bin ´Alâ-ud-Dîn al-Makkî al-Hanafî. al-Fâdhil ar-Rûmî förklarade den vara en avskyvärd bid´ah i boken "Majâlis-ul-Abrâr", i vilken han sade,

"Det är rekommenderat att skaka hand när man träffas, men att skaka hand vid andra tillfällen utöver sammanträffar, vilket görs idag, som t ex efter Salât-ul-Jumu´ah och Salât-ul-´Îd, så säger hadîthen ingenting om det, vilket leder till att denna gärning saknar bevis. Det är fastställt att det som inte har något bevis måste avvisas och att det inte är tillåtet att blint följa det." (ibid. Även i ad-Dîn-ul-Khâlis (4/314), al-Madkhal (2/84) och as-Sunan wal-Mubtada´ât sid. 72-77))