Bid´ah i Qunût

Av Shaykh, Imâm, Muhaddith Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (rahimahullâh)
(Qiyâm-ul-Layl sid. 122-123)

Att börja Qunût med Takbîr

Det finns inga autentiska rapporteringar som stödjer att man tar upp händerna med Takbîr innan man börjar Qunût. På så sätt är det en bid´ah som måste undvikas.

Utdragen Qunût

En bid´ah som startade i de heligaste Islâmiska moskéerna, och som sedan spred sig genom hela den Muslimska världen, är att man gör en otroligt utdragen Qunût, speciellt efter mitten av Ramadhân. Du kommer hitta Imâmerna läsa långa tillbedjan, repetera vissa av dem, trötta ut sina och sina följeslagares armar, tillåta sina följeslagare att råma på ett förvirrat och otåligt sätt - i väntan på att Imâmen skall avsluta sin ström av overkliga idéer och krav.

Detta är bid´ah som inte har någon grund i profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans Sahâbah’s gärningar, vilkas Qunût var kortfattade.

Att jämra sig och gråta

Som tillägg till utdragen Qunût, har det också blivit vanligt att man - vilket Imâmerna lyckas spela framför sina följeslagare - gråter och snyftar på ett skenbart fromt sätt och får många av de som ber bakom att följa honom i en kollektiv gråtande massa. Nu verkar det som om detta är ett obligatoriskt krav för att leda Tarawîh - i den utsträckningen, att Imâmerna tävlar mot varandra i att gråta; och det vanliga folket tror att den som gråter mest och får störst folkmassa att gråta med sig är bäst!

Detta är ännu en bid´ah som inte har någon grund i Sunnah eller hos de tidiga fromma generationerna som någonsin har levt.

Det finns inget fel i att gråta på grund av rädsla för Allâh, men Sunnah skänker den högsta meriten till de som gör det när de är ensamma och borta från andras granskning. Ens rädsla för Allâh och att man inser sina brister kan mycket väl få honom att gråta djupt, även framför andra människor. Men detta skall vara undantaget, inte normen.