Vad fick Ziyâd al-Madanî att skratta och gråta?

Författare: Imâm ´Abdullâh bin al-Mubârak
Källa: Kitâb-ul-Djihâd (149)
Fotnoter: Shaykh Ahmad bin Yahyâ an-Nadjmî
publicerad 08.04.2006

Ibn-ul-Mubârak rapporterade från ´Abdur-Rahmân al-Misrî [1] som sade: ´Abdul-Karîm bin al-Hârith al-Hadhramî [2] berättade för mig och sade: Abû Idrîs[3] berättade för mig och sade:

En man från al-Madînah vid namnet Ziyâd kom till oss. Vi förde krig mot det romerska Sicilien och hade precis omringat en romersk stad. Under detta slag var vi tre vänner; jag, Ziyâd och en annan man från al-Madînah. En dag under belägringen skulle en av oss hämta mat åt oss. Rätt som det var avlossade en katapult en sten som föll nära Ziyâd. Han blev svårt skadad i knäet och föll ner medvetslös. Jag ropade då på min vän för att komma och skydda honom så att han inte skulle dö eller råka ut för en annan katapult. Vi tillbringade en lång tid med honom i detta tillstånd och han rörde inte alls på sig. Plötsligt började han skratta så att hans kindtänder syntes. Därefter slutade han och började istället gråta så att hans tårar rann. Därefter slutade han och började skratta igen. Efter ett tag vaknade han och satte sig upp. Han sade: ”Vad gör jag här?” Jag sade: ”Vet du inte vad du har råkat ut för?” Han sade: ”Nej.” Jag sade: ”Kommer du inte ihåg att en katapult avlossade en sten och att den föll bredvid dig?” Han sade: ”Jo.” Vi sade: ”Även att du skadades av den och föll ned medvetslös. Därefter såg vi hur du skrattade och grät.”

Han sade: ”Ja, jag blev förd till ett rum av rubiner och kristaller i vilket sängar stod sida vid sida. Framför mig låg två rader av kuddar. Efter att jag hade satt mig ned, hörde jag plötsligt ljudet av klingande smycken och till höger om mig såg jag en kvinna komma gående. Jag visste inte vad som var vackrast; hon själv, hennes kläder eller hennes smycken. Hon kom, mötte mig, välkomnade mig och sade: ”Välkommen. Vi är inte som andra kvinnor.” Hon kom då ännu närmare och satte sig till höger om mig. Jag sade: ”Vem är du?” Hon sade: ”Jag är Khûd, din hustru.” När jag då sträckte ut min hand för att röra vid henne, sade hon: ”Ta det lugnt. Du kommer inte att komma till oss förrän middag.” Jag började då gråta. Efter att hon slutat tala, hörde jag ljudet av smycken till vänster om mig. Där stod en likadan kvinna och jag gjorde samma sak med henne som med den första och hon gjorde samma sak som sin väninna. Hon satte sig till vänster om mig och jag sträckte ut min hand för att röra vid henne. Då sade hon: ”Ta det lugnt. Du kommer inte att komma till oss förrän middag.” Då började jag åter igen att gråta.”

Han satt och talade med oss i detta tillstånd till dess att det gjordes Adhân för Salât-ut-Dhuhr. Därefter dog han.

[1] ´Abdur-Rahmân bin Salmân al-Hadjrî al-Misrî. Han är accepterad och hör till den sjunde nivån. Se ”Taqrîb-ut-Tahdhîb” (3882).

[2] ´Abdul-Karîm bin al-Hârith bin Yazîd al-Hadhramî Abûl-Hârith al-Misrî. Pålitlig och dyrkare. Hör till den sjätte nivån. Se ”Taqrîb-ut-Tahdhîb” (4148).

[3] Abû Idrîs al-Madanî. Efter att ha letat i mina tillgängliga böcker, kunde jag inte finna hans biografi.