Bönens Takbîr

Författare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî
Källa: Sifah Salât-in-Nabiyy, sid. 86
Maktabah al-Ma´ârif, 1417/1996
publicerad 26.04.2008

Därefter brukade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inleda bönen med att säga:

”Allâhu Akbar.” [1]

Detta beordrade han personen som förrättade bönen på ett dåligt sätt, vilket har angivits, och sade till honom (i betydelse):

”Ingen människas förrättning av bönen är fullbordad förrän hon tvår sig på rätt sätt och därefter säger: ”Allâhu Akbar”.” [2]

Han sade (i betydelse):

”Nyckeln till förrättanden av bönen är rening, dess förbud är Takbîr [3] och dess tillåtelse är Taslîm.”

”Han brukade höja rösten när han gjorde Takbîr så att de som var bakom honom kunde höra honom.” [4]

”När han tillsjuknade, höjde Abû Bakr sin röst så att hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Takbîr kunde nå människorna.” [5]

Han brukade säga (i betydelse):

”När Imâmen säger: ”Allâhu Akbar”, skall ni säga: ”Allâhu Akbar”.” [6]

[1] Muslim och Ibn Mâdjah. I denna hadîth finns en antydan som visar att han inte brukade inleda bönen som dem som säger: ”Jag avser att förrätta följande bön…” Faktum är att det råder samstämmighet om att denna handling är en Bid´ah. Däremot förekommer det meningsskiljaktigheter huruvida det är en god eller ond Bid´ah. Vi säger: All Bid´ah i dyrkan är villfarelse baserat på hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) allmänna utlåtande (i betydelse):

”All Bid´ah är villfarelse och all villfarelse är i Elden.”

Dock råder det brist på plats att nämna denna fråga här.

[2] at-Tabarânî med en autentisk berättarkedja.

[3] Det vill säga de handlingar Allâh har förbjudit inuti den. Detsamma gäller dess tillåtelse, nämligen de handlingar som Han har tillåtit utanför den. Betydelsen av ”förbudet” och ”tillåtelse” är ”det förbjudna” och ”det tillåtna”. Hadîthen bevisar att dörren till förrättanden av bönen är stängd och att en tjänare enbart kan öppna den i ett rent tillstånd. Tillika bevisar den att ingången till dess förbud är Takbîr och att utgången ur den är Taslîm – och detta är majoritetens åsikt.

[4] Ahmad och al-Hâkim och han förklarade den vara autentisk och adh-Dhahabî höll med honom.

[5] Muslim och an-Nasâ’î.

[6] Ahmad och al-Bayhaqî med en autentisk berättarkedja.