Kan de döda höra?

Shaykh Ahmad an-Nadjmî
Fath ar-Rabb al-Wadûd (1/73-76), Maktabah al-Furqân, 1423/2002.

´Allâmah Ahmad bin Yahyâ an-Nadjmî (hafidhahullâh) blev ställd följande fråga:

Fråga: I Allâhs Namn och må Allâhs fred och välsignelse vila över Allâhs sändebud och den som är lojal mot honom. as-Salâmu ´alaykum wa Rahmatullâhi wa Barakâtuh. Vidare:

Jag läste Shaykh al-Âlûsîs bok vid namnet ”al-Âyât al-Bayyinât fî ´adm Samâ´-il-Amwât” ^[1] som al-Albânî korrigerat. Av den förstod jag att de döda endast kan höra det som har nämnts specifikt i de autentiska ahâdîth och ingenting annat. Därefter fann jag att Imâm ash-Shawkânî bekräftar samma betydelse i ”Fath-il-Qadîr” (4/151) och säger:

”Det hela tyder på att de döda generellt sätt inte kan höra, utan endast det som hadîth specifikt nämnt. Det har bekräftats i den Autentiska att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tilltalade de döda i gravarna på Badr-dagen. Det sades då: ”Allâhs sändebud, du talar med kroppar som inte har några själar”. Samma sak gäller rapporteringen att de döda kan höra besökarens sandaler då de ger sig iväg.”

Liknande betydelse bekräftade Shaykh Zayd bin Muhammad Hâdî al-Madkhalî då han förklarade ”at-Tahâwiyyah” för oss. Därefter fick jag tag på en bok av Shaykh ´Abdur-Rahîm at-Tahân. Han har kommenterat denna fråga i ”Sharh-ut-Tahâwiyyah" och sagt:

”De döda kan både höra och känna mer än de levande och ingen annan än en okunnig, vilseledd innovatör motsätter sig det.”

Denna åsikt tillskrev han Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah och Ibn-ul-Qayyim. Jag hänvisade då till ash-Shanqîtîs ”Adhwâ’-ul-Bayân” (6/416-439) och där fann jag en utredning som verkligen tydde på att de döda alltid kan höra. Därför vill vi att ni, ädla Shaykh, med Sharî´ah-baserade bevis klargör denna fråga som förvirrat oss och förtydligar den rätta åsikten beträffande denna fråga.

Svar: I Allâhs, den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn och må Allâhs fred och välsignelse vara med Allâhs sändebud, hans familj och hans följeslagare. Vidare:

Grunden i denna fråga är Allâhs (ta´âlâ) Ord:

”Men du kan inte förmå dem att lyssna som är begravda; du är bara en varnare.” ^[2]

Ahl-ul-Usûl har sagt att den obestämda formen i negationen är generell. Likaså är ”lyssna” obestämt i negationssammanhanget vilket betyder ”du kan inte få de begravda att höra”. Likaså är det relativa pronomenet ^[3] en partikel som tyder på att det är generellt. Härmed klargörs det att negationen gäller allt hörbart och att inget frångår denna generalisering, förutom det lagstiftaren (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) specificerat. Till det hör hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) rop till de stupade som låg i avgrunden på Badr-dagen. Han sade till ´Umar:

”Du kan inte höra det jag säger till dem.”

Liknande undantag specificerar generaliseringen oavsett om vi säger att generaliseringen är hämtad från negationssammanhanget eller från det relativa pronomenet. Den som säger att de dödas hörsel är generell enbart för att versen berör de otroende och att de inte kan gagnas av Qur’ânen, har fel. Till de klara bevisen som klargör att de döda inte kan höra, är Allâhs (ta´âlâ) Ord:

”Om ni ber till dem hör de inte er bön, och om de hörde den skulle de inte svara er. Och på Uppståndelsens dag skall de förneka att de haft något samröre med er. Och ingen kan låta dig veta så som En som är underrättad om allt.” ^[4]

Om det då skulle sägas att denna vers berör statyer, säger vi:

För det första: Dessa statyer är ingenting annat än avbilder på döda människor som de otroende dyrkar.

För det andra: Hans (ta´âlâ) Ord:

”Och på Uppståndelsens dag skall de förneka att de haft samröre med er.”

Detta tyder på att det har med döda att göra, ty bräder och stenar kommer inte att återuppväckas utan endast de som har själar. Vad som också tyder på att de döda inte kan höra, är Hans (ta´âlâ) Ord om att ´Îsâ (´alayhis-salâm) kommer att säga på Domedagen:

”Jag var vittne till deras handlingar så länge jag levde bland dem, men sedan Du kallade mig till Dig är det Du som vakar över dem; Du är vittne till allt som sker.” ^[5]

Om den döde hade förmått att höra, hade han hört vad människorna säger om honom, särskilt när man vet att han ^[6] fortfarande är levande i himlen.

Samma sak framställs i den autentiska hadîthen i vilken profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) säger då människor slås tillbaka från hans Damm:

”Mina följeslagare, mina följeslagare.”

Då kommer det att sägas:

”Sannerligen vet du inte vad de innoverat efter att du gått bort.”

Om de döda kunde höra vad som föregick kring sina gravar, hade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hört hur hans samfund ber till honom, söker skydd av honom och annan Shirk som motstrider hans Sharî´ah. Det är autentisk att han hör tal kring honom, men det är endast fred och välsignelse från sitt samfund han hör – och detta är det autentiska och korrekta.

Vad gäller hadîthen i vilken det sägs:

”Den som sänder välsignelse över mig vid min grav, hälsar jag tillbaka, och den som gör det från långt håll, så har Allâh änglar vilka underrättar mig om mitt samfunds hälsningar.”

har Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah förklarat den som påhittad medan al-Albânî har antytt att den är svag i ’Mishkât-ul-Misbâh’.

Således klargörs det att de döda inte förmår höra och detta är den kända grunden i Sharî´ahn, samtidigt som det förekommer undantag vilka bekräftas med autentiska bevis. Jag råder dig att läsa boken ”ar-Radd al-Munkî fîr-Radd ´alâ as-Subkî” ^[7] och hos Allâh ligger framgången och må Allâhs fred och välsignelse vara med vår profet Muhammad, hans familj och hans följeslagare.

^[1] Klara bevis som tyder på att de döda inte kan höra.

^[2] 35:22-23

^[3] D v s ”de” (man).

^[4] 35:14.

^[5] 5:117.

^[6] D v s ´Îsâ (´alayhis-salâm).

^[7] Av Imâm och Hâfidh Ibn ´Abdil-Hâdî al-Maqdisî (rahimahullâh).