Sanningen om treenigheten

Författare: Imâm Muhammad bin Ahmad al-Qurtubî
Källa: al-Djâmi´ li Ahkâm-il-Qur’ân (6/23)
Dâr Ihyâ’ at-Turâth al-´Arabî, 1422/2001
publicerad 14.07.2007

Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) säger:

فَآمِنُواْ بِاللّهِ وَرُسُلِهِ وَلاَ تَقُولُواْ ثَلاَثَةٌ انتَهُواْ خَيْرًا لَّكُمْ إِنَّمَا اللّهُ إِلَـهٌ وَاحِدٌ

”Tro därför på Allâh och Hans sändebud och säg inte: ”Tre [gudar].” Upphör för ert eget bästa! Allâh är den Ende Guden.” (4:171)

”Tro därför på Allâh och Hans sändebud…” betyder att man skall tro att Allâh är en enda Gud som har skapat Hans sändebud al-Masîh (Messias); tro därför på Hans sändebud inklusive ´Îsâ (Jesus) och betrakta inte honom som en gud.

”… och säg inte” våra gudar är ”Tre [gudar]”.

Ibn ´Abbâs sade:

”Med treenigheten menar de Allâh (ta´âlâ), Hans kvinna och Hans son.”

al-Furrâ’ och Abû ´Ubayd sade:

”Det betyder att de inte skall säga att de är tre, precis som Hans (ta´âlâ) Ord:

سَيَقُولُونَ ثَلَاثَةٌ

”De kommer att säga: ”Tre.”” (18:22)

Abû ´Alî sade:

”Den underförstådda meningen är ”Säg inte att Han är en treenighet.””

Trots de kristnas splittring till olika sekter, är de samtliga enade om treenigheten och säger:

”Allâh är ett enda väsen med tre olika personligheter.”

De gör var och en av personligheterna till en gudom och med dessa personligheter avser de:

1 – Existens.

2 – Liv.

3 – Kunskap.

Ibland formulerar de treenigheten med att säga ”Fadern, sonen och den Heliga anden”. På så sätt menar de att Fadern är existensen, sonen är al-Masîh (Messias) och den Heliga anden är kunskapen. I deras tal förekommer en riktig oreda som klargör deras religions principer. Som sammanfattning återvänder deras tal alltid till att ´Îsâ (Jesus) är Allâh, baserat på de mirakel Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) lät honom utföra. Byggt på detta sade de:

”Vi vet att dessa handlingar är utom människans kapacitet och därför kan de enbart härröra från någon som har gudomliga egenskaper.”

Då sägs det till dem:

Om det är så att han åtskilligt utförde dessa handlingar utan någons hjälp, borde han likaså ha klarat av sina fiender och avvärjt deras skador – men så är inte fallet.

Om de kristna håller med detta, faller deras påstående att han utförde dessa handlingar på egen hand. Skulle de däremot inte göra det, har de fortfarande inget bevis, ty då motsätts de av Mûsâ (Mose) och alla de väldiga mirakel han utförde. Några av dem var att staven blev till en orm, delningen av havet, att hans hand blev vit, att han blev skänkt manna och vaktlar till föda och så vidare. Detsamma gäller de resterande profeterna. Om de även förnekar det, förnekar vi det de påstår sägs ha hänt ´Îsâ (Jesus). De klarar inte av att bekräfta något av det hans sägs ha gjort.

För att vi skall bekräfta dessa händelser, refererar vi till Qur’ânen medan de förnekar Qur’ânen och anklagar han som kom med den för lögn. På så sätt klarar de inte av att bekräfta något av detta med mångfaldiga rapporteringar.

Det sägs att de kristna var Muslimer i 81 år efter att ´Îsâ (Jesus) lyftes upp till himlen. De bad mot Qiblah och de fastade månaden Ramadhân till dess att ett krig mellan dem och judarna bröt ut. Bland judarna fanns en modig man vid namnet Paulus som dödade ett stort antal av ´Îsâs (Jesus) anhängare. Vid ett tillfälle sade han:

”Om sanningen är med ´Îsâ (Jesus), har vi hädat och förnekat och vår slutgiltiga destination kommer att vara helvetet. Vi har lurats om vi går till helvetet och de går till paradiset. Låt mig gå in bland dem för att vilseleda dem så att de hamnar i helvetet.”

Han visade då ånger, kastade grus på huvudet och sade till de kristna:

”Jag är Paulus, er fiende. Jag har blivit kallad från ovan att jag endast kan förlåtas om jag blir kristen.”

De förde då in honom i en kyrka i vilken han bosatte sig i i ett år. Han gick inte ut ur den till dess att han lärde sig evangelierna. Till sist gick han ut och sade:

”Jag har blivit kallad från ovan att jag har blivit förlåten.”

De trodde på honom och började älska honom. Därefter begav han sig mot Bayt-ul-Maqdis (Jerusalem) och utropade Nestor till sin efterträdare däri och lärde honom att ´Îsâ bin Maryam (Jesus, Marias son) är en gud. Sedan fortsatte han sin resa mot Rom och lärde dem teologi och humanism och sade:

”´Îsâ (Jesus) var varken en människa eller en kropp, utan Allâhs son.”

Detta lärde han en man vid namnet Jakob. Därefter kallade han på en annan man vid namnet Malak och sade till honom:

”Gud är och kommer att förbli ´Îsâ (Jesus).”

Efter att ha satt sina klor i dessa personer, kallade han på dem en efter en och sade till dem:

”Jag såg Messias i drömmen och han var nöjd med mig.”

Därpå sade han till var och en av dem:

”I morgon kommer jag att offra mig själv och komma närmare [Gud] med hjälp av det. Mana folket till din tro.”

Därefter gick han in i offerrummet och offrade sig själv. På den tredje dagen började var och en mana till sin tro och på så sätt fick var och en sin skara av anhängare. Därpå hamnade de i strid och meningsskiljaktigheter fram till i dag. Samtliga kristna härrör alltså från dessa tre sekter. Detta sägs alltså vara anledningen till deras avguderi – och Allâh vet bättre.